Politiska popsånger gör sig bäst utan explicita politiska markörer. Till exempel var Blå Tåget som allra sämst när de sjöng om Henry Kissinger, men som allra bäst när de sjöng om utsatta människor som fann varandra på parkeringsdäcket på en finlandsfärja. När lyriken kokas ned till ideal, händelser och känslor, blir det mycket slagkraftigare än att hojta om skattetryck. Det Maria Eriksson gör på sin debutskiva på svenska är att skriva fina popsånger om gemenskap, ensamhet och utsatthet. Med hjälp av små rader och instick i texterna ändrar de karaktär, från att man trott att en låt handlat om sömnsvårigheter, handlar den genast om två personer i periferin som möts och finner varandra. Det är just med hjälp av dessa små instick som låtarna blir diffusa kampsånger.

Tillsammans med Jonas Teglund har hon fått fram en väldigt mjuk ljudbild, det är ytterst få saker som river och bråkar på skivan. Och i samband med Erikssons okonstlade sångstil och raka texter, låter det ibland nästan naivt, eller rentav barnsligt. På det allra bästa sättet alltså. Ungefär som Georg Wadenius barnskivor, eller när Nina Ramsby sjunger med Bröderna Lindgren. Därför känns det självklart när en barnkör smyger in i sista låten och tar över. Precis som alla generationer bör göra. Kör över dem, kör över oss, kör över mig.