Det är ju ett väldigt morbitt bandnamn ni valt, varför då?

- Ja, alltså det kommer sig ursprungligen från Cex låt Rjyan Kidwell’s Funeral.

Jag tyckte det var en så grym titel, jag tänkte mycket på det då, 2000 
när den skivan kom, hur man kunde döpa en låt till sin egen 
begravning. Men 2000 hade jag inget eget band på det sättet, jag 
började i och för sig att göra grejer för mig själv, utanför The Bear Quartet,
 ungefär då, men det var verkligen bara jag och lite svenska låtar och 
jag hade inget band. Sedan drog jag igång Mattias Alkberg Tre och vi
 släppte en singel. Men vi gick från att vara en trio till en kvartett
 och då ville jag byta namn. Vi hette Mattias Alkbergs Begravning i
 ungefär en vecka. Sedan bytte vi suffix till BD, för släkten blev så
 upprörd.

Jag skulle kunna säga att det är en förlängning av en
 anarkistisk princip, att ha full kontroll på allt man gör, även sin 
död och till följd av det även sin begravning. Eller att folk 
generellt borde tänka mer på döden rent allmänt, och sin egen 
dödlighet i synnerhet, för att på så sätt bli bättre människor. För 
döden är det vi har gemensamt, alla. Och borde därför ta hand om
 varandra mer.
 Men den tråkiga sanningen är att jag fick en förfrågan om att göra en 
föreställning med ”ångestballader”, alltså gamla låtar och covers, och 
jag tackade ja. Sedan fick någon nys om detta och gav mig en spelning 
på det temat och Nerverna var upptagna med Jakob Hellman, så jag var
 tvungen att sätta ihop ett band, och jag ville understryka att det var
 något annat, och dessutom inte bara jag med en akustisk gitarr (jag 
skulle göra en sån spelning samma dag på samma festival, och ville
 skilja dem åt). Och de som tagit mest illa upp av Begravningsnamnet 
hade dött, jag hade gråtit på deras begravningar. Och tänkt mycket på
 dem. Till exempel att de inte skulle komma på min begravning. Och så.

Jag vet inte, jag tänker mycket på döden emellanåt. Så mycket att jag 
ville dramatisera den på något sätt. Alltså, döden är ju dramatisk nog
 i sig, men jag menar att jag ville göra något mer. Skriva om den.
 Eller, äh. Känner att jag går in i mig själv nu, så till den milda 
grad att jag nästan försvinner. Jag kommer ut innan det är försent.

Hur känns det att ha börjat producera, både åt dig själv och åt andra?

- Tack bra. Men det är ju inget nytt egentligen. När vi skrev att The
 Bear Quartet producerade sina skivor så betydde det verkligen det, att 
vi gjorde det tillsammans. Det var inte så att Jari gjorde allt själv,
 tvärtom nästan. Han slapp det ansvaret han hade till vardags. Jag 
menar att jag producerat runt 20 skivor innan den här, alltså. Däremot
 har jag inte producerat någon annan innan Könsförrädare, som jag 
håller på med nu. Jag vet inte, det känns bra och det blir bra. Men
 inte vet jag om det är min förtjänst överhuvudtaget. De är ett så
 grymt band på egen hand. Det är inte så att jag förädlar något som 
inte redan finns där.

När tar ni steget fullt ut och lanserar Mattias Alkbergs Black Metal?

- Det kommer aldrig att ske. Hårdrocken till hårdrockarna.

Vem är geniet som kom på att slänga in en hammondorgel i Kungen bestämmer?

- Ja, det är min låt och min idé. Men det är ju inget genialt över
 det, redan The Doors, redan De gamla grekerna osv. Däremot spelar 
Jonatan Lundberg helt genialt.

När jag såg dig läsa dikter på Söderbokhandeln i Stockholm förra året, sa du att du inte gjort något sådant tidigare, läsa dikter inför publik alltså. Men med Begravningen ingår det som en del av uppträdandet. Hur fungerar det tycker du?

