Musikåret 2012 var jag så mycket en hycklare. Jag romantiserade en svunnen göteborgsscen fylld av ölklibbiga fatwor tillsammans med Joel Alme i Björkhagen, men jag grät också när Olle Ljungström sjöng The Sounds Rock ‘n’ Roll. När jag insåg vilken fantastisk poplåt det är, när jag fattade att jag inte längre behövde hata mitt 10-åriga jags musiksmak med samma ängsliga emfas. 2012 var året då jag trodde jag skulle skriva väldigt mycket om musik. Vilket jag inte gjorde.

Jag skrev ganska mycket. Jag drabbades av Damien Jurado, Mike Hadreas, Sarah Assbring, Adam Bainbridge, Jason Pierce. Av Erik de Vahls geni och politiska klokhet. Jag uppskattade housepianon. Jag förälskade mig i Anna von Hausswolff precis i sekunden hon tar ton exakt tre minuter och 15 sekunder in i Skansros Tysta fina stränder. Jag spelade sönder en strålande Bethlehem Beard Corporation-demo som fortfarande inte sett dagens ljus. Jag väntade på Embassy. Jag dansade till Neneh Cherry, Grimes, en Henning Fürst-producerad Martin Luuk, Ten City och The Flirtations. Jag avgudade Lana Del Rey och Solange Knowles. Jag fick gåshud när jag nämnde ”Anna Järvinen” och ”melodifestivalen” i samma mening, när jag nämnde ”Gangnam Style” och ”Luciatåg”, ”Jens Lekman” och ”armhävningar”. Jag kräktes i munnen när jag tvingades nämna ”Frank Ocean” och ”Looptroop Rockers”.

1. Damien Jurado – Maraqopa

En jäkla snyftare och käftsmäll till skiva på samma gång. Som vann i längden.

2. Kindness – World, You Need a Change of Mind

Årets vackraste sväng.

3. Lana Del Rey – Born to Die: Paradise Edition

Fantastiska poplåtar är alltid äkta, kommer alltid vara äkta, behöver absolut inte vara äkta överhuvudtaget.

4. El Perro del Mar – Pale Fire

”Tio svala, eskalerande monument som i sig själva hyllar den kontemporära musiken och allt vad den står för när den är som allra finast. Som hyllar sig själva.” Å denna tid på året då jag får citera mig själv.

5. Spiritualized – Sweet Heart Sweet Light

En skiva lika bedårande blasé som melodistark. Huh?

6. Perfume Genius – Put Your Back N 2 It
7. Frank Ocean – Channel Orange
8. Woods – Bend Beyond
9. Erik de Vahl – Spring 2012 / Tvärvägen – Staring Directly Into the Sun
10. Lightships – Electric Cables

Nära: Dexys – One Day I’m Going to Soar, Grimes – Visions, Jackie – Greatest Love Songs, Joel Alme – A Tender Trap

Låtar:

1. Solange – Losing You
2. Kindness – House
3. Martin Luuk – A Gentleman’s Story
4. Spiritualized – So Long You Pretty Thing
5. Hot Chip – Look At Where We Are

Nära: Nite Jewel – Thinking About You, Embassy – Roundkick, Blur – Under the Westway, Damien Jurado – Museum Of Flight, Skansros – Tysta fina stränder, Woods – It Ain’t Easy

Årets konsert:

Martin Luuk har skrivit att hur bra en The Jam-konsert än var så ville han ändå alltid att någon skulle skjuta Paul Weller i huvudet, för att det liksom skulle hända något mer. Utgår jag från den maximen så måste årets konsertupplevelse vara Kindness på Storan under Stay Out West. Eventuellt Jens Lekman framför ett rosa hus på en gräsmatta i Västra Frölunda samma helg, eller Lana Del Rey på Sónar. Eller Destroyer på Strand. Det var absolut inte Bruce Springsteen.

