[image name=betyg2]

Jag vill inte ha en del av kakan. Det är knappt så att jag ens vill äta av den. Varför då? Det är ganska äckligt att äta utav samma kaka som alla andra. Folk slemmar runt och har herpes tänker min förvrängda hjärna. Ibland är den just förvrängd, men ibland har den konstigt nog rätt.

Det där med mörker. Det där med Amerikat. Det där nya som skulle vara så bra och unikt. Och så den där storslagna ådran som bankar runt. Folk vräker verkligen i sig av något fler månader i förväg. Det är ett ganska konstigt beteende.

Det är lätt att låta negativ när en ställer sig på tvären och inte vill åka med i bergochdalbanan. Så för att förtydliga; det är inte dåligt, stundtals till och med rätt bra. Men ni kommer aldrig att få det till att det är så unikt som ni vill.

Lykke Lis musik är storslagen, den är mörk, den är även dansant. Men den är även otroligt lätt, som sockervadd. Musiken smeker snarare än river. Inget fel i det, men är det tanken? Ska inte texterna som trots allt innehåller skjutvapen, prostituerade, magnifik kärlek och vemod kännas i varenda en av kroppens atomer? Ta oss ner på en resa i skärselden och beskåda våra innersta smådjävlar?

När en hellre tittar på fåglar utanför ens fönster och dricker kaffe än känner av musiken, blir det bara bekvämt bakgrundssurr. Till slut kommer en på sig själv och försöker lyssna mer noggrant, lik förbannat flyter tankarna iväg på något annat. Titta där, sidensvansar.

Lykke predikar i den största kyrka hon har hittat, klätt den i moderiktiga melodier och alla har vallfärdat rätt in i den. Det är bara att gratulera, men också tråkigt att behöva vara den som säger att det faktiskt inte är så jättebra.

Onsdag 2 mars är dagen alla Lykke Li-fans från och med nu går och väntar på. Då släpps nämligen skiva nummer 2: Wounded Rhymes. Skivan är producerad av Björn Yttling och inspelad i Stockholm.

Har ni missat singeln Get Some? Ladda hem den nedan.

Lykke Li – Get Some

I dag blev det klart att två av våra mest framgångsrika artister de senaste åren, sett internationellt, kommer till Way Out West för en exklusiv spelning var i sommar. Jens Lekman som förnärvarande spenderar mest av sin tid i Australien ger den enda festivalspelningen i Europa när han återvänder till sitt Göteborg. Och Lykke Lis är den enda i Norden.

Men det är inte allt, det är också klart att debutaktuella The Drums och Panda Bear från Animal Collective kommer. Dessutom verkar Air vara klara, men det är ännu inget som bekräftats av Luger.

Dagens nya artistsläpp:

Jens Lekman
Lykke Li
The Drums
Panda Bear

Way Out West äger rum 12-14 augusti i Göteborg och biljetter kan ni köpa här.

Redan under lunchtid sitter folk och väntar på att området vid Eriksdalsbadet ska öppnas för Popaganda. Tre tappra tjejer sitter på en mur i närheten av entrén när jag kommer dit för att ta lite foton av området innan det är nedsmutsat och fyllt av människor. När det är mindre än en timme kvar tills området ska öppnas är förberedelserna fortfarande i full fart. Kanske är det de allra sista de gör, men att inte entrén är färdigmonterad mindre än en timme innan öppning känns lite konstigt. Det bankas och borras ordentligt, som om de bygger någon sorts fästning och förväntar sig att anstormas av en hord arga hårdrockare när natten faller.

Wildbirds & Peacedrums öppnar Popaganda. Huruvida det är något att vara tacksam för är oklart. Att det dessutom börjar brinna på scenen medan de spelar kanske är ett tecken på att de inte var riktigt klara. Eld på scenen? Ja, men det är ingenting som stör varken Andreas Werliin medan han går loss på trummorna eller Mariam Wallentin på sång. När man inte har särskilt bra koll på ett band är det alltid kul att se dem live, man vet inte riktigt om de låter sämre eller bättre jämfört med studioinspelningar. I går visade paret att de är ett riktigt bra liveband. Och det bara med slagverk och sång. Imponerande. Som ensam musiker var Werliin en av de som gjorde bäst i från sig i går, hans sätt att hantera trummorna är fantastiskt. När Wallentin sedan börjar sjunga så blir det hela fulländat.

Deras jazzigapop kanske inte är något för de stora massorna, och kanske är det därför de fick spela först, men det känns inte riktigt som om att det spelar någon större roll när det låter så pass bra som det gör. Förhoppningsvis har fler fått upp ögon och öron för dem, nu efter Popaganda.