- Sa jag så? Jag menade nog att det var första gången jag läste ur
 Era svin inför publik. Jag läser regelbundet inför publik. Men jag har 
inte gjort i samband med spelningar innan. Det funkar bra för det 
mesta. Men det är lite jobbigt när folk hellre vill höra Fyllskalle 
och gapar om det hela tiden. Det är därför vi helst spelar inför
sittande publik: det är en föreställning det här. En oändligt
pretentiös föreställning. Men jag har inga problem med det. Jag är
 inte 17 eller ens 35 längre och har inget behov av att ständigt bjuda
på kaos och interaktion, jag skiter ännu mer i folks förväntningar
eller förhoppningar nuförtiden. Och det är på både gott och ont
naturligtvis. Ett sätt att kringgå det är att göra just en
föreställning. Det innebär högre krav på både mig själv, och de jag 
spelar med, och publiken. Och det är ju bra. Saker behöver inte vara
 så lätta och roliga hela tiden.

- Jag bränner inte hemma. I övrigt skiter jag helt och hållet i
 mediebilden, eller hur folk som inte känner mig uppfattar mig 
överhuvudtaget. Alltså helt.

Jag tänkte inte på det förrän Kevin Ayers tragiska bortgång nyligen, men visst har ni lyssnat en del på honom?

- Ja, särskilt senaste året. Hans tre, fyra första är så bra att jag
 får gåshud när jag skriver det till och med.

Mediebilden (nåja) av dig har varit något splittrad på senaste tiden. Nöjesguiden kallar dig för indienestor och listar dig som en av de hundra mäktigaste inom musikbranschen, Sonics recensent kallar dig (mer eller mindre) ”grinig norrlänning” och Filip och Fredriks fördomsprofil säger att du är en person som bränner hemma och inte skulle tveka på att företräda dig själv i rätten. Hur ser du på den här splittrade bilden av dig själv?

- Jag bränner inte hemma. I övrigt skiter jag helt och hållet i
 mediebilden, eller hur folk som inte känner mig uppfattar mig
överhuvudtaget. Alltså helt. Det är inget grinigt med det, men jag är 
upptagen med andra saker. Verkliga saker som är viktiga.

Hur var det att framföra Skända flaggan inför Carl Johan de Geer?

- Jo, det var bra. Men som jag sa innan, jag håller på med andra grejer, 
har inte tid med att ”uppfattas” och så. Men vi spelade bra, det var
första gången vi spelade Begravningslåtar akustiskt med band och det 
kändes grymt, det blir nog mer sånt. 
Med det sagt så gillar jag Carl Johan jättemycket, känner honom lite
 sedan tidigare och kan emellanåt känna att vi håller på med liknande
grejer. Alltså, att stå utanför och kolla in, lite. Eller, stå inne 
och vända blicken liksom bortom det rådande. Och att vi använder lite
 samma slags skygglappar för att se det.

Hur dramatiskt kommer det att bli på Dramaten? Kommer ni ställa till med något extra bara för att det är ”nationalscenen”?

- Nä, du menar någon särskild provokation eller så? Nix. Alla
 föreställningar är lika viktiga för oss, oavsett om de äger rum på en
gårdsplan i Svartöstan eller på national scenenen. Jag har ingen 
respekt för auktoriteter på det sättet. Men det betyder såklart inte 
att jag INTE hyser respekt för alla sammanhang som ber mig deltaga,
 och som jag accepterar att deltaga i. Men förutsättningarna är förstås 
inte desamma på Dramaten, som på exempelvis Riche, och i så mån blir
 det nog en annorlunda föreställning. Vi ska försöka vara så bra vi 
bara kan, mer kan vi inte göra. Det är lite som är utmaningen med det 
här överhuvudtaget, att hålla sig till manus, och inte reagera på
 andras reaktioner. Som en vanligen gör i livesammanhang.

Och till sist, är björnarna begravda?

- Njaej. Men vi ligger väldigt stilla i alla fall.

