Uppstickarna har i september blivit överskuggade av efterlängtade album från några av mina favoritartister. När The xx, Animal Collective och Jens Lekman inte riktigt lyckades nå upp till sin forna perfektion, gjorde Grizzly Bear det motsatta och överträffade sig själva med Shields. Den bästa debutplattan har enligt mig kommit från shoegazebandet TOY, som för tankarna till ett uppdaterat Ride.

Spellista: Låtar du måste höra från september

Bästa albumen från september

Grizzly Bear – Shields
Ibland skalas rockmusik ner till sin själva essens och gör sig påmind om vad den kan skapa med det allra vanligaste. På 70-talet desto mer, då rocken inte bara var kommersiellt framgångsrik utan också den mest progressiva musikrörelsen, men den finns i högsta grad än idag. Shields är ett av de mest levande exemplen på det. Hela världen tycks fångad i den svindlande musiken till Sleeping Ute, årets största rocksingel, och rent utav stannar i den magiska A Simple Answer.

The xx – Coexist
Kanske det album som jag haft högst förväntningar på i år, något jag delat med många andra. Den tre år gamla debutplattan satte ribban väldigt högt. Uppföljaren Coexist är långt ifrån en besvikelse, men inte heller den explosion som låg i luften efter de två fantastiska singlarna Angels och Chained, två av årets bästa låtar. Spänningen mellan de två sångarna Romy och Oliver är den känsligaste sedan den mellan Pete Doherty och Carl Barat. Ändå blir det tydligare och tydligare hur viktig Jamie xx är, inte bara för The xx utan för hela 2000-talet. Coexist är inte riktigt ett fullt bevis på The xx skyhöga kapacitet, men likväl en utmärkt samling löften.

Cat Power – Sun
Sadcoredrottningen Cat Power klippte av sitt hår och upptäckte en synth. Ett vågat beslut som fått ta emot blandade reaktioner, men jag älskar det. Cat Power gömmer sig inte. Hon låter inte billig. Trots att hon på Sun är mer disco än någonsin är det fortfarande hennes sorgsna och ärliga jag som skiner starkast.

Animal Collective – Centipede Hz
Långt ifrån höjderna som Merriweather Post Pavilion nådde, men psykadeliska Animal Collective försökte inte heller göra ett större album än så i Centipede Hz. De tog ett steg ner, lekte loss och gav ut resultatet under ett årets värsta albumomslag. Ibland behöver det inte vara svårare än att skriva en låt om frukt.

Även: Dinosaur Jr. – I Bet on Sky, Jens Lekman – I Know What Love Isn’t, TOY – TOY

Bra album:

Markus Krunegård – Mänsklig värme
Jag älskade Markusevangeliet. Jag knarkade Prinsen av Peking. Jag kanske inte var lika förtjust i Lev som en gris, men den var ändå fantastisk. Så kommer han nu och drämmer till med en skiva som är kanske till och med bättre än allt annat. Rakt igenom högklassiga låtar av Sveriges just nu bästa artist. Ja, så är det.

Jonas Lundqvist – Så e de me de
Pop på svenska av en indie-ikon från 90-talet. Det gamla uttrycket ”you had me at hello” har sällan passat bättre. Bra skiva av en riktig tram7-favorit.

Miike Snow – Happy to you
En del låtar på skivan är sådär som musik verkar ska vara år 2012. Alltså finstämda och så tråkiga att man nästan somnar. Men sen finns det guldkorn som till exempel Archipelago och Garden som räddar upp skivan helt och hållet. Plocka bort hälften av låtarna och du får en riktig kanonskiva att dansa in sommaren med.

Vi som nästan blev omnämnda: Skansros – Rekviem till en dröm

Bra album:

Bob Hund – Låter som miljarder
Bob Hund är ett gäng sköningar som bara genom skivomslag, videos och andra roliga upptåg gör att man gillar dom. Harduingetmankandansatill? är en låt jag verkligen älskar. Men förutom den och någon enstaka till så är plattan ganska ”Thåströmmig”, alltså pratballader. Mysigt på sitt sätt, men inte riktigt min kopp te.

