På debutskivan ”Svart Flagg” hittade Magnus Ekelund ett eget språk i svenskan, ett existensberättigande. Tillsammans med kompbandet Stålet har det blivit ytterligare två fullängdare, en skiva per år. I april släpptes ”Dödskult” men nu vill Magnus Ekelund förnya sitt uttryck.

– Jag känner mig liksom klar med ett kapitel nu, med Magnus Ekelund & Stålet-skivorna. Jag tycker att de hör ihop men det kommer nog att dröja ett ganska bra tag innan jag kommer att höras av igen. Jag måste komma tillbaka i ny form för att jag ska tycka att det är intressant.

Magnus Ekelund, född och uppvuxen i Jokkmokk, tonsätter Norrbotten med sin musik. Det är minus 35 men stålverket brinner. Den ofta storslagna ljudbilden kommer delvis från den dramatiska naturen.

– Jag har nära till stora gester och i mitt fall tror jag att jag upplever naturen på det sättet. Det ser väldigt likadant ut i Sverige förutom Norrbotten och typ, Malmö. Och Jämtland kanske, det ser ut som att det borde komma mycket black metal därifrån. Många säger ju att jag låter ”göteborgsk”. Göteborgare är så himla självgoda att de kan säga att ett sound är något som bara en person kan komma på och det är ju Henrik Berggren. Men mitt melodispråk påminner nog om Broder Daniel, att det är desperat.

Det är minus 35 men stålverket brinner

Vad lyssnar du själv på?
– När jag gjorde ”Dödskult” var det mycket ”Tunaskolan” (Mattias Alkberg BD:s debutskiva) och Masshysteri. Och gammal progg, det finns ett band som heter Rekyl som jag lyssnade mycket på, och tidig Magnus Uggla! Man kan inte tro det när man hör hur han låter i dag men han har några gamla bra skivor. Jag tycker att det är en punkskiva egentligen, jag är en popmusiker som gör punk på en skiva.

Du sjunger väldigt rent, till skillnad från många popartister, har du tagit sånglektioner?
– Hmm, jag gick estetiska programmet på gymnasiet, tog fyra sånglektioner och fick godkänt i sång A. Jag avskyr när folk sjunger falskt för att det ska vara lite charmigt. Det är så många som håller på med pop som säger typ ”jag sjunger bara, jag är ingen sångare”. Min gamla gitarrist Joakim (Brännwall) sa till mig för ett år sedan att jag måste börja kalla mig själv sångare, ”det blir så löjligt när du har så stark röst”.

När började du göra musik?
– I nian, jag åkte snowboard fram tills dess. Jag hade tänkt att jag skulle bli proffs men sedan tänkte jag nej, det ska jag absolut inte. Jag ska göra musik. Men jag tycker inte att det har varit tillräckligt bra förrän jag gjorde ”Svart Flagg”.

Innan ”Svart Flagg” gjorde Magnus Ekelund två skivor på engelska under namnet Elmo. I slutet av april gjorde han en spelning, på svenska – i Glasgow, och har fått ett nytt perspektiv på språket.

– Det var grymt och mäktigt. Det har fått mig att tänka om lite grann med språk, jag trodde att jag skulle upplevas som exotisk. Som Movits, för att det är på svenska och man inte begriper ett ord. Det kom fram folk efteråt som sa typ ”Så klart förstod jag inte texterna men blev väldigt berörd och det kändes som att jag förstod”. Och så spelade vi Geraldine av Glasvegas som en hyllning för att vi fick komma. Och då sa folk, ”vi kände att det var det här ni höll på med!” Jag tror inte att språket spelar så himla stor roll för den som lyssnar, det är ju inte poesi, det är musik i första hand. Även om jag tycker att det är jätteviktigt med texter.

På sista spåret av ”Dödskult”, Ut med dig i solen, medverkar Mattias Alkberg. Och på Alkbergs senaste projekt, Mattias Alkbergs Begravning, medverkar Magnus Ekelund. De träffades första gången på en toalett på en fest.

