Tre svenska:

Jens Lekman – An argument with myself
Det är lite som att svära i kyrkan att erkänna att man inte är världens största Jens Lekman-fan när man skriver för tram7. Men så är det faktiskt. Visst, jag har lyssnat en del och gillat vissa låtar och sådär. Men ingen har fullkomligt knockat mig som låten An argument with myself. Den har exakt ALLT. Fantastiskt bra, kanske en av årets bästa låtar? Definitivt månadens bästa. Resten av EP:n håller inte samma klass men är värd ett par lyssningar.

The Embassy – Life in the trenches
The Embassy är kanske något av det hippaste som Sveriges musikscen någonsin fostrat? Jag tror det. Jag är inget större Embassy-fan egentligen och det beror mest på att jag knappt lyssnat. Bara hunnit några varv av den här skivan dessutom så har knappt mandat att tycka. Men såhär: Det låter lovande och har potential till att bli något jag älskar. Återkommer kanske i frågan.

Mattias Alkberg – Anarkist
Visst, Mattias Alkberg är en bra musiker och framförallt en jävligt skön kille. Det låter ganska Mattias Alkbergskt och kritikerkåren älskar detta, som väntat. Jag vet inte vad jag ska tycka. Det funkar att lyssna på. Stabilt bara. Eftersom jag har nån slags fetisch för barnkörer så tycker jag att Helgen v.51 är skivans bästa låt. Och ångrar mig redan för att jag bjöd på den infon.

Bubblare: Parker Lewis – Pengar och leenden, Den svenska tystnaden – Den svenska tystnaden

Tre utländska:

The Drums – Portamento
Jag är så förutsägbar ibland. Självklart älskar jag The Drums lättsmälta (mitt absolut bästa ord för att beskriva bra musik) och enkla pop. Precis som förra skivan och förmodligen nästa skiva. Skivan saknar en Lets go surfing-hit, men Money är inte många steg efter. Månadens bästa, såklart.

Girls – Father, son, Holy ghost
För varje släpp som Girls gör så blir dom lite lite sämre. Debuten Album var ju fullkomligt lysande, sen dalar det sakta i kvalitet. Precis som de flesta andra som slår igenom med dunder och brak. Låtarna under 4 minuter är skivans behållning. Fortsätt så och sluta med sömnpiller som Forgiveness som klockar in på strax under 8 minuter. Strax under 8 minuter av absolut ingenting.

Zola Jesus – Concatus
Skön röst. Elektrisk pop. Riktigt bra från en artist som jag av någon anledning aldrig lyssnat på tidigare. Ätgärdar detta nu. Påminner lite om Lykke Li?

Bubblare: Kasabian – Velociraptor!, Iceage – New brigade (världens kortaste skiva?)