[image name=betyg2]

Namnet Lisa Pedersen säger mig inte särskilt mycket. Eller rättare sagt: det säger mig ingenting. Det är alltså helt utan vare sig förväntningar eller förutfattade meningar som jag stoppar in hennes debutplatta i cd-spelaren och trycker på play (även om namnet i sig, Lisa Pedersen, rent spontant känns som ett typiskt namn för en vissångerska vars repertoar skulle kunna utgöras av typ Dylan och Cohen-tolkningar på svenska).

Men icke. Inledningsspåret, Lightblue ’83, sätter tonen och jag möts, efter några technobeats och en repetitiv basslinga, av en nordiskt sval, mässande och smått melankolisk kvinnlig stämma mot en suggestiv elektronisk fond. Lisas röst alltså. Min hjärnas första associationer går till artister som Robyn och Lykke Li. Hade någon sagt att första låten på Heart Monster Fear Machine, en låt som sakta eskalerar för att övergå i varma solskenssyntar och gitarrer på efterföljande fina Left Aside, var nytt material från Kleerup med Titiyo på sång så hade jag köpt det direkt.

Men nu är det inte så det ligger till. Lisa Pedersen är 28 år, bosatt i Göteborg och förutom att skriva låtar och göra musik jobbar hon som lärare i matte och svenska. Hon har aldrig, såvitt jag vet, samarbetat med Kleerup, men däremot har hon jobbat på Marit Bergmans Popkollo, spelat med Lasse Lindh och Elin Lanto samt arbetat som kompositör. I år skriver hon musiken till en kommande svensk långfilm med arbetstiteln Wide Eyed, men 2010 är också året då hon släpper sin första soloskiva, anledningen till den här bakgrundsinformationen och föremålet för den här recensionen.

Vad är det för musik då? Lisa säger själv, i pressmaterialet, att hon inte har någon lust att genrebestämma det hon gör och att det mer handlar om låtar som ska förmedla ”en känsla”. Rätt klyschigt kan man tycka och många av hennes texter är just det: rätt klyschiga. Titlar som Peaceful Sound och Life On Hold talar för sig själva (även om lyriken ibland bränner till, som i ovan nämnda Lightblue ’83 där Lisa, som jag tolkar det, gör upp med en frånvarande far). Musiken är rätt igenom sparsam, luftig, välproducerad och genomtänkt. Mestadels elektronisk även om andra halvan övergår i en mer analog ljudbild. Handklapp, smattrande trummaskiner, syntar och monotona beats utgör arrangemangen i de inledande spåren (skivans starkare del), medan piano och gitarrplock tar över mot slutet. Väldigt kompetent, men tyvärr är det också en smula trist och inte särskilt originellt. Låtarna liknar varandra, de följer samma recept. De börjar i lugnt balladtempo för att sakta men säkert byggas upp och intensifieras mot slutet. Dock saknas det där sista, refrängerna är rätt igenom ganska lama och crescendot man väntar på kommer aldrig, inget fastnar på hjärnan. Att låtarna på en skiva liknar varandra, att man följer samma mall, behöver inte per automatik vara dåligt – titta bara på Beach House vars mästerliga Teen Dream egentligen bara är, för att hårddra det, tio olika versioner av samma låt. Skillnaden är att Lisas grundrecept inte är lika genialt, inte lika eget.

I sina bästa stunder är Heart Monster Fear Machine dock en bra popskiva. På några låtar lyckas Lisa med bedriften att sjunga med en paradoxal kombination av attityd och sårbarhet i rösten och då blir det genast intressant. Som i The Runner och Die For You, som tillsammans med de två inledande spåren utgör skivans finaste stunder. Då spelar det ingen roll att de mörka bilderna som texterna målar upp är föga originella, det är bra musik som lyckas med det artisten utsatt sig för att göra: beskriva känslor. Och förmedla dem.

Mer av den varan och jag hade kapitulerat inför denna, av allt att döma, sympatiska artist som skrivit all musik själv och framtill nu varit för rädd för att visa upp den för omvärlden. Men, skivans avslutande del raserar slutligen chanserna till ett högre betyg. När en plockande gitarr drar igång sömniga Sometimes och Lisa börjar sjunga känns det som en absurd blandning av jj (utan drogreferenserna) och hon den där lågstadieläraren som gjorde mindre succé i melodifestivalen för några år sedan. Det är inte så kul som det låter. Och under Wide Eye kommer jag på mig själv att mer fokusera på myggbetten jag har på mina smalben än musiken som strömmar ur mina hörlurar.

Det skulle inte förvåna mig om Lisa Pedersen lyckas bättre utomlands än i ett Sverige rätt bortskämt på den här sortens musik. Det vill säga på kvinnliga artister med vemod i rösten och en elektronisk ljudbild samt en manlig producent (i detta fall Ulf Dernevik) i ryggen. Under skivans bästa ögonblick går tankarna, som tidigare nämnt, till lyckade USA-exporter som Robyn och Lykke Li, men för det mesta lyckas Lisa Pedersen inte skilja sig nämnvärt från en duktig, välpolerad och tråkig Idolartist. På 75% av skivans 42 minuter känns hon mest bara som en mer ”independent” version av ja, Elin Lanto. Vilket hon kanske inte har något emot?