Caotico – Sunrise confessions
Jag såg Caotico när dom besökte Östersund för några veckor sedan. Förutom solglasögon inomhus så var det en grym spelning med bra energi. Har inte hunnit lyssna in mig helt på albumet än, men jag gillar vad jag hör.

Den Svenska Björnstammen – Ett Fel Närmare Rätt
ALLA måste se björnstammens dokumentär här. Albumet håller inte samma toppklass som filmen, men där finns många guldkorn.

Django Django – Django Django
I vissa stunder låter det nästa bluesigt. Ibland är det dansmusik, men för det mesta är det poppigt. En rolig platta på alla sätt och vis. Kanske månadens bästa. Default är helt klart månadens bästa låt i alla fall.

Tennis – Young And Old
Kanske inte riktigt lika bra som Cape Dory (än) men sommarpop är alltid välkommet i min värld!

Linnea Olsson – Ah!
Topparna är höga, dalarna (inte landskapet) desto djupare. Spännande pop-kompositioner blandas med instrumentala cello-låtar. Ni kan ju gissa vilket jag gillar bäst.

Vi som nästan blev omnämnda: Alice B – Alice B, Flash Fiktion – Flash Fiktion, Cloud Nothings – Attack on Memory

Bra album:

You Say France & I Whistle – Angry Men
Framförallt är låten Prom Queens precis min kopp te, en av årets bästa. Bra pop-platta.

Lana Del Rey – Born To Die
Hypead och omskriven maximalt. En intressant artist på alla sätt och vis. Ojämn nivå på skivan men topparna är skyhöga. Video games ÄR magisk.

Laleh – Sjung
Numer är ju Laleh ungefär så mainstream man kan bli. Roligt för henne. Och för svenska folket som lyckas tillskansa sig något bra för en gångs skull.

First Aid Kit – The Lion’s Roar
Världens finaste systerduo gör det återigen. Är aningen partisk eftersom jag ÄLSKAR First Aid Kit, men visst är det bra? Den här gången också.

Vit Päls – Nånstans Ska Man Va
Det är inga jävla konstigheter med Vit Päls texter. Pang på bara. Man kan inte annat än charmas.

Vi som nästan blev omnämnda: Diagrams – Black Light, We Have Band – Ternion, The 2 Bears – Be Strong

Tre svenska:

Deportees – Islands & Shores
Allt, lite till och något ytterligare är skrivet om Deportees och deras Islands & Shores. Bara det att Lykke Li gästar på en av låtarna räckte för mig. Fantastiskt vackert. Och resten, ja, det är liksom bara grymt.

Icona Pop – Nights like this EP
Manners och Nights like this har via idogt spelande på P3 flyttat in i min hjärna och för evigt bosatt sig där. Denna EP:n innehåller ytterligare två låtar, båda precis lika fantastiska. Duon består av Aino Jawo och Caroline Hjelt och jag är oerhört spänd på att följa deras fortsätta karriär. Den har onekligen fått en perfekt start.

Henric De La Cour – Henric De La Cour
En gång var han sångare i 90-talsbandet Yvonne, nu släpper Henric De La Cour sin debutplatta som soloartist. Jag ska vara ärlig direkt och säga att jag bara hört de fem låtarna som finns på Spotifys album-sample. Men det räcker gott och väl. En bra sångröst och ett mörkt elektroniskt mullrande sound som passar perfekt in i hösten.

Bubblare: Samling – När mullret dövar våra öron blir vi rädda, Jonathan Johansson – Klagomuren

Tre utländska:

Justice – Audio, Video, Disco.
Audio, Video, Disco. Game, set, match. Tack, för, kaffet.
Jag var från början skeptisk till debutsingeln Civilization. Men den växte efterhand och jag blev kär. Precis samma sak med uppföljaren Audio, Video, Disco. När plattan väl kom så var jag redan golvad. Knäböjande för genierna från Frankrike. Kanske årets bästa platta? Vi får se när året summeras. Förresten. Om ni råkar befinna er i Annexet den 2/3 så är jag han den övertaggade killen som står närmast scenkanten, säg hej.

