En lite nyårspresent säger Kent, och bjuder på en helt ny låt. Vad som kan vara intressant för de som inte är så förtjusta i Kent, är att alla intäkter låten erhåller skänks till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). Annars är det Kent. Gillar man Kent gillar man absolut detta.

Mycket fint av Kent.

Lyssna med Spotify ovan, eller starta det där iTunes och köp låten där.

Bra album:

Bring Me The Fucking Riot Man – Solidarity Died And So Did We
Bandets sångare Jens Sjögren har varit på min idol-lista sedan 2002 när han tillsammans med Sebastian Hedin hade det underbara matlagningsprogrammet Superklasse på TV4. Jag följde även deras Stor i Japan med stort intresse. Framförallt älskade jag alla intro-låtar som diverse artister gjorde, en ny för varje program. Spotifya Big In Japan och du hittar ganska många av dessa. Nåja, musiken. Det är inga större konstigheter. Fullt ös och bra drag. Kanske inte det bästa jag hört, men denna månad och med låttitlar som ”Bob Hund: Will You Please Give Me Your Autograph You Can Write It On My Right Arm Just Below My Tribal Tattoo” så duger det faktiskt väldigt bra.

Kent – Jag Är Inte Rädd För Mörkret
Hypen mina damer och herrar. Det var länge sedan jag upplevde en sån enorm hype. Säga och tycka vad man vill om Kent, men dom har onekligen engagerade fans. Mitt flöde på twitter verkligen exploderade vid följande tillfällen: när första låten släpptes, under bandets intensiva fylletwittrande, under den ENDA presskonferensen samt när dom via ”kodade” tweets släppta halva plattan. Roligt att följa och se ett såpass gammalt band anamma den nya tekniken. Musiken låter lite som ”gamla Kent”. Inte jätteupphetsande, men en stabil platta från Sveriges största band.

Love Antell – Gatorna Tillhör Oss
Love Antell är som bekant frontman i Florence Valentin. Hans soloplatta låter ganska precis som allt annat Florence Valentin gjort, fast lite tråkigare och segare tyvärr. Men ändå helt okej.

Vi som nästan blev omnämnda: Frida Hyvönen – To The Soul, Little Marbles – Vi Kan Göra Det Hur Du Vill

Jag sitter och ser Aftonbladets livestreaming från Kents presskonferens på Berns. Det är medvetet som jag ser just Aftonbladets livestreaming: tänker att det kan resultera i någon sorts ironisk twist då det bland annat är deras urvattnade musikjournalistik som bidragit till att ”Sveriges mest mediefientliga band” nu sitter däruppe på scenen och vägrar göra fler intervjuer om nya Jag är inte rädd för mörkret. Bandet fnissar, nämner Sällskapsresan som inspiration. Jag är lite sugen på rödvin. Jocke Berg låter som Nordpolen i TV4:s morgonsoffa när han ska prata om sina texter. Jag älskar det. Till slut ställer någon den naturliga följdfrågan: ”Vad äter ni för mat när ni är ute på turné?”. Jag lyssnar inte längre – bandet som väger ”50 kilo mer” än för 20 år sedan svarar unisont något om Bono eller U2 och fnissar lika unisont – men det är en fråga lika genial som jag hoppas att den är ironisk. Det är stor underhållning. Jag håller tummarna för att någon, förslagsvis Jenny Strömstedt eller Gert Fylking, ska resa sig upp och skrika för full hals: ”Ni måste bjuda lite på er själva killar!” Eller att Makode Linde ska rulla in en stor marsipantårta i form av Blixten McQueen till allas skräckblandade förtjusning. Ni vet, den där kaxiga racerbilen som Martin Stenmarck gör den svenska rösten till i Bilar 2. Istället säger Jens Waldersten (konstnären som följde Kent under höstens skivinspelning i Provence) något om att han spelade congas i en trappa. Jag blundar, öppnar Spotify, knappar in en slumpmässig bokstavskombination och trycker på ”Search”. Inbillar mig att den där ”bästa låten” som Kent ”glömde bort” under inspelningen ska dyka upp och kryptiskt blåsa skallen av mig med lite riktig svärta.