– Vi träffades på flera toaletter, jag bokade honom till Talvatisfestivalen, en festival i Jokkmokk som jag anordnade och vi förhandlade hans gage på en toalett och började prata musik.

Du har haft många andra projekt i gång, bloggen på Djungeltrumman.se, en podcast och nu senast producerat The Glorias debutskiva. Hur ser du på det?
– Jag har precis slutat med allt som är underhållning och journalistik. Jag rannsakade mig själv för ett tag sedan och kollade vad jag duger till att göra, försökte renodla mitt uttryck. Jag vill bara hålla på med musik och för mig är det jättelätt att hålla isär. Att vara doa-kör i Begravningen och spela tamburin är världens lättaste grej för att jag litar så mycket på Mattis vision. Det är jättelätt att backa upp honom och vara som en vapendragare. Och producentjobb är också jätteroligt. Producera ett band kan vara lätt om det är ett bra band, som kanske inte vet vilka som är deras fina sidor. Då kan man bara lyfta fram det och då är det ett så tacksamt jobb att göra.

Hur ser du på ditt artistskap? Vad är skillnaden på privatpersonen och artisten Magnus Ekelund?
– Jag har inte brytt mig om att skydda det. Jag är så trött på att en artist inte framställs tredimensionellt, det känns inte som en hel person. Jag gillar när man känner att det är en människa helt och hållet, även om det är teatral eller konceptuell musik. Men det kreativa är det viktiga. Jag har aldrig drömt om att stå på scen eller berömmelse, det är verkligen ointressant för mig. När jag har färdigt låtar då vill jag släppa en skiva.

Vad tror du om musikbranschens utveckling?
– Jag tycker att det är grymt, det håller på att vända nu, det är jävligt roligt. Jag såg precis ”Iron Man 3”, det finns en scen där Tony Stark (Iron Man) är mitt uppe i något högteknologiskt, påhittat och mitt i det där så sätter han igång en vinylskiva. Det är mäktigt. Jag tror att folk har börjat känna att det inte bara är ett format som är bäst, att man vill ha flera, kanske vill ha en skiva. Det är ju romantiskt med ett omslag. I Glasgow köpte jag en singel bara för omslaget, jag har ingen aning om hur det låter. Jag tycker själv att det är viktigt med det visuella för mina skivor. Det är Erik Viklund och Robert Hurula från Masshysteri som har fotat, och min fru, Lisa. Alla de har väldigt bra omdöme så där behöver jag inte lägga mig i.

Har du ett kontrollbehov?
– Ja, jag försöker låta andra bestämma men jag kan inte låta bli. ”Nu har jag gjort klart skivan, nu får ni bestämma vad jag ska göra.” Och så dröjer det bara en sekund så kommer någon med en videoidé och så säger jag ”nej, det är helt orimligt”. Ni får vara med och bestämma men ni får välja mellan det jag tycker är bra och det jag tycker är bra.

Som vanligt efter att skivan har ramlat in genom brevinkastet spelar jag den direkt från början till slut och tänker efteråt. Ibland gör jag något annat under tiden, tänker på annat och får också för mig att jag lyssnar på något annat. Så känns det när jag lyssnar på Dödskult. Jag får känslan av att jag har råkat sätta på någon av Hästpojkens eller Broder Daniels tidigare skivor och ibland något hårdare som Mattias Alkberg (som också medverkar på sista spåret), eller glad synth-pop från tidigt 2000-tal à la Melody Clubs Music Machine. Allt i en härlig blandning.

Men gillar jag det för att det låter som mycket av sådant som jag faktiskt redan älskar, eller kommer Magnus Ekelund & Stålet med något nytt denna gång?

