Bra album:

Bring Me The Fucking Riot Man – Solidarity Died And So Did We
Bandets sångare Jens Sjögren har varit på min idol-lista sedan 2002 när han tillsammans med Sebastian Hedin hade det underbara matlagningsprogrammet Superklasse på TV4. Jag följde även deras Stor i Japan med stort intresse. Framförallt älskade jag alla intro-låtar som diverse artister gjorde, en ny för varje program. Spotifya Big In Japan och du hittar ganska många av dessa. Nåja, musiken. Det är inga större konstigheter. Fullt ös och bra drag. Kanske inte det bästa jag hört, men denna månad och med låttitlar som ”Bob Hund: Will You Please Give Me Your Autograph You Can Write It On My Right Arm Just Below My Tribal Tattoo” så duger det faktiskt väldigt bra.

Kent – Jag Är Inte Rädd För Mörkret
Hypen mina damer och herrar. Det var länge sedan jag upplevde en sån enorm hype. Säga och tycka vad man vill om Kent, men dom har onekligen engagerade fans. Mitt flöde på twitter verkligen exploderade vid följande tillfällen: när första låten släpptes, under bandets intensiva fylletwittrande, under den ENDA presskonferensen samt när dom via ”kodade” tweets släppta halva plattan. Roligt att följa och se ett såpass gammalt band anamma den nya tekniken. Musiken låter lite som ”gamla Kent”. Inte jätteupphetsande, men en stabil platta från Sveriges största band.

Love Antell – Gatorna Tillhör Oss
Love Antell är som bekant frontman i Florence Valentin. Hans soloplatta låter ganska precis som allt annat Florence Valentin gjort, fast lite tråkigare och segare tyvärr. Men ändå helt okej.

Vi som nästan blev omnämnda: Frida Hyvönen – To The Soul, Little Marbles – Vi Kan Göra Det Hur Du Vill

I dag släppte Popaganda äntligen de första bokningarna till årets festival. Inte helt oväntat finns det en hel del svenska bokningar med i dagens släpp. Som ni säkert såg i rubriken så handlar det om Deportees, Little Dragen och Love Antell, men vi får inte missa att även Vulkano med flertalet medlemmar från Those Dancing Days också är klara.

Bland de internationella namnen finner vi Patrick Wolf och Hooray For Earth.

Dessutom säljs en begränsad upplaga av biljetter till det fina priset 495:-. Passa på att köpa innan de tar slut. Det är bara ett fåtal kvar.

Biljetten kan du köpa här.

Love Antell goes solo och han gör det med en självklarhet som imponerar. Efter tre fina, ojämnt livsrusiga och stundtals skamlöst lånande Florence Valentin-skivor, efter gitarrinhopp i smått legendariska Perssons Pack, så står han nu på egna ben. Med en något subtilare samhällskritik och ett mer samlat, tillbakahållet uttryck. På gott och ont.

På Gatorna tillhör oss så ekar vemodet tydligare än på tidigare Antell-alster. Florence Valentin spelade mer på känslomässiga ytterligheter, om det så var tidig indignation över vapenexport och klassamhällets baksidor eller bara förälskelsens och pokerkvällens livsglädje. Det blev ibland en smula banalt, stundtals en smula naivt (speciellt när man influerades lite för mycket av de brittiska banden som formulerat samma saker vassare, 20 år tidigare), samtidigt som en stor del av bandets charm just låg i den totala hängivelsen. Antell ensam är mer nedtonad: han är fortfarande arg på samhället, men det är en ilska som manifesteras mer sammanhållet, mer eget och med en tydligare linje genom hela skivan. En skiva om orättvisor och om att växa upp. Fylld av melankoli, men också av hoppfullhet. Den finns där tydligt, mellan gitarrerna och sången i den kristallklart avskalade ljudbilden, om man bara lyssnar. Lovsången till ungdomen.

För det mesta är det ingen storartad poesi, men det fungerar. Så länge Antell är personlig. När man hör att han bottnar i betraktelserna, när han sjunger om Tompa som bakar bullar på 44:an eller måsarna som skiter på Lasse Lucidors minnessten. Det är bara när han lyfter blicken, när han gör anspråk på att besjunga mer allmängiltiga sanningar, som det riskerar att haverera. Och visst slår Antell in en hel del öppna dörrar under skivans gång (inte i paritet med Magnus Betnér, men nästan), han är ofta farligt nära plattitydens rand, men han får det ändå att lyfta. Vilket är imponerande i sig. Man har överseende med vissa rader för att de trots allt gifter sig fint med musiken, rösten och intentionerna. För de lyser igenom, och det är modigt. För det är lättare att komma undan med svaga texter om man klär dem i stökigare punkkostymer.