Ja, förlåt. Det här är en recension av Kents nya skiva. Absolut. Jag kommer till musiken. Var inte oroliga. Det är bara så mycket som står i vägen. Och om musiken på nya skivan finns inte så mycket att säga. Den är, vilket Martin Sköld också påpekar på presskonferensen, väldigt enkel att ta till sig. ”Den är för alla, den är inkluderande.” Den är också stundtals väldigt bra, men inte tillnärmandevis lika spännande som allt runtomkring. Det där som står i vägen.

Men vi gör ett försök. För det första: det är fullkomligt onödigt att snegla bakåt i Kent-diskografin vid bedömningen av denna skiva. Musikaliskt har bandet aldrig kört fast, de har ständigt hittat nya vägar. De är fria från det förflutna nu, de kan göra vad de vill. Det som är lustfullt. Och efter tre mer ljudfokuserade och elektroniska skivor vill de tydligen ”låta som de låter när de spelar live”. De vill låta arenarock. De vill låta popschlager. Personligen hade jag nog önskat att de valt en svartare, Du & jag döden-inspirerad bakfyllereaktion… förlåt. Där sneglade jag visst bakåt i Kent-diskografin vid bedömningen av den här skivan. Såhär: det är en okomplicerad ljudbild. Det är okej.

Öppningsspåret 999 har ni redan hört (ja inte du då, Fredrik Skavlan) och det är en imponerande, stor låt. ”Åh baby var har du varit, vi har redan tänt på grillen” är redan en av årets snyggaste svenska textrader. Det är en svidande drift med det moderata Solsidan, jag menar Sverige som vi lever i. Det är så jag tolkar det. Huruvida det är en uppgörelse med Jocke Bergs eget liv eller ej tänker jag inte spekulera i. Eller jo: klart det är. Det är så jag tolkar det, även om han på presskonferensen försöker banka i fans och journalister och vanliga dödliga att hans texter i första hand skrivs för att passa melodin. Med andra ord: är nonsens? Jag köper inte det. Men jag köper att han svarar så när han får den idiotiska frågan.

Resten av Jag är inte rädd för mörkret? Jo, den har några riktigt fina stunder (särskilt när Berg går upp och snuddar falsetten). Om än inte spår lika mäktiga som inledningen så i alla fall några som håller minst lika hög kvalité. Berg frågar ”Tror du att det finns något okänt där ute?” i myssuggestiva Petroleum, Fredrik Strage kopplar direkt till urtidsguden Cthulhu i sin facebookstatus och allt är i sin ordning. På efterföljande Isis & Bast har berättaren förrått sin klass i en vallokal där ”socialismen begravts”. Att Berg konstaterar att denna folkhemmets ideologi jordfästs kan vara årets mest väntade ögonblick, men det behöver inte, som ett olyckligt fan befarar i Kentforumet, betyda att han blivit borgerlig. Det är ett krasst fastställande med blicken på samtiden (om än, med opinionen i åtanke, inte lika aktuellt som det måste tett sig i höstas). Väntat men vackert, vemodigt och välbehövligt. Och att sedan väva samman det med egyptisk mytologi skapar en oemotståndlig effektfullt mystik (plus att man löste omslagsproblematiken: ”Det här Egyptiska e ju rätt stilrent tycker ni inte?”). Isis & Bast är hypnotisk och skivans starkaste låt.

Spår fyra, Jag ser dig, är snäll svensktopp med en titel så banal och enkel att till och med Sami Sirviö minns den. I Tänd på upprepas mantrat ”släck inte ljuset, lämna lamporna på” och man kan konstatera att det svänger. I Beredd på allt känner sig Berg tvungen att stava ut rädsla, ”R-Ä-D-S-L-A”, i refrängen. Hyggligt kan man tycka. Så att ingen missförstår något.

