Ung desperation, ångest och olycklig kärlek i ett högt BMP, en hastig puls som de punkiga trummorna smattrar ikapp med bäst de kan. Gitarrer som målar upp karga, svartvita melodier och en desperat röst som tar i så den nästan, men precis inte, spricker. Så kan man sammanfatta Makthaverskans andra album, enbart kallat ”II”.

När debuten släpptes 2009 så gick musiken i postpunkiga tongångar influerade av Joy Division och tidiga The Cure, och de ingredienserna finns fortfarande kvar i viss utsträckning. Men något har ändå hänt: musiken lutar åt ett popigare håll som påminner om Broder Daniel, eller varför inte The Pains of Being Pure at Heart. Tempot är högt och albumet känns enhetligt och stilsäkert. Men skivans styrkor speglar också dess svagheter; till spelglädjen och gasen-i-botten-känslan följer med en viss brist på variation och en känsla av att låtarna ostrukturerat flyter in och ut ur varandra. Att läsa texterna gör tyvärr inte heller skivan några större förtjänster, de är som mest pubertala och vaga, även om en och annan snygg textrad ibland sticker ut.

Makhaverskan är ett band som fortfarande känns ungt och som har enorm potential att utvecklas och bli ännu bättre

Men musik som denna handlar inte primärt om text eller poesi utan om känsla och driv, och det bjuder Makthaverskan på så det räcker och tyvärr också så det blir över. Öppningslåten ”Antabus” är fantastisk och bandet anfaller med ett totalt uppskruvat känsloläge som kulminerar i en av gruppens hittills bästa refränger.

Skivan går sedan långsamt mot en svacka i mitten; låtarna ”Outshine” och ”Drömland” strävar efter samma intensiva, angelägna känsla som resterande spår, men når inte fram lika bra. Tack och lov återhämtar sig bandet och avslutar med tre riktigt solida spår; i synnerhet Distance sticker ut som albumets kanske bästa låt.

Sammanfattningsvis är Makthaverskans andra album inte lika varierat eller innovativt som deras debut, men håller sig ändå flytande över godkäntgränsen och bjuder på riktigt fina melodier och poplåtar. Makhaverskan är ett band som fortfarande känns ungt och som har enorm potential att utvecklas och bli ännu bättre; jag kommer definitivt att vara nyfiken när de släpper sin tredje skiva.

I mars kommer det mycket från Göteborgs-etiketten Luxury!

Först ut är bandet Hagaliden, som släpper en 12″ med sju nya låtar 12 mars. En video till låten Följ din sista önskan går att se här.

Efter Hagaliden är det dags för Luxurys juvel: Skansros. 21 mars släpps uppföljaren till den självbetitlade debuten. Rekviem till en dröm heter den skivan och enligt Luxury kommer den att packeteras ett väldigt fint digipack med massor av bilder. En ny video kommer även att släppas en vecka innan skivan!

Sist men inte minst är det dags för det nya Luxury-bandet Alpaca Sports att släppa sin debutsingel, i 300 ex på 7″. Detta görs tillsammans med det engelska bolaget Dufflecoat. A-sidan kan ni höra här.

Läs hur ni beställer på luxxury.se.

Happy Hands Club – I’m Not an Antidote

Göteborgslabeln Luxury släpper den 16 november Happy Hands Club självbetitlade debut-EP på vinyl. Och det är nog det mest dansanta och klubbiga som Luxury hittills släppt, i alla fall att döma av låten I’m Not an Antidote som vi kunde höra redan tidigare i år. Har ni missat den kan ni ladda hem den ovan.

Inte nog med det, 3 november släpper Luxury en ny singel med Almedal. Du kan aldrig få mig hel, heter den och kommer att finnas på bland annat Spotify. Det är en digital release.

Lyssna på Katakomb med Spotify. Skivan släpps någon gång i höst.

Palpitation – We don’t need to, we don’t have to

I dag släpps den första singeln från Palpitations kommande skiva I’m absent, you’re faraway, som släpps den 1 juni. Jag personligen tyckte att deras självbetitlade skiva från 2010 var en av de allra bästa så att denna singel känns bekant och lika fin som deras tidigare musik är helt klart något som gör att den kommande skivan har möjligheten att även den bli en av årets allra bästa.

För ungefär 7 år sedan började Maria Vejde och Ebba Carlén att göra musik tillsammans. Till en början i andra konstellationer, men då blev bästa vänner när de träffades föll det sig naturligt att göra något tillsammans, och det blev Palpitation. Palpitation är helt klart inte världens vanligaste ord, NE.se ger följande förklaring: känsla av hjärtklappning eller av att hjärtat slår anmärkningsvärt hårt, fort eller oregelbundet.

Så varför valde ni det namnet?

- Det är lite så vi vill att man ska känna när man lyssnar på vår musik. Det är också den grundkänslan vi utgår från när vi skriver låtar.

Hur går det till när ni skriver era låtar?

- Det finns nog inget generellt som kan förklara hur det går till när vi gör låtar. Det är väldigt olika från låt till låt, men det som är viktigt är att vi inte tappar grundkänslan som låten bygger på när vi jobbar med den.

Till en början släppte Palpitation sin musik själv, d.v.s. EP:n I’m Happy Now, och var lite så där hemliga. I ett PSL-klipp kan man se dem framföra en låt med ett varsit pingvinhuvud i plast som huvudbonad. Men likt andra artister, som The Knife och mer aktuella jj, har de valt att släppa på mystiken.