Videon till Kindness hippa och retsamt korta funkfest Gee Up kan vara årets hittills smartaste och snyggaste drift med hajpfenomenet, musikindustrin och implicit musikjournalistikens obotliga ängslighet. Den knappt fem minuter långa filmen innehåller en och en halv minut lo fi-svängig hitsingel, resten är självironisk metasketch; vi ser storbolaget i inspelningens kuliss som pumpat in pengar i den lovprisade debutanten, han som spås bli ”the next big thing”. Pengar som spenderas så att produkten ska fyllas med så mycket vhs-indiesjavig estetik som möjligt. Eller som en producent säger i musikvideon: ”I kinda like it though, lo-fi with hi-fi values”. Träffsäkert driver man med en bransch som listigt och motsägelsefullt slipar sin produkt till skitig perfektion, en industri som paradoxalt investerar i syfte att dölja att det är just industrin som är avsändare. Det vill säga: stora pengar som läggs på att det ska se så billigt ut som möjligt. Det ska helst inte gå att skönja vad det faktiskt är, nämligen just en produkt. För en förädlad skivbolagsprodukt ger ingen hajp.

Den självironiska videon är kongenial med Adam Bainbridges musikaliska projekt som han kallar Kindness. För Polydoruppbackade Bainbridge är i sin mörka version av Christopher Owens hårsvall eventuellt det hippaste som går i ett par skor just nu. Det är i alla fall vad han ger sken av på debuten World, You Need A Change of Mind. Eller han kanske svävar? För det gör Kindness, inte bara rent fysiskt mellan London och Berlin, utan musikaliskt mellan det sena 80-talets mest dekadenta dansmusik, via musikvideokanalernas 90-talshegemoni, till det sena 00-talets glimrande chillwavevåg (kunde inte låta bli att skriva ”chillwavevåg”). Det rycker, skaver och svänger lika snyggt i facket förvriden boybandpop som det gör i lådan för smådystopisk synthdisco. Bainbridge skapar lågmäld elektrosoul med hjälp av förtjusande bakgrundskörer och upphackade loopar som gör att man förlåter banala texter och en, till slut, rätt påfrestande loj attityd.

Bainbridge har kallats ”a lo-fi Prince”, men på debutens tio spår låter han mer som Arthur Russells vålnad ackompanjerad av Ariel Pink’s Haunted Graffiti. Fast lyxigare producerad och utan de allra stökigaste, vassaste kanterna. The Replacements-covern Swingin’ Party är långsamt eskalerande och helt ljuvlig, pianoackorden på House ekar lika vemodigt som medryckande och That’s Alrights storbandskänsla plus euforiska Happy Mondays-rytmer för tankarna till Black Grape och The Go! Team.

Hade det inte varit för självironin, den som inte bara är påtaglig i musikvideon till Gee Up utan också i nästsista Bombastics trötta namedroppande av artister som Kate Bush och Brian Wilson (Bainbridge är värre än Jocke Berg i 999), hade jag nog haft svårt att fullt uppskatta auran av dryghet som hela skivan ger ifrån sig. Men World, You Need A Change of Mind blir istället ett, förhoppningsvis medvetet, tveeggat svärd som driver med hipsterhajpens inhysta ängslighet samtidigt som det är själva definitionen av en hipsterhajp. Det är ett oemotståndligt hyckleri. Ett hyckleri som dessutom svänger snyggt som satan.

Enda invändningen jag egentligen har är att vissa låtar hade tjänat på ännu lite mer smuts i ljudbilden. Jag hade gärna sett att det multinationella skivbolaget hade pumpat in lite mer pengar för att få det att låta än skitigare. Kindness skulle bli ännu bättre om det adderades lite mer falsk autenticitet, om det lät lite billigare, var lite sämre producerat. Men att det är en oerhört snygg – om än cynisk – trojansk häst som han snickrat ihop Adam Bainbridge, det kan ingen ta ifrån honom.