Det jag snappat upp från februari har en stor bredd. Det rör sig om såväl legendariska indienamn, nymadchester som svenske hiphoparen Zacke. I min mening är det inget dåligt i det, utan det blir bara en desto mer intressant blandning. Tyvärr är det mycket som inte kommit upp på Spotify ännu, så du får stå ut med att listan med låtar du måste höra från februari är full av trista hål.

Bästa albumen från februari

My Bloody Valentine – m b v
Shoegazelegenderas första album sedan 1991 gör mig inte det minsta besviken. Det är visserligen fortfarande samma ljudlandskap som Loveless det rör sig om, men det är också ett av de bästa ljudlandskapen som någonsin skapats. Nio nya låtar som moler som tandvärk, men är upplyftande som sommarvindar.

Nick Cave and the Bad Seeds – Push the Sky Away
Galne gothpoeten Nick Cave lugnar ner rockattityden som dominerat såväl sidprojektet Grinderman som The Bad Seeds senaste album, och gör här ett mörkt och återhållsamt balladalbum. Det får honom bara att verka ännu galnare. Vem annars kan med värdighet sjunga
”Hannah Montana does the African Savannah”?

Atoms for Peace – Amok
Har man så många (och kräsna) fans som Thom Yorke har, då är det svårt att göra alla nöjda. Amok ligger soundmässigt nära Radioheads senaste album och Yorkes soloalbum, men är förmodligen det varmaste han någonsin gjort. Har man svårt för glitch och vill helst av allt att Radiohead ska göra en till OK Computer så träffar nog inte Amok mitt i prick, men gillar man riktningen som Yorke tagit de senaste åren så lär man inte bli besviken.

Mattias Alkberg – Mattias Alkbergs begravning
Kung Alkberg gör ett temaalbum om kungar och prinsar. Starka hits mixat med fulballader och covers på Black Flag och Can. Vad finns det att inte älska?

Zacke – Renhjärtat
Med det lösa temat att lämna Norrland för storstadsliv gör Zacke ett svängigt hiphopalbum, det bästa svenska sådana på ett bra tag. Det låtar stundtals kusligt likt Movits!, en för mig inte helt smickrande artist att jämföras med, men i mina öron är detta långt mycket bättre. Gästspelen är både väntade, som de från Frej Larsson, Timbuktu och Promoe, men det finns även mer oväntade sådana. Eller vad sägs om Mattias Alkberg och Peter Morén från Peter Bjorn and John? Allt som allt ett imponerande svenskt hiphopalbum.

SPELLISTA: Låtar du måste höra från februari

Vi är omåttligt sugna på Mattias Alkbergs kommande album Mattias Alkbergs Begravning! Den uppmärksamme har märkt att första singeln Skända flaggan redan gått att lyssna på, när den under några dagar låg uppe på Soundcloud i slutet av december. Den plockades dock ner, Alkberg ville bara teasa lite, men nu finns singeln äntligen på Spotify. Det är en trallvänlig och visselvänlig maktkritik till låt, följt av knappt fyra minuter långt sagoberättande av Alkberg själv, fungerande som någon slags b-sida.

Så här skriver Alkberg själv om låten: Förhoppningsvis kommer precis rätt personer avsky låten och mig och oss. Jag vill det i alla fall. Jag tycker det är viktigt att distansera sig från nationalisterna, näthatarna och rasisterna. Och kanske särskilt de som har mage att bli kränkta av att någon annan kan bli kränkt.

Det låter givetvis helt riktigt och viktigt. Albumet släpps den 20 februari. Singeln kan och bör du lyssna på här.

Om kompbandet Nerverna, som huvudsakligen spelar med Mattias Alkberg, tidigare fått små mängder uppmärksamhet är det motsatt effekt när de pryder affischen för denna kväll med stora bokstäver. Namnen Jakob Hellman, Mattias Alkberg och Maria Eriksson slingrar sig runt om och delar på äran att stå som huvudakter för kvällen. Trots ödmjukheten är det tydligt att majoriteten av besökarna har kommit endast för Jakob Hellman, den återuppstådda poplegenden. Tyvärr är det bara halvfullt på Mosebacke, trots vackert väder och vacker utsikt.