Det är hårt realistiskt, blandat med något som så tråkigt bara kan beskrivas som tidig göteborgspop, vilket säkerligen kan förklaras av Ekelunds vistelse i Göteborg och hans verkan som artisten Elmo. Den ofrånkomliga melankoli som på något sätt påverkar alla som någon gång har bott i Göteborg är mycket närvarande, vilket jag själv också har erfarit och känner igen. Och självklart är min första reaktion att jag gillar det. Men gillar jag det för att det låter som mycket av sådant som jag faktiskt redan älskar, eller kommer Magnus Ekelund & Stålet med något nytt denna gång?

Magnus Ekelund har absolut utvecklats som artist och det kanske beror på den intensiva produktionstakt som en skiva om året betyder. Det som skiljer Dödskult från de två tidigare skrivorna är en hårdare känsla som talar mer till 90-talets råare pop/punk-scen vilket blir en skarp konstrast mot de mjukare tonerna hos de tidigare fullängdarna Svart Flagg och Det Definitiva Drevet. Hos dessa skivor finner man istället för den göteborgska nedstämdheten en försiktighet och ett lugn som jag känner igen från otaliga somrar i min barndom spenderade hos min mormor i Norrbotten. Alltid i hand med med den där tomheten som är väldigt närvarande när man mitt i skogen slår ihjäl ännu en broms.

Dödskult har nästan ett post-coming of age-tema vilket känns som ännu ett steg på vägen i hans artisteri som rör sig bort från det osäkra och försiktiga och mot en självsäkerhet.

Med denna skiva tappar han delvis bort denna norrländska försiktighet som kändes så speciellt för just Ekelund när han istället rör sig mot de toner vi känner igen från västkusten. Det känns som att han har lämnat en del av sitt förflutna bakom sig och att han istället för att förlita sig på sin norrländska identitet har funnit något annat, kanske en ny version av sig själv? Dödskult har nästan ett post-coming of age-tema vilket känns som ännu ett steg på vägen i hans artisteri som rör sig bort från det osäkra och försiktiga och mot en självsäkerhet. Denna självsäkerhet är i sig ett varsel om att identitetskrisen vi känner igen från de tidigare skivorna är på väg bort och tas över av medvetenhet och klarhet kring vem Ekelund vill vara som artist – och människa. Det är dock lätt att bli förtrollad av kulisser och jag måste ifrågasätta vad själva berättelsen säger.

Tyvärr måste jag erkänna att det mesta känns relativt enformigt medan vissa spår är starkare än andra. Inledande spåret Hårt mot hårt har riktigt mycket känsla och etablerar en bra bild av skivan med tydlig lyrik om dagar som går och vad man egentligen ska göra av sitt liv. Men sedan blir allt lite dimmigt och jag har svårt att skilja på spåren tills sista låten Ut med dig i solen med Alkberg tar vid och på något sätt faktiskt gör mig mer mottaglig för intrycken från världen omkring. Dock kommer nog resten av spåren att skilja ut sig mer från varandra i takt med att jag lyssnar mer på den. Dödskult är en härligt kompakt och självklar popskiva, och eftersom att jag är en sucker för medryckande svensk pop med melankoliska texter får nog Ekelund hålla mig sällskap på väg mot våren.

2012 gjorde han i mitt tycke årets bästa album. Dessutom gör han vad jag anser är en av Sveriges bästa podcasts EYPAS (sök på iTunes eller valfritt podcastprogram) tillsammans med Mikael Yvesand. Ja, jag tycker att Magnus Ekelund är en av Sveriges mest briljanta människor just nu.

Den 10/4 kommer Magnus Ekelund & Stålet:s nya album Dödskult. Personligen tycker jag att det ska bli dödskult… (kult som i roligt, 90-talets språkbruk är tillbaka!) Skuggor är det andra smakprovet från kommande albumet och det låter precis lika pampigt och bra som man önskar.

Men ibland kan man bara vara sämst. Det är inget alls att skämmas för.

