Den skiva som jag lyssnade mest på under första halvan av det här året var en skiva som jag inte ens visste att jag ville ha: Real Estates självbetitlade drömska surfpop hade gått mig helt förbi tills Kent i skivaffären en kall dag i februari sa att ”Det här ska du ha, det här kommer du gilla.” Jag synade omslaget, smakade på bandnamnet, lät Kent sätta på skivans första låt Beach Comber i butiken och insåg att han hade helt rätt (inte för att jag hade tvivlat, det Kent rekommenderar är i regel väldigt bra). Det här skulle jag ha, det lät fantastiskt. Nöjd gick jag därifrån med min vårs soundtrack säkrad i en papperskasse. Ödsligt ekande trummor, vackra lo-fi gitarrer och nostalgiska texter direkt från… ja ni gissade rätt, Brooklyn.

Och med detta i åtanke kan jag inte undgå att se det som en smått lustig slump att skivan jag ägnat de senaste veckorna åt är exakt samma sak. Historien återupprepar sig själv. Skivan jag spelar om och om igen för tillfället är även den en självbetitlad debut av män från Brooklyn med drömska lo-fi gitarrer. Dessutom är även detta en skiva som jag inte hade en aning om att jag ville ha. Min vän Andreas gav mig ett usb-minne och sa att ”Det här ska du ha, det här kommer du gilla.” På minnet fanns Beach Fossils, och första lyssningen var som en sorts déjà vu-upplevelse. Exakt såhär kände jag när jag hörde Real Estate. Samma ekande drömska ödslighet. Om solskensgitarrerna i Green River passade perfekt i slutet på maj så var looparna i Daydream som klippta och skurna för november. Jag hade hittat min hösts soundtrack.

Dessa två band, Beach Fossils och Real Estate, har alltså förgyllt mitt 2010. Inte undra på då att jag blir lite ledsen när jag läser en recension av Beach Fossils på thegoodbyelook.se. Och arg. Skribenten beskriver hela Brooklyn-scenen med ord som ”Den innehållslösa popen flödar.” och avfärdar Real Estate i samma veva som ett band man ”behöver knark och ett mycket fritt sinne till för att uppskatta.” Denna skribent har tydligen inte fattat någonting. Det är ju musiken som är knarket. I sig självt. Dessa brutalt vackra melodier är mer effektivt än alla droger i världen, och att de som framför dem med all sannolikhet är stenade förringar inte det faktumet.

Brooklyn-scenen må ha blivit en klyscha för den alternativa, ”hippa” musiken, men så länge den är så bra som i dessa två fall så finns det ingen anledningen att håna den. Nej tvärtom, band som Real Estate och Beach Fossils förtjänar att hyllas.

Vi svenskar är bäst i världen på att köa sägs det. Vi köar så snällt för att få betala för vår pissljumna öl på ett urplockat systembolag. Vi köar med stolthet för att få tag i en sprillans ny iPhone, ett World of Warcraft eller kanske för att se Lady Gaga från en scenkant. Köa är liksom en del av vårt dagliga liv. Med ett stort undantag, som jag kommer till så småningom. Jag ska bara klargöra en sak till innan jag kommer till kärnan i mitt resonemang.

Förfester. Allas vår favoritsysselsättning. Speciellt om man spenderar dessa ihop med vänner som har god musiksmak. Man turas om att omvartannat visa Youtube-klipp, sondera bland de olagligt nedladdade mp3orna eller kanske vanligast nuförtiden – klicka igång låtar på Spotify. Vi har även alla varit med om den vanliga hetsen i att byta låt innan föregående spelats klart. Man lyssnar på introt till Kung av sand innan man kommer på att visst fan är Gå och fiska egentligen bättre? Eller vänta här nu, Gyllene Tider, dom suger väl? Uggla ska det ju vara!

Och nu börjar vi sakta närma oss poängen med detta dravel. Förutom avsaknaden av ett gemensamt teckenspråk i hela världen (så fick jag det sagt också) så är detta mitt livs stora fundering: Vi köar gärna, och alla hatar att det ska bytas låt i parti och minut. Så varför ska det vara så svårt att bara köa låtar i Spotify? Personen som valt föregående låt får höra klart sin låt och sedan får du höra din låt. Och man förstör inte ”play queue:n”! För detta är faktiskt det allra mest störande med bytandet. För när ”Rocktjej, 19″ för tredje gången på en timme dubbelklickar igång Human med The Killers och sedan för en sekund ledsnar på att sitta vid datorn, samtidigt som alla andra är inne i en djup diskussion om vem som är bäst av Andreas Söderlund eller Ludwig Bell. Då blir nästa låt automatiskt Human av The Killers igen, och efter den så får vi höra den akustiska versionen av Human följt av Studio Allstars Human-tribute!

Så mitt råd till er svenska folket, är följande. Klicka igång vilken playlist som helst, med många låtar och en hyfsad blandning. Sedan får vem som helst köa sina låtar. Är det någon som absolut hatar en låt så klickar man bara nästa och kön fortsätter spelas (Ja, kön som i queue, inte det andra…). Alla får höra sin musik. Man får en bra blandning om det mot förmodan inte är någon som vill leka DJ. Och man slipper lämna varje förfest med ett självmordshopp från balkongen, efter att ha hört Human för sjunde gången i rad…