Maria Eriksson inleder spelordningen och får inte mycket mer uppmärksamhet än att folket som samlats runt borden vänder på huvudet mot scenen lite då och då. Några enstaka ställer sig framför scenen, men alla håller ett säkerhetsavstånd på 4-5 meter. Maria Eriksson, som för mig är okänd, hävdar att spelningen är någon slags premiär för henne. Om det gäller med Nerverna eller att det är hennes första spelning överhuvudtaget framgår inte, men det senare hade inte förvånat mig. Hon låter bra, tonsäker och lik Kajsa Grytt i rösten och låtarna, men kroppspråket säger något helt annat. Istället för att titta på de i publiken som ändå ställt sig framför scenen så tittar hon hela tiden på resten i bandet, halvt frånvänd från publiken. De halvsnickrade poplåtarna är visserligen hyfsat kraftfulla, men räcker inte till för att locka uppmärksamhet. Det är inte det att hon är oengagerad, hon verkar bara inte riktigt våga titta rakt framåt. Det skulle bli så tydligt vem hon tittade på i den magra publiken, då viker hon hellre undan blicken. Någon personkontakt uppnås aldrig och när Maria Eriksson går av scenen är hon för mig lika anonym som tidigare. Vill man vara vitsig kan man säga att hon blev drabbad av nerverna.

När Mattias Alkberg går på scenen är publiken mer upplivad, om än inte tätt packad. Inledande covern på Nationalteaterns proggklassiker Jack the Ripper lockar både jubel och i viss mån dans. Publiken, vars snittålder är närmare 40 än 30, skrålar gladeligen med när det spelas en låt de känner igen, till skillnad från spelningen strax innan. Covern är hårt spelad och gitarrerna låter så tunga att de känns som ankare. Det är även fortsättningsvis Alkbergs lite tyngre låtar som spelas som Nya nya testamentet och Bit i kudden, skattebetalare. Alkbergs mjukare sidor får mindre plats än under spelningen på Peace & Love några veckor tidigare, och fokus ikväll ligger mer på det som i en rättvis värld kunnat kallas för hans hits. Till publikens jubel spelas såväl Fyllskalle som Ragnar. På tal om fyllskallar är det ytterligare en markant skillnad mot Peace & Love-spelningen; Alkberg verkar vara betydligt nyktrare.

Efter en alldeles för kort spelning med Alkberg är det dags för kvällens dragplåster Jakob Hellman. Inleder gör han utan Nerverna med en ny låt, kort och med texten i fokus. Publiken ger honom kvällens högsta jubel, förmodligen mestadels för att stötta. Hellmans ökända scenskräck och prestationsångest som är anledningen till den långa pausen vill publiken visa är onödig. De skulle slaviskt ropa efter mera även om han inte gjorde mer än att nynna något monotont. Hungern efter att få höra vad Hellman utvecklats till är stor, om än hungern efter att få höra de gamla hitsen är större. De nya låtarna är sannerligen något särskilt. De stora popstrukturerna från 1989 som var som skurna för samlingsplattor med svenska klassiker är borta, men Hellmans unika frasering är kvar och även lyriken, visserligen mer vuxen än tidigare, känns igen. Det är under de nya låtarna som spelningen är som intressantast, det är då Hellman verkligen går in fullständigt och menar varenda ord. Han verkar dock inte helt övertygad om att de är uppskattade, något röster från publiken försöker tala om för honom. ”Den är grym, Jakob”. Han nickar ansträngt tillbaka. Scenskräcken verkar han ha kommit över, men vad han ska uttrycka till publiken verkar han stå och fundera på mitt under pågående konsert. Något leende är det inte tal om, men ärligt talat gör det ingenting. Medan andra artister gärna klämmer i med ett leende mer än de menar, är Hellman mer eftertänksam. Han vill mena det han visar.

