Det är ju ett väldigt morbitt bandnamn ni valt, varför då?

- Ja, alltså det kommer sig ursprungligen från Cex låt Rjyan Kidwell’s Funeral.

Jag tyckte det var en så grym titel, jag tänkte mycket på det då, 2000 
när den skivan kom, hur man kunde döpa en låt till sin egen 
begravning. Men 2000 hade jag inget eget band på det sättet, jag 
började i och för sig att göra grejer för mig själv, utanför The Bear Quartet,
 ungefär då, men det var verkligen bara jag och lite svenska låtar och 
jag hade inget band. Sedan drog jag igång Mattias Alkberg Tre och vi
 släppte en singel. Men vi gick från att vara en trio till en kvartett
 och då ville jag byta namn. Vi hette Mattias Alkbergs Begravning i
 ungefär en vecka. Sedan bytte vi suffix till BD, för släkten blev så
 upprörd.

Jag skulle kunna säga att det är en förlängning av en
 anarkistisk princip, att ha full kontroll på allt man gör, även sin 
död och till följd av det även sin begravning. Eller att folk 
generellt borde tänka mer på döden rent allmänt, och sin egen 
dödlighet i synnerhet, för att på så sätt bli bättre människor. För 
döden är det vi har gemensamt, alla. Och borde därför ta hand om
 varandra mer.
 Men den tråkiga sanningen är att jag fick en förfrågan om att göra en 
föreställning med ”ångestballader”, alltså gamla låtar och covers, och 
jag tackade ja. Sedan fick någon nys om detta och gav mig en spelning 
på det temat och Nerverna var upptagna med Jakob Hellman, så jag var
 tvungen att sätta ihop ett band, och jag ville understryka att det var
 något annat, och dessutom inte bara jag med en akustisk gitarr (jag 
skulle göra en sån spelning samma dag på samma festival, och ville
 skilja dem åt). Och de som tagit mest illa upp av Begravningsnamnet 
hade dött, jag hade gråtit på deras begravningar. Och tänkt mycket på
 dem. Till exempel att de inte skulle komma på min begravning. Och så.

Jag vet inte, jag tänker mycket på döden emellanåt. Så mycket att jag 
ville dramatisera den på något sätt. Alltså, döden är ju dramatisk nog
 i sig, men jag menar att jag ville göra något mer. Skriva om den.
 Eller, äh. Känner att jag går in i mig själv nu, så till den milda 
grad att jag nästan försvinner. Jag kommer ut innan det är försent.

Hur känns det att ha börjat producera, både åt dig själv och åt andra?

- Tack bra. Men det är ju inget nytt egentligen. När vi skrev att The
 Bear Quartet producerade sina skivor så betydde det verkligen det, att 
vi gjorde det tillsammans. Det var inte så att Jari gjorde allt själv,
 tvärtom nästan. Han slapp det ansvaret han hade till vardags. Jag 
menar att jag producerat runt 20 skivor innan den här, alltså. Däremot
 har jag inte producerat någon annan innan Könsförrädare, som jag 
håller på med nu. Jag vet inte, det känns bra och det blir bra. Men
 inte vet jag om det är min förtjänst överhuvudtaget. De är ett så
 grymt band på egen hand. Det är inte så att jag förädlar något som 
inte redan finns där.

När tar ni steget fullt ut och lanserar Mattias Alkbergs Black Metal?

- Det kommer aldrig att ske. Hårdrocken till hårdrockarna.

Vem är geniet som kom på att slänga in en hammondorgel i Kungen bestämmer?

- Ja, det är min låt och min idé. Men det är ju inget genialt över
 det, redan The Doors, redan De gamla grekerna osv. Däremot spelar 
Jonatan Lundberg helt genialt.

När jag såg dig läsa dikter på Söderbokhandeln i Stockholm förra året, sa du att du inte gjort något sådant tidigare, läsa dikter inför publik alltså. Men med Begravningen ingår det som en del av uppträdandet. Hur fungerar det tycker du?