Parken blir första akt att få lite folk på fredagen. Längst fram är det fullt med tonåringar som står och skriker och sjunger med i soundcheck och det ger mig någon form av Håkan-vibbar, sett på publiken. Och det var väl ungefär så det också var, publikmässigt. Det allra bästa med Parkens spelning var, trots att Parken ÄR Pelle Lindroth, hur alla i bandet blev Parken. Hur de andra tar plats på scenen och inte bara står där i skuggan. David Giese, som spelar saxofon och keyboard, ser ut att älska det mer än Pelle själv, när han sjunger med i nästan hela låtarna. Henrik von Euler ger ett liknande intryck. Det är bara Martin Sörbom på trummor som hamnar lite i skymundan, men det kan lika väl vara ett medvetet val.

Det är en jämn spelning, varenda låt framstår som singelmaterial men det blir lite tråkigt att de inte gör något av låtarna. De borde kunna göra något bättre av en låt som Åt helvete med himlen när de spelar den live, och inte bara leverera en karbonkopia på studioversionen, flippa ur lite helt enkelt. Fast om publiken älskar det spelar det väl mindre roll. Men jag hade gärna sett lite mer experiment.

Klockan är över fem och medelåldern på Popaganda har höjts ordentligt. Kanske är fredagens afterwork ett besök på Popaganda. Eller så tilltalar bara nästa akt en annan typ av människor än Parken, som spelade på samma scen lite tidigare.

Kära Sarah, tack. El Perro del Mar gjorde gårdagens absolut bästa spelning. Hur mycket kredit Rasmus Hägg ska ha för Love Is Not Pop vet jag inte riktigt, men något ska han ha i alla fall, då han tillsammans med El Perro del Mar har kombinerat en spröd viskande röst med aukistisk gitarr och blytunga djupa baslinjer. På pappret kanske det låter lite udda men i praktiken är resultatet lysande. Dessutom gör det sig utomordentligt även live. När El Perro del Mar spelade på Where The Action Is, var hon kanske trött, för när hon i går spelade på Popagandas lilla scen var det i en helt annan klass.

Hon skuttar stundtals omkring på scenen, dansar lite och berättar hur hon gillar hösten i ett av få mellansnack. Det händer inte så mycket annars, men just kombinationen av basen som bankar i åskådarens bröst, samt Sarahs sång och texter är vad som slår en med häpnad. När jag lyssnade på Love Is Not Pop vågade jag aldrig tro att det skulle låta så bra live som det faktiskt gör.

Tre gånger har jag lyckats se Jenny Wilson i år. Första gången var det lite av en releasefest för hennes andra, och helt otroliga, soloalbum Hardships! på Fasching, den andra gången var det på Where The Action Is och i går blev det den tredje gången. För en gångs skull verkar hon vara helt fri från diverse förkylningar när hon ställer sig på Popagandas stora scen. Det är dock inte det som var bäst i går. Vad som var allra roligast var att se hur låtarna från det nya albumet har växt med Jenny, och bandet live. Jag vet inte riktigt om det går att jämföra Fasching-spelningen med en hyfsat stor festivalscen, men på Where The Action Is var det inte alls samma flyt och känsla. Det är helt klart tydligt att sommarens alla spelningar har satt sina spår, på ett positivit sätt.

Scenen är fylld av lekfullhet och glädje, fastän jag tycker låtarna från Love and Youth gör sig bättre live än de nya så sitter de ändå som gjutet. Framför allt är det kul att Jenny och bandet inte bara spelar låtarna rakt upp och ner utan gör liveversioner utav dem. Man passar på att lägga till någon saxofon i något parti eller bara spexar runt med låtarna på ett snyggt sätt. Det behövs inte göra så mycket mer för att det ska framstå som något mer intressant.

När jag såg att Jenny Wilson och El Perro del Mar var bokade på ungefär varenda festival under sommaren så var tanken att bokarna får skärpa sig, i efterhand är jag mer glad över att det blev så.

Deportees spelning var den som kändes mest intim av de alla. Trots att området vid det här laget var fyllt med besökare. Hela spelningen kändes lite som en en riktigt bra spelning i ett garage, eller något åt det hållet. Cymbaler som ramlar omkull, sångaren Peder Stenberg pratar på friskt och säger sedan att bandet var tvunget att ta ett snack; ”ni förstår”.

Efter bandets förra platta som hade ungefär en hit – Damaged Goods, som om jag inte tappat minnet inte spelades i går, så blev de utslängda från sitt skivbolag. Kanske lite dumt med tanke på hur bra deras nya platta är och låtarna från denna är även de riktigt bra live. Till en början trodde jag nästan att de skulle spela hela Under the Pavement – the Beach live då de började med Turn Back Time för att sedan spela titelspåret, precis samma ordning som på plattan. Det är här lite av garagebandet kommer in, live låter det mycket råare och oputsat än på plattan, även om de har inspelade stråkar när de spelar Will You Talk (If I Listen). Det är också det som gör att spelningen får sin charm.

Allt som allt så gör Deportees bra i från sig. Deras trummis Thomas Hedlund är min nya favorit. Han behöver inte ens vara den bästa trummisen som finns, men hans enorma inlevelse i spelandet är kul att se. Bastrumman håller flera gånger på att ramla av podiumet.