Som en revyavslutning tar sig alla som stått på scen under kvällen upp under en avslutande tio minuter lång version av Mattias Alkbergs låt Nerverna. Resultatet är magnifikt. Det handlar inte om ett briljant musikerskap, utan ren och skär glädje. En försynt Alkberg frågar Hellman ”får jag vara med?” och kommer upp och leder en allsång. Det är folkligt, öppenhjärtat och väldigt dopaminfyllt. Till och med Hellman ser ut att ha uppriktigt roligt.

Men nu höll jag ju nästan på att glömma Nerverna ändå. Det blir ju så med kompband, även om de står som huvudakt för kvällen. Så mycket kan jag säga att rollen som motor under kvällen klarar de av galant. De saknar stjärnglans, men skicklighet finns det gott om. Tiominutershyllningen när publiken skanderar ”NERVERNA” som om det vore VM-final i fotboll förtjänar de.

Man kan prata sig mätt på hur trevlig lokal Katalin är, tror jag till och med gjort det tidigare, därför håller jag mig ifrån det i störst möjliga mån och berömmer istället bara de trevliga ölglasen, väldigt fina. Magnus Ekelund värmer upp inför kvällens huvudakt. Som en rödklädd Plupp står han ensam med en energisk gitarr och sjunger för full hals. Han spelar sina egna Stålet-låtar och gör en kraftfull tolkning av Vapnets ”Ge dom våld”.

Katalin är långt ifrån tomt, men också långt ifrån packat. På sätt och vis skönt, men visst förtjänar de ändå utsålt. Nerverna, som kompbandet heter, är alltid lysande och samspelta. Tror aldrig att jag läst en enda text som berömt Christian Ramirez truliga trumspel eller nämnt att Jonas Teglund är en fantastisk gitarrist. Kalle Nyman på bas är även han väldigt duktig och också den nya killen på gitarr, som jag tyvärr inte riktigt uppfattat vem han är. Det här är kanske dålig journalistik, men alla är inte journalister för den delen heller.

Klarast lysande är dock som alltid Mattias Alkberg. Det är få som lever ut på samma sätt som honom på en scen, han är faktiskt väldigt pedagogisk. Han visar gärna med tydliga bilder vad han sjunger om, ett slags eget teckenspråk. Handlar det om gravar och kyrkor bildar fingrarna kors, sjunger han om tunnlar bildar händerna två rundlar runt ögonen som en kikare och gråter textens huvudperson rinner två lillfingrar ner för kinderna. Men även hur han för sig är underbart befriande, han ställer sig gärna och putar lite med höfterna eller går igång med jazzhänder och alltid blundar han, fullkomligt inne i musiken. Och när låtarna är över öppnas de små ögonen och munnen ler och tackar innan den övergår i mellansnack.

Låtvalen består till störst del av låtar från nya skivan Anarkist (som nyligen kommit på vinyl för den intresserade), men också blandade låtar från hela karriären. Till exempel mina personliga favoriter Ragnar och Matti apornas son spelas. Den senare låten är antagligen den absolut bästa låt om jämställdhet som någonsin skrivits, det känns alltid som ett privilegium att få höra den. Om man nu kan höra den. För ärligt talat är publiken denna kväll ovanligt pratig. Är det verkligen tvunget att under pågående konsert hålla ett helt symposium om vart Rikard befinner sig? Det är möjligt att det är superviktigt, men jag är ändå tveksam.

Konserten bjuder även på lite klassiskt rock’n’roll-manér. När tekniken strular flyger en gitarr iväg och vännen Conny Nimmersjö får ta hand om den. Nimmersjö vars gitarrspel var saknat under Dementorerna, även om det var en spännande version de spelade, lång och varierad. Mest oväntade ikväll är Velvet Underground-kaoset som uppstår mot slutet av låten Allting är drömt. Mest älskvärda är avslutande allsången i låten Nerverna, publiken slutar aldrig att skråla med i den märkvärdiga allsången som bara går ut på att upprepa ordet ”nerverna” om och om igen. Samtidigt som halsens krafter tynade tappade jag tidsuppfattningen om hur länge publiken höll igång. Till slut ebbade det ut efter att Katalinpersonalen satte igång musik i högtalarna och en kille från publiken schabblade till det med en mikrofon. En rätt talande bild om kvällen; fumligt, egensinnigt och vackert.