- Sa jag så? Jag menade nog att det var första gången jag läste ur
 Era svin inför publik. Jag läser regelbundet inför publik. Men jag har 
inte gjort i samband med spelningar innan. Det funkar bra för det 
mesta. Men det är lite jobbigt när folk hellre vill höra Fyllskalle 
och gapar om det hela tiden. Det är därför vi helst spelar inför
sittande publik: det är en föreställning det här. En oändligt
pretentiös föreställning. Men jag har inga problem med det. Jag är
 inte 17 eller ens 35 längre och har inget behov av att ständigt bjuda
på kaos och interaktion, jag skiter ännu mer i folks förväntningar
eller förhoppningar nuförtiden. Och det är på både gott och ont
naturligtvis. Ett sätt att kringgå det är att göra just en
föreställning. Det innebär högre krav på både mig själv, och de jag 
spelar med, och publiken. Och det är ju bra. Saker behöver inte vara
 så lätta och roliga hela tiden.

- Jag bränner inte hemma. I övrigt skiter jag helt och hållet i
 mediebilden, eller hur folk som inte känner mig uppfattar mig 
överhuvudtaget. Alltså helt.

Jag tänkte inte på det förrän Kevin Ayers tragiska bortgång nyligen, men visst har ni lyssnat en del på honom?

- Ja, särskilt senaste året. Hans tre, fyra första är så bra att jag
 får gåshud när jag skriver det till och med.

Mediebilden (nåja) av dig har varit något splittrad på senaste tiden. Nöjesguiden kallar dig för indienestor och listar dig som en av de hundra mäktigaste inom musikbranschen, Sonics recensent kallar dig (mer eller mindre) ”grinig norrlänning” och Filip och Fredriks fördomsprofil säger att du är en person som bränner hemma och inte skulle tveka på att företräda dig själv i rätten. Hur ser du på den här splittrade bilden av dig själv?

- Jag bränner inte hemma. I övrigt skiter jag helt och hållet i
 mediebilden, eller hur folk som inte känner mig uppfattar mig
överhuvudtaget. Alltså helt. Det är inget grinigt med det, men jag är 
upptagen med andra saker. Verkliga saker som är viktiga.

Hur var det att framföra Skända flaggan inför Carl Johan de Geer?

- Jo, det var bra. Men som jag sa innan, jag håller på med andra grejer, 
har inte tid med att ”uppfattas” och så. Men vi spelade bra, det var
första gången vi spelade Begravningslåtar akustiskt med band och det 
kändes grymt, det blir nog mer sånt. 
Med det sagt så gillar jag Carl Johan jättemycket, känner honom lite
 sedan tidigare och kan emellanåt känna att vi håller på med liknande
grejer. Alltså, att stå utanför och kolla in, lite. Eller, stå inne 
och vända blicken liksom bortom det rådande. Och att vi använder lite
 samma slags skygglappar för att se det.

Hur dramatiskt kommer det att bli på Dramaten? Kommer ni ställa till med något extra bara för att det är ”nationalscenen”?

- Nä, du menar någon särskild provokation eller så? Nix. Alla
 föreställningar är lika viktiga för oss, oavsett om de äger rum på en
gårdsplan i Svartöstan eller på national scenenen. Jag har ingen 
respekt för auktoriteter på det sättet. Men det betyder såklart inte 
att jag INTE hyser respekt för alla sammanhang som ber mig deltaga,
 och som jag accepterar att deltaga i. Men förutsättningarna är förstås 
inte desamma på Dramaten, som på exempelvis Riche, och i så mån blir
 det nog en annorlunda föreställning. Vi ska försöka vara så bra vi 
bara kan, mer kan vi inte göra. Det är lite som är utmaningen med det 
här överhuvudtaget, att hålla sig till manus, och inte reagera på
 andras reaktioner. Som en vanligen gör i livesammanhang.