Han ger, till exempel, den på pappret rätt gjorda uppmaningen ”sluta aldrig va rebell, sluta aldrig va dig själv” förnyad nerv. En fin uppmaning, givetvis, men den har använts i så många poänglösa sammanhang – må det vara i taskiga poplåtar eller förkastliga reklam- och tatueringskontexter – så att Efva Attling lika gärna kunde tillägna budskapet ett silversmycke. Vilket hon antagligen redan gjort. Då är det naturligtvis en bedrift att Antell, med sin frasering och känsla för enkla popmelodier, får det att hålla. Hans lyrik är inte exempel på världens skickligaste gestaltning, men vilket hjärta i halsgropen han har. Och vilken känsla han förmedlar i dessa nedtonat råa melodier, i alla snyggt återhållsamma refränger. Då kan man faktiskt ha överseende med lite brådmogna popklyschor om blåljus, kokain, snorungar, fladdrande lågor, tsunamivågor, svarttaxiljus och tunnelbaneperronger. Även om det stundtals bär emot när man tänker på vilka än större höjder som kunnat nås med lite skarpare skaldekonst.

Antell har alltså hittat en form som han bottnar i, ett uttryck – lika juvenilt som det är fyllt av elegant vemod – som han behärskar. Ett uttryck jag mer än gärna ser att han åldras med. Förädlar. Han har skapat ett knippe fina sånger, med avslutande titelspåret Gatorna tillhör oss, stegrande Vi är nu och singeln Stjärna där som starkast skinande höjdpunkter. Han skildrar stadsliv och ungdom, ja till och med utanförskapet på ett sätt som känns ärligt. Viktigt. Min invändning då? Att han upprepar det både en och två gånger för mycket på skivans 45 minuter. Här finns inget som riktigt sticker ut, inget som skaver mer än nödvändigt, inget som överraskar eller bränner till. Lite mer variation mellan skivans vackra, fyrverkeristinna inledning Ormberget och den rusiga avslutningshymnen tillägnat ungdomen hade inte skadat. Även om det kommer svänga som fan på Kafé 44. Inte lika euforiskt och dansant som förr, men med en eftertänksamhet, en större insikt och ett oundvikligt vemod som kommer med åren. Icke att förväxla med det äckliga ordet vi kallar mognad: man kan spekulera mycket om Antells musikaliska utveckling – personligen tror och hoppas jag att han har en mer explosiv samhällskritik inom sig, en svensk Billy Bragg som väntar på att förlösas – men han kommer alltid vara ung i sinnet. Han kommer aldrig, som Per Persson skulle uttryckt saken, bli en trist ”sångare utan orsak”. Det är en sak som är säker.

Love Antell – Stjärna där (Spotify)

Love Antell är på gång med ett album, med eget namn. Första låten Stjärna där, kommer dock inte att göra fans av Florence Valentin besvikna. Samtidigt ger den oss ännu en svensk skiva att se fram emot i år. Varje år är ett bra musikår säger de på Sonic. Det är bara att hålla med.

Visst är det trevligt när saker inte kostar någonting. Parker Lewis släpper i dag sin EP Rak som en pil helt gratis, men den går även att köpa på Klicktrack för tjugotvå kronor. Varför Emil Johansson har valt att släppa den gratis vet jag inte, men vad jag vet efter att ha lyssnat på Rak som en pil är att den är värd så mycket mer än tjugotvå kronor.

Fantastisk pop på svenska med texter som verkligen träffar rätt. Det finns inget att klaga på. Eller man kanske kan klaga på att det bara är fyra låtar?

Ladda ner här gratis eller så betalar du lite på Klicktrack för fantastisk musik.

16 september släpper Parker Lewis EP:n Rak som en pil. Som titeln avslöjar är det den här gången på svenska och ingen kan nog motstå detta. Härlig pop med småpolitiska budskap och gästspel av Love Antell. Låter intressant? Det är det och öppningsspåret kan ni ladda ner nu. Gör det!

Ladda ner här.