Real Estate – Days
Första spåret på skivan heter Easy. Och det är ju ofta precis vad musik ska vara, easy. Mitt i hösten så kommer en skiva som bara andas sommar och sol vilket är precis vad vi behöver. Lika mycket som vi behöver enkel och lättsam pop. Allt detta får vi här.

Mutemath – Old soul
Jag vet ingenting alls om Mutemath. Söker på Wikipedia. Ser att artikeln är jättelång. Orkar inte läsa. Vi säger såhär. Jag har gett er skattkartan och pekat ut den hemliga skatten i form av en rock-platta. Gör vad ni vill av informationen.

Bubblare: M83 – Hurry up, we’re dreaming, Björk – Biophilia

Tre svenska:

The Serenades – Birds
Jag hade hört det första smakprovet Birds någon gång, tyckt om det men inte lagt så mycket energi på att ta reda på vad det var för något. När jag sedan fick reda på att Markus Krunegård tillsammans med Adam Olenius (sångare Shout out louds) låg bakom det så blev jag eld och lågor. Generellt så brukar allt Krunegård rör vid bli till öronguld. Så också denna gång. Fin, enkel pop som passar perfekt till årstiden. Nu väntar jag bara på att någon festival ska boka duon. Ska vi säga Popaganda?

Veronica Maggio – Satan i gatan
Jag har fullkomligt spelat sönder Jag kommer, redan nu. Precis som jag gjorde med Dumpa mig och Stopp. Jag är en riktig sucker för enkla texter som sätter sig direkt. Speciellt när det är bra producerat, en fantastisk sångröst och en hyfsat vettig text. Jag kommer har allt.
Resten av skivan känns lite mognare än tidigare skivor. Satan i gatan vad jag kommer spela den här skivan hela sommaren lång. Satan i gatan!

The deer tracks – The archer trilogy pt.1
Gävles stoltheter The deer tracks gör ”en Robyn” och släpper skiva i tre delar under samma år. Än har duon en bit kvar till samma hype. En alltför lång bit i mina öron dock. För det är faktiskt en riktigt bra skiva. Elektrisk, minimalistisk pop. Rekommenderar speciellt Ram ram som förutom att vara en skön låt har en rolig twist i slutet.

Bubblare: Riddarna – Riddarna, Niclas Frisk – Deeper in Chinatown

Tre utländska:

Architecture in Helsinki – Moment bends
Australiensarna med det underliga bandnamnet har gjort en fin skiva som i vissa stunder påminner rejält om The tough alliance. Speciellt slående är likheten på plattans andra spår Escapee. Förstasingeln Contact high är en av årets absolut bästa låtar och jag hoppas att den kommer spelas på många dansgolv i sommar.

Glasvegas – EUPHORIC /// HEARTBREAK \\\
Glasvegas slog ju som bekant igenom med dunder och brak under 2008 med den självbetitlade debutplattan. Förväntningarna inför uppföljaren var med all rätta skyhöga. Pitchfork toksågade den med betyget 4,1. Svenska Dagbladet gav den full pott. På den nivån är det, åsikterna är otroligt skilda bland musikkritiker-kåren. Personligen är jag ungefär lika kluven, kan helt enkelt inte bestämma mig om det är bra eller dåligt. Vad jag vet dock är att det är den töntigaste albumtiteln någonsin.

About group – Start and complete
Bara för att Alexis Taylor är inblandad och för att det inte finns några andra speciellt bra släpp så tar jag med denna. Det är annars rätt sömnig elektronisk musik från ett gäng rutinerade musiker. Jag tror säkerligen dom hade mycket roligare vid inspelningarna än vad vi någonsin kommer ha av resultatet.

Bubblare: Vivian girls – Share the joy, Explosions in the sky – Take care, take care, take care

April-låten:

Håkan Hellström – Minnen av aprilhimlen
När man gör en sökning på ”april” i Spotify så dyker en hel drös låtar av Dead by april upp som de populäraste. Det känns inte helt okej. Självklart ska Håkans mästerverk vara populärast. Sen ska ALLA låtar som Last days of april gjort dyka upp. Därefter ska man behöva scrolla tre minuter för att hitta Dead by april. Så svenska folket, uppdatera era playlists genast. Tack på förhand.