Och till sist, är björnarna begravda?

- Njaej. Men vi ligger väldigt stilla i alla fall.

I verkligheten avgår påven och i fiktionen bestämmer sig Alkbergs kung för att dö, det är strålande tider med andra ord. Kungen är så less på att bestämma hela tiden, det blir inte riktigt bra det han gör heller, folket har tröttnat och hans son är ett jävla mähä. Klart man blir frustrerad och ledsen då. Och via den här inramningen byggs den diffusa begravningen upp, en svart värld av vandrande människolik som hankar sig fram i tillvaron. Där den döda kungens ande fortfarande är närvarande och agendasättande. Låter det luddigt? Ja, det är rätt luddigt faktiskt.

Det är fantastiskt hur man lockas in av skivan. Från den galopperande inledningen med en frenetisk hammondorgel, följd av hiten, eller den borde åtminstone vara det, Skända flaggan. Här känns upplägget tydligt med monarker som har det lite tjorvigt. Sen bryts det av med låten Raggare där perspektivet inte är lika klart längre. Nä, men vänta, vem är nu berättaren egentligen? Eftersom tilltalet i texterna är tydliga nedristningar av en ”person” som berättar något, oftast om döden och annat knepigt, ställs man på ända. Det var visst inte en enhetlig avhyvling av tronarvingar, det finns mer att nysta i.

Man bör vara uppmärksam på att det här inte är en i raden av rock’n’roll-skivor signerad Alkberg. Det här är långt mer pretentiöst, mer i stil med det han gjort i mörkertriptyken med The Bear Quartet (Eternity Now, 89, Monty Python). Ljudbilden är storslagen, förvisso varierande, men hela tiden med stora anslag. Att det är med två Can-covers känns naturligt, då skivan är vävd i kraut. Men det finns en låt som bryter av och sticker ut, det är den spröda Jeffrey Lee Pierce-versionen av Black Flags Police Story, som är ödsligt arrangerad och sjungen på engelska. Det är just en sådan avstickare till låt som sätter griller i huvudet på en. Var skarvar man in den här biten? Givetvis är det inte svårt att förstå att skivans universum kan rymma en fuck the police-lavett, utan det är framförandet som är det intressanta, att den skiljer sig både språkligt och musikaliskt från de andra. Det gör något med den övergripande historien, vill jag inbilla mig, men det är oklart om det är till det positiva eller negativa.

I avslutande Aldrig mera skog plockas orgeln fram och bedjande framförs en psalm om en avståndstagande halveremit. Mottagaren motas längre och längre bort, ”jag vill aldrig höra av dig igen” upprepas gång på gång tills tonerna avbryts. Det ödesmättade fick sin avrundning, begravningsbesökarna kan andas ut och dricka gravskändaröl. Vart Kungen tog vägen vet man inte riktigt, men hans ande kommer leva kvar bra mycket längre än vad man vill. Eller är han ens död? Fan vet.

Vi är omåttligt sugna på Mattias Alkbergs kommande album Mattias Alkbergs Begravning! Den uppmärksamme har märkt att första singeln Skända flaggan redan gått att lyssna på, när den under några dagar låg uppe på Soundcloud i slutet av december. Den plockades dock ner, Alkberg ville bara teasa lite, men nu finns singeln äntligen på Spotify. Det är en trallvänlig och visselvänlig maktkritik till låt, följt av knappt fyra minuter långt sagoberättande av Alkberg själv, fungerande som någon slags b-sida.

Så här skriver Alkberg själv om låten: Förhoppningsvis kommer precis rätt personer avsky låten och mig och oss. Jag vill det i alla fall. Jag tycker det är viktigt att distansera sig från nationalisterna, näthatarna och rasisterna. Och kanske särskilt de som har mage att bli kränkta av att någon annan kan bli kränkt.

Det låter givetvis helt riktigt och viktigt. Albumet släpps den 20 februari. Singeln kan och bör du lyssna på här.