Allt är enkelt och trevligt i otrevligheten samtidigt som det glimrar av självironi. Jag tänker att Kent kommer undan med mycket på grund av den där självmedvetenheten. Bara titeln på nya skivan känns som en parodi i sig. Man vill skratta och man vill gråta. Det är inte dåligt, men jämfört med den innerligt vackra och väldigt träffande ångest som man förmedlade i Mannen i den vita hatten så kommer det här inte i närheten av samma styrka. ”Jag är livrädd för att leva, men jag är dödsrädd för att dö” – mot den meningen, så säker i sin osäkerhet, skorrar ”Jag är inte rädd för mörkret” rätt falskt. Av den paradoxala anledningen att det är en skiva som nästan bara skorrar skönt. För Falskt och Skönt bör få finnas båda två, existera sida vid sida, stångas. Det blir mer spännande om det finns ett svängrum där det skaver lite dem emellan. Den titeln får ni för övrigt ta Kent, till er nästa skiva, det är okej. Falskt & Skönt.

Låten som man delade med sig av i samband med att singeln 999 släpptes, Ett år utan sommar, är till exempel mörkare, mer intressant och brännande än mycket som kom med på själva skivan. Att den inte tycktes platsa säger en hel del.

Det är också ett mindre antiklimax som uppstår när Kent inleder med en fantastisk låt med smått episka proportioner och avslutar med en rätt trist bagatell. Det byggs upp mot en storslagen final, vi har sannerligen blivit bortskämda förut, men nej. Avslutande Hänsyn är kanske inte ett rungande jaha, men likväl ett jaha.

Sammanfattningsvis är Jag är inte rädd för mörkret en bra och driven popskiva. Väldigt lätt att till sig, men också ganska lätt att tröttna på. Kent är numera ett band som är vassare, och framförallt mer vågade på Twitter än på skiva. Bildligt kan de inte längre göra vatten till vin med sin musik. Att de kan göra riktigt vin spelar inte så stor roll. Den svenska musikscenens skickligaste mediestrateger och Sveriges största rockband javisst, men inte det mest spännande. Må så vara att de spelar under andra regler, blir bedömda utifrån sådana, som de själva hävdat. Men varför blir Kent då det? Inte för att man valde skivbolaget med störst ekonomiska muskler, inte för att man gjort reklam för mobiltelefoner samtidigt som man slagit sig på bröstet om sin egen genialiska storhet. Nej, helt krasst nog mest för att man brukade vara fantastiska och nu är man ”bara” bra.

Så som man låter nu kan man lika gärna ställa upp i Melodifestivalen nästa år. Helt omfamna det ofarliga. Detta har många redan påpekat. Bandet har själva, fnissande, inte tagit helt avstånd från tanken. I alla fall inte offentligt. Ni minns, självironin. Medvetenheten. Men vid närmare eftertanke: helt seriöst, vore det i själva verket inte ett genidrag? Jo, ju mer jag tänker på det så är det oundvikligt: det finns ingen annan väg Kent kan ta om man vill fortsätta provocera och profitera på ångesten, hyckleriet och ensamheten. För finns det något mer skrämmande än det folkliga? Jag är inte rädd för mörkret, jag är inte rädd för Kent, men jag är rädd för ”mellon”.

Eller ännu bättre: samtliga medlemmar ställer upp i Så mycket bättre. Då skulle vi snacka mörker. Och så döper vi nästa skiva till Aftonbladet.

Kent – Ett år utan sommar

När man spelar in en skiva kan det uppenbarligen bli låtar över. Kanske blir det en B-sida eller så ger man bara bort den. Som Kent gör med låten Ett år utan sommar och passar på att önska alla en trevlig helg. Vi gör det samma. Önskar alla en trevlig helg alltså.

