[image name=betyg2]

Musik på påse. Syntpunkiga stockholmarna i Le Muhr, till synes alltid med samma dystra glimt i kajalögat, tar över ledartröjan tidigt 2012 i ”släppa musik på knasigt oväntade sätt”-tävlingen: nya ep:n Flickorna på klubben går att hitta i form av downloadkod på en tygpåse vars tryck utgör omslag och låtinformation. Den har dessutom till stor del finansierats av crowdfunding-sajten fundedbyme.com och frågan jag ställer mig blir följaktligen: kan det bli mer indie?

Stilikon, Svenssonhån, äkta texter och refränglån. I inledande Svenskt Musikliv räknar sångaren Maria Loohufvud, med en argt ironisk stämma, upp ingredienserna till framgång i ett enligt bandet tydligen urvattnat och hycklande svenskt musikklimat. Vad som antagligen såg kul och provocerande ut på pappret blir tyvärr ett alltför ljummet första spår, det är inte tillräckligt medryckande för att jag ska känna mig helt bekväm med den trött spydiga texten (den kunde fått vara så mycket vanvördigare!). Efterföljande Psychoex lider lite av samma ljumma problem: det är, som det ska vara, skitigt och absolut väldigt ”indieilsket” som bandet gör anspråk på i sin programförklaring, men lika ofta som det föder låtar med uppfriskande ”fuck you”-attityd och bitska texter som drar byxorna av en svensk, ängslig och manlig musikscen, så föder det tydligen låtar som bara låter ganska dåligt och som inte ens är hälften så bra som det som parodieras. Det blir ett Doktor Kosmos extra light med sämre samhällskritik, sämre melodier och sämre rim. Att en låt är ironisk eller arg i sitt goda uppsåt gör den inte bra per automatik, vilket jag är den första att beklaga.

Samtidigt blir jag kluven, det finns ju en extremt stor och befriande poäng i att ta sig an musiken på det vis som Le Muhr gör, men som det låter på majoriteten utav Flickorna på klubbens 21 spelminuter så hade det behövts lite bättre ”äkta texter”, lite mer kloka ”refränglån” och råare energi. Det är bara i Lång Gata Hårt Fall, vars skrapigt syntminimalistiska inledning övergår och eskalerar i punkigt gitarrdriv, vars dämpade och argt mässande sång håller sig på rätt sida klyschorna, som det bränner till på riktigt. Den låten ensam, tillsammans med den självironiska Baba Sonic-uppgörelsen i titelspåret, gör i och för sig tygpåsen till en god investering. Den ser dessutom ut att ha plats för en The Cure-vinyl eller två, och kanske en Makthaverskan-platta?