Steve Aoki förstår jag mig inte på.

Dramaten slår åter upp sina portar för poplärkultur. Tidigare har vi kunnat skåda Rufus Wainwright och Frida Hyvönen i den kulturella högborgen och nu är det dags för leksakspop från CocoRosie och indiepop från välkända Lykke Li.

CocoRosie gör dessutom två helt egna spelningar i Sverige om ni inte kan ta er till Dramaten. En i Malmö och en i Göteborg.

När och var?

6 juni – Stockholm, Dramaten
7 juni – Malmö, KB
8 juni – Göteborg, Nefertiti

Biljetter?

Dramaten. Släpps 28 april. För Malmö och Göteborg – se respektive spelställe.

MySpace?

myspace.com/cocorosie
myspace.com/lykkeli

Primal Sceams nya, och svenskproducerade, skiva Beautiful Future släpps den 23:e juli. Svensken som till stor del producerat skivan är ingen mindre än Björn Yttling men även Paul Epworth som bland annat producerat Kate Nash och Babyshambles har varit med.

Den mest intressanta gästen på skivan är Lovefoxx från CSS som vi finner på duetten I Love To Hurt (You Love To Be Hurt). Det är inte bara Björn som sätter en svensk prägel på skivan utan även Maria Andersson, Lykke Li och Victoria Bergsman medverkar på skivan.

Efter hitten och Englands-ettan With Every Heartbeat tillsammans med »Robyn«, har Kleerup på sina axlar fått bära upp tyngden av kolossala förväntningar, men när han nu på onsdag släpper sin enormt efterlängade debut visar han tydligt att han är en producent och artist i världsklass.

Kleerups skiva innehåller ett utomordentligt axplock av högklassiga svenska artister, med namn som många förmodligen trott att de redan spelat ut sina roller, och tillsammans med dem skapar han en skiva med ett gigantiskt spektrum där alla kommer att finna något att falla för.

Det finns tolv låtar på Kleerups skiva, och i varje låt bjuder Kleerup in lyssnaren på en resa i en värld av ljud och fantastiska arrangemang där inget är det andra likt. Stråkarna i fantastiska Until We Bleed låter rostiga och slitna, sången av »Lisa Milberg« i Music For Girl som hon själv spelat in i sitt eget hem passar perfekt till Kleerups produktion, det underbara sättet som spänningen byggs upp på i introlåten Hero, den härligt dansanta On My Own Again eller varför inte den drömlika kören i Forever med »Neneh Cherry«. Varje spår är med sin produktion en helt egen värld som kommer att besökas om och om igen.

När »Christian Falk« för nio år sedan släppte Quel Bordel, en skiva med precis samma koncept som Kleerups, belönades han med tre grammisar. Och även om en grammis i dag har spelat ut sin roll, så finns det ingen som helst tvekan om att Kleerup kommer att hyllas på alla tänkbara sätt.

Format: CD och digitalt
Favoritspår: Music For Girl, On My Own Again, Hero och I Just Want To Make That Sad Boy Smile
Release: Onsdag den 21:a maj

»Kleerups« debutskiva som heter just Kleerup, släpps som bekant den 21:a maj och i dag har vi kommit över spårlista för skivan. Självklart är Kleerups skiva något att se fram emot, även om det är synd att nästan alla låtar med gäster på redan har spelats publikt. Låten 3 AM med »Marit Bergman« har dessutom legat uppe på hennes myspace för några månader sedan.

1.Hero
2. Until We Bleed (With Lykke Li)
3. Thank You For Nothing
4. With Every Heartbeat (With Robyn)
5. Tower Of Trellick
6. Longing For Lullabies (With Titiyo)
7. Music For Girl (With Lisa Milberg)
8. Chords
9. Forever (With Neneh Cherry)
10. 3am (With Marit Bergman)
11. On My Own Again
12. I Just Want To Make That Sad Boy Smile

I morgon kväll framför hon Little Bit i programmet Later With Jools Holland, vilket är det viktigaste musikprogrammet i England. Som om inte det vore nog så kommer hon dessutom vara ”förband” åt Sébastien Tellier på ett utsålt Scala i London den 28:e april.

Det vore helt klart bra för den svenska musikexporten om hon lyckas slå i England, och chansen finns uppenbarligen.

Nedan ser ni hur spelningarna i stället blir;

7 april – Helsingfors, FI. Ställs in helt.
8 april – Köpenhamn, DK. El Perro del Mar endast.
9 april – Uppsala. El Perro del Mar uppträdder tillsammans med Ass.
10 april – Stockholm. El Perro del Mar uppträdder tillsammans med Ass.
11 april – Lund. El Perro del Mar uppträdder tillsammans med Ass.
12 april – Göteborg. El Perro del Mar uppträder tillsammans med Wildbirds & Peacedrums.

Luger låter meddela att de som p.g.a. detta vill sälja tillbaka sin biljett är välkommen att göra det! Det är bara att vända sig till återförsäljaren.