Mats Grönmark, medlem i underskattade, fina svenska lo-fi-pionjärerna Eve and the Last Waltz och med ett förflutet i Burek V, släpper i dagarna sin andra soloskiva, Roller Coaster Blues, på Rhythm Ace Recordings. Borta är prickarna över ö:et, men kvar är den vackert och kompromisslöst kraxande udda fågeln.

Skivan inleds med finstämda och smakfullt pedal steel-kryddade Pass on the Silver, vilket möjligtvis kan ses som en smula missvisande för helheten: de efterföljande spåren är betydligt stökigare och mindre välpolerade. Missvisande, men samtidigt helt på sin plats, en stor styrka hos Grönmark är just bredden. Det skulle kunna bli för spretigt, men när plattan rundas av med den subtilt svängiga, sex minuter långa gudsuppgörelsen First Stone (ett komplett litet punkgospel med vackert eskalerande körer) så stärks tesen att detta är en artist med full kontroll över sitt okammade uttryck. Cirkeln sluts snyggt kring ett förtjusande ostädat innehåll.

Man kan kanske foga in Roller Coaster Blues i genrebeskrivningen bångstyrig americana, om man nu prompt skulle känna för det. Personligen vill jag nog kalla det driven, kompetent och väldigt medveten popmusik, det räcker så. Stundtals kontrollerat skramlig, som på oemotståndliga Oh Breezy, stundtals vemodigt berättande i folkens allra mest skavande bemärkelse, som i bitterljuva mininovellen The Iron Rod, stundtals mer klassisk country med sorgkanter, fläckfritt utförd i Weary Blues From Waiting. Mångsidigt, risktagande och komplext med andra ord, men ständigt med Grönmarks säregna stämma svävandes likt en skevt vacker och högst sekulariserad skyddsängel över skivans spår.

Jag ska erkänna att jag har lite svårt för de allra mest bluesiga partierna, en eller två gånger under skivans speltid svävar Grönmark iväg i ett något onödigt hjärndött sväng (som på titelspåret, skivans svagaste stund ironiskt nog). I alla fall för min smak. Men det är bara en petitess. Grönmark är som bäst när han hittar den där perfekta tonträffen i nerven mellan J Mascis skramliga vemod, Kurt Viles smutsiga predikningar och Neil Youngs undersköna harmonier, mellan power- och lo-fi-popen, countrybluesen, punken, folken, och den där bångstyriga americanan. En tonträff perfekt just i sin ömt vårdade, utmejslade operfektion. Och det är en punkt han hittar tillräckligt ofta på Roller Coaster Blues för att alla kids – de som nyligen tagit Tallest Man On Earth och First Aid Kit till sina hjärtan och sakta men säkert börjat bläddra sig bakåt i skivbackarna – ska upptäcka Mats Gronmark. Bör upptäcka Mats Gronmark. Det skulle vara en naturlig och välkommen utveckling.