Bubblare: Last days of april – No time for dreams

Tre svenska:

Lars Eriksson – Rust & Golden Dust
Det här med artister från Idol alltså. Man har all rätt att direkt avfärda dom som ointressanta. I de allra flesta fall gör man då också helt rätt. Amanda Jensen är undantaget som bekräftar regeln. Eller. Amanda Jensen VAR undantaget som bekräftade regeln. Nu räknar jag även in Lars Erikssons Dylan-inspirerade debutplatta till undantaget. Och jag hoppas verkligen att det inte kommer fler intressanta Idol-släpp för det skulle rubba min världsbild lite mer än vad detta redan gjort. Nog är nog.

Me And My Army – Thanks God For Sending Demons
Jag minns Andreas Kleerup från hans gästspel i Morgonpasset i P3 för några somrar sedan. Sprallig, rolig och fylld av energi. Jag älskade honom från första stund. Bilden av honom i media idag är precis tvärtom. Otroligt ledsamt och tråkigt. Men skapa bra musik kan han tack och lov fortfarande göra. Det enda jag stör mig på är detta snack (ännu en gång) om Me And My Army som någon form av supergrupp. Bara för att vissa medlemmar tidigare gjort musik i andra konstellationer så blir det inte per automatik en supergrupp. Så det så.

Andreas Mattsson – Kick Death’s Ass
En av världens svåraste och mest intressanta frågor är vilken av Hey Princess och Not Forever som är bäst. Jag har inget bra svar. Vad jag däremot vet är att jag älskar Andreas Mattssons sångröst. Jag gjorde det på Popsicle-tiden och jag gör det fortfarande.

Bubblare: Alice In Videoland – A Million Thought And They’re All About You, Those Dancing Days – Daydreams & Nightmares

Tre utländska:

PJ Harvey – Let England Shake
PJ Harvey är en artist som liksom funnits i mitt medvetande många många år utan att jag egentligen någonsin lyssnat på henne. Det känns fint att upptäcka en artist såhär tjugo år in i karriären. Vanligtvis så har dom börjat dala för länge sedan. I PJ Harveys fall så har jag en känslan att detta är peaken. Eller rättare sagt, jag hoppas att detta är peaken. För annars har jag verkligen gått miste om någonting i hela mitt liv. Månadens bästa.

Men – Talk About Body
Le Tigre är ett insomnat electro-band som jag gissar att många känner till. En av medlemmarna i det bandet heter JD Samson. Men är nämnde Samsons sidoprojekt och debutskivan Talk About Body är årets hittills bästa skiva i genren elektronisk dansmusik. Är du lite danssugen så rekommenderar jag skarpt spår nummer fyra, Boom Boom Boom. Är du mycket danssugen så rekommenderar jag hela skivan.

Cut Copy – Zonoscope
Cut Copy är en sån grupp som kollektivt ska hyllas, så fort dom släpper skiva. Så är det bara. Personligen blir jag då lite tvärtom. Men så småningom smälter jag och köper hypen. Så är det nästan alltid. Så är det också med Cut Copy, även om jag inte är helt övertygad ännu. Men ge mig någon månad till så.

Bubblare: Mogwai – Hardcore Will Never Die, But You Will, The Luyas – To Beautiful To Work,

Februari-låten:

Ingen
När jag började med den här grejen i augusti så bävade jag för februari, för jag känner verkligen inte till en enda låt med februari/february i titeln. Googlade lite utan resultat. Sökte vidare på Spotify. Där var den mest populära träffen en låt vid namn ”Nom nom nom nom nom nom nom”. Det är en minut av nom nom nom…-ande. Den är precis lika störig och usel som det låter. Då bestämde jag mig för att inte ta någon månadslåt. Så, tips till musiker där ute: Gör en låt med februari i titeln och du har chansen att hamna på massor av listor i stil med denna. Varsågod för tips.

Bubblare: -