25 april släpps nya Kent-skivan Jag är inte rädd för mörkret. Och nu kan ni se och höra första singeln 999. Och det är en mycket positiv överraskning som dessutom fick den officiella sidan kent.nu att krascha.

Regisserad av John Boisen, Björn Fävremark, Torbjörn Martin
Produktionsbolag: Is This It

Den 30 juni släpper Kent sin nya skiva En plats i solen (samma titel som en Liza Marklund-bok), och det bara lite mer än ett halvår efter den senaste skivan Röd. I dag släpps dessutom en singel med spåren Gamla Ullevi och Skisser för sommaren.

Albumet skrevs under tidig vår och spelades in och mixades i Psykbunkern/Park studio i Älvsjö. Skivan är producerad av Kent och Stefan Boman.

Spårlista

01. Glasäpplen
02. Ismael
03. Skisser för sommaren
04. Ärlighet Respekt Kärlek
05. Varje gång du möter min blick
06. Ensam lång väg hem
07. Team building
08. Gamla Ullevi
09. Minimalen
10. Passagerare

[via Kent.nu]

Ikväll visades detta väldigt starka samarbete mellan Kent och TV3s Efterlyst.. Filmen visar åtta autentiska försvinnanden som har uppmärksammats i Efterlyst och är en konstnärlig tolkning av de anhörigas sorg, inte ett redaktionellt inslag. De anhöriga har godkänt att fallen uppmärksammas i filmen som är regisserad av Robinovich.

För Arvikafestivalen är även Familjen klar. Hultsfredstivalen gör i och med Kent samt Familjen, Shout Out Louds och Maskinen sitt första bandsläpp. Peace & Love släpper några fler och Storsjöyran har sedan tidigare bland annat Lars Winnerbäck, Markus Krunegård och Makthaverskan klara.

Alla nya Peace & Love-bokningar:

D-A-D
Vitalic
Melissa Horn
Nisse Hellberg
Khoma
Chords
Troublemakers
Venerea
Harald Björk

Imorgon 5 oktober släpps Kents nya singel Töntarna digitalt och den 12 oktober släpps den fysiskt. Den fysiska versionen innehåller två remixer, en av Punks Jump Up och en av Familjen. Den senare ska bli mycket intressant att höra. Singeln är från albumet Röd som släpps 6 november.

Arbetet med albumet påbörjades förra året när Berg och Sköld besökte New York och fortsatte när de begav sig till Berlin nu i april. Sedan har arbetet fortsatt i bland annat ”Psykbunkern”. Albumet är producerat av Kent och Joshua.

Röd släpps i någon form av box som består av 4CD. Se här. Vinyl finns det ännu inte någon information angående men med tanke på att de släppt nästan allt på vinyl hittills så borde även denna komma i detta format.

Låtlista

1. 18:29-4
2. Taxmannen
3. Krossa Allt
4. Hjärta
5. Sjukhus
6. Vals För Satan (Din Vän Pessimisten)
7. Idioter
8. Svarta linjer
9. Ensamheten
10. Töntarna
11. Det Finns inga Ord

En turné är redan planerad till våren. Datum och platser finner ni nedan.

När och var?

25 februari – Stockholm, Annexet
26 februari – Stockholm, Annexet
3 mars – Gävle, Läkerol Arena
5 mars – Helsingfors, Hartwall Arena
10 mars – Linköping, Cloetta Center
12 mars – Århus, Kongresscenter
13 mars – Köpenhamn, Tap1
14 mars – Malmö, Malmö Arena
18 mars – Göteborg, Lisebergshallen
19 mars – Göteborg, Lisebergshallen
24 mars – Oslo, Oslo Spektrum
25 mars – Bergen, Grieghallen
27 mars – Bodö, Bodö Spektrum
30 mars – Örebro, Conventum Arena

Biljetter?

Biljetterna släpps 12 oktober. Se sedvanliga förköpsställen.