Ibland blir man lite som ett frågetecken efter att ha lyssnat på ett album och det är väl ungefär så det känns efter att ha lyssnat på Erik Enockssons Man tänker sitt. Viljan att läsa på sig om vad det egentligen handlar om är stor men att läsa vad andra skriver om ett stycke musik har alltid en tendens att färga av sig på den text som man sedan ska skriva.

Enocksson har tidigare gjort musik till bland annat Farväl Falkenberg och detta album är även det någon form av soundtrack till en film. Musiken i sig är rent ut sagt konstig, ungefär så där konstig som bilden ovan. Det går nog nästan att fantisera lite över hur musiken kan låta genom att titta på bilden. Den udda trappan, det annorlunda klädesplagget och sedan målningen på väggen som gör det hela ännu mer abstrakt. Samtidigt är det storslaget, kallt och krypande men även minimalt och fyllt med vacker sång. Det påminner om något klassiskt, kanske barock, medan det blandas med element som ger vissa av albumets stycken en mer nutida klang.

Filmen av Henrik Hellström och Fredrik Wenzel med samma namn som detta album har jag tyvärr inte sett. Kanske skulle filmens bilder framkalla en starkare känsla för denna musik, men som ett enskilt verk klarar det inte riktigt av att stå på egna ben. Det lyckas aldrig fånga en i ett ögonblick, så där som man vill att musiken ska göra.