- Vi ville att musiken skulle tala för sig själv, och att man inte skulle lägga in några värderingar utifrån vilka vi var, eller vad vi hade gjort innan. Tanken var alltså att vi som personer inte skulle få så mycket fokus, men det fick ju istället omvänd effekt. Så därför har vi släppt hemligheten nu.

Även om ni är två så får ni lite hjälp, eller hur?

- Det är ganska många vänner som har hjälpt till med den här skivan. Josefin Carlén spelar trumpet på några låtar, Peter Grinsfeldt sjunger på en låt och Sofia Jeppsson spelar fiol på en låt. Sen så har vi Joakim Lundin, som gjort omslaget och allt det grafiska, och Tanja Andersson-Lidberg som har hjälpt oss att mixa hela skivan. Josefin är ofta med oss när vi spelar live också, och på releasefesten i Stockholm hade vi med oss en liten tvåmannakör också, bestående av mixaren Tanja och vår pressfotograf Shida Shahabi. Det är som att arbetet med den här skivan är gjort av ett enda stort vänkollektiv.

Hur kommer det sig att ni släpper skivan först nu?

- Egentligen var det tänkt att skivan skulle släppas förra våren, men nu känns det bra att den inte har blivit klar förrän nu. Låtmaterialet är bättre och vi har verkligen jobbat igenom varenda liten del tills vi känt oss helt nöjda. Nu känns det helt rätt att släppa.

Den självbetitlade skivan spelades in i omgångar utanför storstaden i Ebbas farföräldras hus på landet. Ett ensamt beläget hus med utsikt över en åker, där de isolerade sig för att komma bort från närheten till allting. Och förra veckan släpptes den, på Luxury – ett skivbolag som är synonymt med Göteborg och Palpitation blir det första bandet från Stockholm att släppa sin musik där.

- Rasmus på Luxury har ju klubbar och vårt bokningsbolag kontaktade honom för att boka in en spelning. Vi vet inte riktigt vad som hände egentligen, men helt plötsligt förvandlades den där spelningen till ett skivkontrakt istället. Det är en ära att ha Luxury som sitt hem.

Tyvärr så ligger inte den fantastiska skivan uppe på Spotify. Men det går att provlyssna på Klicktrack. Gör det.

Palpitation – What If

Palpitation – känsla av hjärtklappning eller av att hjärtat slår anmärkningsvärt hårt, fort eller oregelbundet.

Senast vi skrev om Palpitation så skulle de spela på Popaganda. Det var för två år sedan. I dag kom ett mail från från göteborgsbolaget Luxury som berättar att de ska släppa en skiva med ett nytt band, som dessutom inte är från Göteborg(!).

Givetvis är det Palpitation från Stockholm som vi pratar om. Deras självbetitlade skiva släpps 28 april på CD och vinyl i 250 ex. Singeln What If kan ni höra redan nu, och det låter lika bra som det material vi hörde för två år sedan. Förmodligen ännu bättre. Det är i alla fall det bästa vi hört från Luxury på ett tag. Indiepop med en svinlande melodi, mjuka trummor och inga sådana där störiga effekter på gitarrerna. Bara pop av högsta klass.

Ni har säkert lyssnat på Skansros, Makthaverskan, Anton Kristiansson, Samtidigt Som eller kanske Almedal. Listan kan göras lång och en av de riktiga eldsjälar när det gäller musiken i Göteborg är Rasmus Krage Hansén som står bakom skivbolaget Luxury. Förutom att se till att vi får ta del av riktigt bra musik ordnar han ordentligt med fester för dem som bor i Göteborg. Nu är det dags för en fest i hans namn, en hyllningsfest för allt han har gjort alltså.

Så bor ni i Göteborg är det bara boka upp fredagen den 2 april. Makthaverskan och Samtidigt Som spelar live!

När och var?

2 april – Kulturhuset Underjorden i Gamlestan, Göteborg
Pris – 50:- innan 23, efter det 80:-. 22-03

Att varje gång nämna Göteborg i en inledning av en text, bara för att musik är där ifrån, börjar bli ganska så tjatigt. Samtidigt är det svårt att låta bli då pop från den regionen ofta på något vis känns som en en del av själva staden. Det är väl där Makthaverskan inte riktigt passar in med resten av gänget, sett till melodierna åtminstone. Deras musik är mörkare, hårdare och mer intensitv. Och det är heller inte riktigt pop, egentligen, utan mer post-punk.

Det finns några spår på albumet där Makthaverskan är riktigt bra och samtidigt visar tydligt hur olika det är med band och artister när det kommer till vad de gör bäst. Ibland passar låtar med ett högt tempo bättre, medan det ibland är bättre med ett något lägre tempo. När det gäller Makthaverskan är det deras lugnare spår, där rösten träder fram bättre i stället för något som annars liknar ett ylande bland distade gitarrer och trumbankande, där de är allra bäst. Bäst av allt är introt till Enough med en härlig gitarrslinga och trummorna som försiktigt klänger sig fram från bakgrunden, och klaviaturen när låten närmar sig sitt slut. Allt som glimmar är inte guld, brukar man säga. Efter att ha lyssnat på Makthaverskans debutalbum är det inte svårt att konstatera att allt från Göteborg inte är guld värt, men det behöver givetvis inte vara lika illa som slagg för det.

När det gäller musik från Göteborg är det något som ligger många varmt om hjärtat, men den behöver nödvändigtvis inte alltid nå till toppen och Makthaverskans debut är ett bra exempel på detta. Något de åtminstone har med sig är tiden, för det är en skiva som växer och det om något är alltid positivt.