Få genrer lever så mycket på Det var bättre för-känslan som soul. Musiken som skapades under 60- och 70-talen lever idag under ett romantiskt nostalgiskt skimmer. En tro på att musiken aldrig kommer att bli bättre än vad den var där och då. Människor kan inte längre spela instrument på det sättet, rösterna har tystnat för evigt. Ack, ack, ack. Att man då också bortser från faktumet att det fortfarande görs vital soul är därför rätt trist. Till exempel turnerar Charles Bradley världen över och är bland det bästa man kan se på en scen. Och så finns Lee Fields.

Han och hans kompband The Expressions låter exakt som att den nostalgiska epoken aldrig upphört. Fields röst är precis som alla soulröster värda namnet; kraftfull, sammetslen och rakbladsvass, ständigt skiftande mellan alla lägen. Nu kommer visserligen Lee Fields just från den tiden, hans första singel släpptes redan 1969 och har sedan dess släppt musik lite nu och då utan att slå igenom på större plan. Det var först under 90-talet när hans tidiga funksinglar blev spännande objekt för skivsamlare och hiphopproducenter i jakt på nya samplingar. Så saktmodiga sedan sent 90-tal har Lee Fields återvänt till att släppa album och sedan 2004 har han samarbetat tillsammans med bandet The Expressions och fått fram ett klanderfritt sound.

Deras senaste alster Faithful Man låter som ett bortglömt album människorna på Numero Group hittat och gett ut på nytt, alltså alldeles strålande. Alla de ögonblick då Fields sjunger så att ryggen ryser är ofta och The Expressions sinnrika musik skulle kunna ges ut som instrumentalskiva (vilket Truth & Soul Records gjorde med deras förra platta My World). Fastän det överöses med kärlek albumet rätt igenom kan, men det är försvinnande få gånger, lyriken trampa över gränsen till klyschigt. Ibland blir orden mer en lek med den gamla sortens soul, än att vara soul i nuet. Vilket är en rätt futtig kritik, eftersom det är till en stor del det som är charmen och som gör albumet så fint. Kärleken och tilltron till en genre.