Alla band/artister från dagens släpp:

Skrillex
Anna Ternheim
Enter Shikari
Edguy
Deportees
Hoven Droven
Mattias Alkberg
Lastkaj 14
Labyrint
Kamchatka

Sedan tidigare är de väldigt ospännande namnen Lars Winnerbäck, Melissa Horn, Thomas Di Leva, Hardcore Superstar och Hoffmaestro klara.

Biljetter går givetvis att köpa redan nu, och köps via Tickster. Priser nedan:

Festivalpass 1760 kr + förköp
Festivalpass + vanlig camping 1960 kr + förköp
Festivalpass + lugn camping deluxe 1960 kr + förköp
Festivalpass + deluxe camping 2160 kr + förköp

[image name=betyg5]

Att kalla skivan för Anarkist är givetvis uppseendeväckande, ska Alkberg skjuta på allt som rör sig nu? Bomba barnfamiljer för skojs skull? När gemene människa ger sin syn på ideologin brukar det hamna på den nivån, på ett ungefär. Därför känns det som ett modigt namnval. Han och hans projekt brukar, tyvärr, ändå aldrig nå större försäljningsframgångar, så det kanske inte spelar någon större roll ifall moster Margit inte plockar upp plattan på Åhléns. Även om hon verkligen skulle behöva göra det. Men det finns faktiskt en förklaring till namnet, den står att läsa i boken Anarkist, ja för det är en skiva och en bok i ett. I den inledande mailkonversationen mellan förläggaren och Mattias diskuterar de namnet. Förläggaren tycker att arbetsnamnet ”Folkets hus” är bättre, men Alkberg är fast besluten. Eftersom han hela tiden förlagd i konstnärliga tankar, är hans syn på anarkism helt annorlunda exempelvis statsvetarens. Det är ett spännande utgångsläge han ger lyssnarna. Tänk om för fan. Din världssyn är givetvis din att behålla, men den kan behöva lite ny luft ibland.

Inledande spåret Frigjord, pånyttfödd är spännande. Musikaliskt låter det som att Mattias Alkberg har skrivit en Bear Quartet-låt åt Mattias Alkberg (BQ á la -98, akustisk gitarr, aviga elgitarrslingor och tamburin). Låten blir även en kommentar till hela skivan, tankesättet, en handbok i hur man ska lyssna och förstå. Den här sortens diskursiva textskrivande har han pysslat med tidigare i till exempel diktsamlingen Göta Kanal och det fungerar lika lysande med sjungen röst som skrivet bläck.

Vidare strömmar vi igenom vad som är Anarkist. En skiva om kärlek, tröst, jämmer, astrologi och kommunpolitik. Mänskliga vedermödor och tvetydigheter. Inget ämne är för snävt eller för stort för att tas upp, vilket kan ses i de breda referenserna, alltifrån Klungan till Karin Boye. Att skriva större och mer omfattande texter, än typ Fyllskalle, märks. Det finns en allvarlig ton rätt igenom, även om hans musik är luftigare än någonsin, med en hög ambitionsnivå, lite livsverkskänsla. När han i duett med sin dotter sjunger de till synes enkla raderna tänk tänk tänk, pappa/jag borde tänkt blir det ett resolut resultat att det är nära till tåren, blandningen av den väna flickrösten med pappas starka, skräniga röst. Rösten ja, det är märkligt hur han år efter år bara blir bättre och bättre på att sjunga, han har nog aldrig låtit så säker och stark som här.

Anarkist är en späckad skiva utan ett enda tveksamt spår. Trots att skivan blandar stil, från upprörd rock till rörande ballader, behåller den en genuin helhet. Han fortsätter vara en av Sveriges mest uppriktiga och skickliga textförfattare och låtmakare. Skivan är också ett bevis på vad Amelia Adamos M-Magsin har konstaterat; Klasskamp är hett i höst.