Magnus Ekelund & Stålets andra skiva, Det definitiva drevet, inleds med en käftsmäll. En omedelbar låt från vilken ovanstående, smått geniala, konstaterande är ryckt. En käftsmäll och vacker påminnelse i samma smocka betitlad Fortfarande här. Det är en uppvisning i ylande, desperat, men samtidigt omfamnande och grandios popmusik. Omfamnande i bemärkelsen att det är musik som vill ta hela världen i sin famn utan att för den sakens skull tumma en centimeter på kompromisslösheten. Rak musik som vill nå ut, musik med inkluderande ambitioner, men det ska ske på avsändarens villkor. Det som måste ut måste ut och du får mer än gärna ta det till ditt hjärta. Men: ta det för vad det här. Det måste du. Det är smickrets antites samtidigt som det är ytterst radiovänligt. En paradox som skapar friktion och spänning. Det låter så. Det är musik med stora anspråk och pretentioner. Det är inte arenarock, gud nej. Men det kan kanske låta så för den ouppmärksamme. Den bombastiska ljudbilden kan förvirra. Inledningsspåret är inte arenarock, det är eskalerande arenaindie genom ett Jokkmokkglamfilter (som inte alls är den anomali det låter som, inbillar jag mig). Det är hjärtat i halsgropen i mer än tre minuter. Det är kanske arenarock? Det är jävligt bra.

Den raka obevekliga tonen som sätts i första spåret går igenom skivans åtta låtar och dryga 30 minuter. En egen ton som stundtals tangerar annan emotionell popmusik (Broder Daniel, Kent, Laakso etc., rangordnade i kvalitetsordning, för övrigt), men alltid hittar tillbaks till otåligt ryckande egna ben. En egen ton med mer eller mindre andan i halsen, men som även i de mer dämpade, långsammare partierna skvallrar om att detta är på liv och död (vilket har både för- och nackdelar som jag återkommer till). Singeln Supernova är en hit som Markus Krunegård hade kunnat mörda för. Till exempel. Kanske borde han gjort det. I Landet utan gränser/Sjätte februari, del 2 flyger de samiska referenserna mig högt över huvudet, men det spelar ingen roll. Det är episkt och det träffar rätt i den där nerven där de skälver som mest. Jag saknar inte Jakob Hellman som förgyllde debuten Svart Flagg.

Så alla dessa vibrerande minuter med känslorna uppskruvade till max, alla dessa käftsmällar, varför genererar de inte ett högre betyg? Jo, vän av ordning, för att det inte fungerar lika bra i de mer nedtonade låtarna, de som uppfyller tillräckligt stor del av Det definitiva drevets korta speltid för att skada helhetsintrycket. För att det avslutande titelspåret är en besvikelse där Ekelund viskar plattityder. För att texterna överlag är lite för ojämna – de funkar i urladdningar, bombastiska refränger och tjut, men i pratsången är de inte särskilt övertygande. Där bottnar det charmant nerviga uttrycket med sina inneboende pretentiösa inslag inte fullt ut. Än. Det spelar ingen roll hur många äldre lappländska konstnärssjälar som samplas.

Det finns dock en poäng i att jag inte köper allt. Såklart. Det var inställsamhetens antites, ni minns? Det som måste ut måste ut. Jag tycker inte om allt och det kanske är en viktig konsekvens av kompromisslösheten. I det här fallet var det de mest radiovänliga bitarna som utgjorde den största behållningen. Jag är förvånad, det är inte likt mig att falla för dem. Tur att de är jävligt bra.

I dag släpptes Supernova. Det är den första singeln från Magnus Ekelund & Stålets kommande skiva Det definitiva drevet (släpps 16 maj). Och det känns för en gångs skull som en singel. Den träffar direkt både med text och den ösiga melodin.

På Spotify kan ni även höra de två ”b-sidorna”. Den ena är en tolkning på Vapnets Ge dom våld och den andra på Bingos Tänder i taket.

För norrlänningar är bergis Magnus Ekelund välbekant, men för de söder om Sundsvall är han relativt okänd. Det ska det dock bli ändring på i och med nya singeln, där ingen mindre än Jakob Hellman är duettpartner. Utan er är en klassiskt driven popdänga, av samma slag som när Hellman gästade Persons Pack för tjugo år sedan.