Det skrivs väldigt mycket om pop, i alla dess former och uttryck, här på tram7. Och lite om indierock. Och knappt alls om den typ av smutsig rock som Pascal spelar. Kanske är det något som det blir ändring på efter deras tredje skiva Orkanen närmar sig. Något att alltid ha i åtanke är att om man inte prövar det där, för en själv, lite okända så kommer det att förbli just okänt, och att gå miste om en skiva av denna kaliber vore inte bara synd utan rent ut sagt dumt.

Orkanen närmar sig öppnas med en kort hyllning, det torde åtminstone vara en hyllning, till en av de som en gång lyft fram rocken, eller rock and roll om man hellre vill – Little Richard. Det är Tutti Frutti i en version som låter ungefär på det sätt det gör när man spelar 45 varvs-sjua på 33 varv istället. Det är också i stora drag det tempo och ton som följer lyssnaren genom resten av skivan, även om cymbalerna används mer friskt på vissa av spåren för att få fram en ännu råare känsla. Men det är inte bara den bastanta och mörka rocken, vilken titt som tätt för tankarna till blues, som tynger ner lyssnaren utan även de hopplösa texterna.

Redan på skivans andra spår lägger de snabbt ut måttstocken när det gäller just texterna med låten Nyår; ”Nyårsafton, påväg till jobbet som äter upp dig. Klarar dig lindrigt undan ett sammanbrott på bussen”. För att senare, på andra låtar, fortsätta med rader som ”han har redan dött, han är redan död, det bor en död man i hans kropp” eller kontinuerligt peta lyssnaren i midjan och påpeka att ”det är så tyst här i mörkret”, i nästan fem minuter på låten Tyst här i mörkret. Orkanen närmar sig är ett perfekt soundtrack för den svenska vintern, framför allt om man inte redan innan är plågad nog av det oändliga mörkret, med en stor tyngd, genomtänkt rock, smarta texter och ett sammansvetsat band. Inte för att vara tjatig, men redan nu i januari har vi fått en av årets bästa skivor. Var så säkra.