[image name=betyg4]

Upplägget; En sida var, tre nyskrivna låtar, varsin cover och en duett. Utifrån de premisserna har Pascal och Mattias Alkberg byggt sin gemensamma skiva. För ett gemensamt projekt är precis vad det är. Det är lätt att man faller in och ska jämföra; vilken av parterna är bäst? I det här fallet känns det helt irrelevant eftersom båda bjuder på fin stiluppvisning. Fast till en början känns det som om de båda banden trevar lite mer än vad vi som lyssnare är vana vid. Att något är vaj.

Det tar några varv innan det sätter sig och man vant sig vid upplägget. Split-skivor är inte särskilt vanliga och eftersom det är två band hade man förväntat sig diskrepans. Men den infaller aldrig, det är väldigt homogent. Inte på det musikaliska planet däremot. Pascal spelar sin grottrock och Alkberg leker i Thurston Moores skramliga sandlåda. Snarare verkar de i samma själsfrändevärld. Ställningstagandet, utanförskapet, krossa skiten-tänket och ändå med humor och kärlek till rockmusik och världen. Det man på förhand hade tänkt om samarbetet stämmer inte. För Pascal är inte bara Pascal, och Alkberg är inte bara Alkberg. De har tänkt på varandra och skapat musik tillsammans. Fast på olika geografiska platser. Norr och syd.

Hur tacklar de då premisserna? Jo, båda lyckas galant. I val av covers är ändå Pascal starkare, då deras cover av Peter Lemarcs Håll om mig fungerar bländande briljant. De gör om den gamla dängan till att passa sitt eget bråkiga jag. När Mattias tolkar vännen tillika bob hund-medlemmen Conny Nimmersjö, tar han inte ut de välbehövliga svängarna. Istället blir det bara en fin hommage i marginalen. Förhoppningsvis gör detta att fler söker upp Nimmersjös skiva Skörheten och Oljudet, ett av 00-talets mest underskattade svenska album.

Pascal brukar få skit kastat åt sig för deras sparsamma och enkla texter. En annan tycker att det är att missa målet, och bollen med för den delen. Att Pascal ser sig själva som anhängare av grottrock betyder att de vill åt det primala och simpla. Om texterna vore utsmyckade och tillkrånglade skulle resultatet med största sannolikhet bli konstlat. Deras malande lokomotivgung kräver dessa rättframma texter. Men att Mattias Alkberg ska leverera rent textmässigt har nog ingen tvivlat på. Flera av formuleringarna han får till går rätt in i citatböckerna. Refrängen till Mitt smutsiga blod är till och med tatueringsvänlig;

Ben å brosk å märg å smuts å snor
Viljan är oändlig
Förmågan är inte stor nog.

Då var det dags igen! Handen på hjärtat åker nu runt i Sverige för tredje gången. Från norr till söder och denna gång har man med sig Mattias Alkberg, Invasionen, Name the Pet och en snålbokning – Cristian Dinamarca som ändå alltid hänger med Name the Pet. Två akter som hängt med ett tag och en som precis ska släppas sin debutplatta.

När och var?

Mattias Alkberg & Nerverna + Invasionen
4 november – Malmö, Debaser Malmö
5 november – Stockholm, Debaser Slussen
6 november – Västerås, Sigurdsgatan 25
7 november – Uppsala, V-Dala Nation
12 november Göteborg, Parken
13 november – Jönköping, Bongo Bar
14 november – Örebro, Universitetet
21 november – Umeå, Scharinska

Name The Pet + Cristian Dinamarca
3 december – Stockholm, Debaser Slussen
4 december – Västerås, Sigurdsgatan 25
5. december – Uppsala, V-Dala Nation
9 december – Malmö, Debaser Malmö
10 december – Göteborg, Parken
11 december – Jönköping, Bongo Bar
12 december – Örebro, Universitetet
19 december – Umeå, Scharinska

Biljetter?

Köpes på lokalt på respektiv spelställe.