[image name=betyg5]

22/11 – 2010

00.00: Kanye West släpper sitt nya album My Beautiful Dark Twisted Fantasy. River inom några timmar ner fantastiska recensioner, albumet har legat på torrentsajter i ett par veckor och orsakat en enorm hype, men jag har aldrig trott att albumet skulle vara något för mig. Det är ändå Kanye West.

14.08: Jag klickar mig fram till videon för Runaway. Konstaterar att det är snyggt. Och bra.

14.21: Bestämmer mig för att få tag på albumet.

14.25: Börjar lyssna igenom det.

14.30: Första låten, Dark Fantasy, är klar. Min skepsis har omvänts.

15.08: Bestämmer mig för att skriva denna recension, halvvägs in i albumet.

Redan här har jag brutit mot några av mina regler. Jag har; gillat ett ”mainstream” hiphopalbum, börjat skriva en recension innan jag ens lyssnat klart på albumet samt bestämt mig för att ge min andra fullpoängare här på tram7 på raken. Mina vänner trodde att jag blivit faceraped när jag i en statusuppdatering konstaterade Sväljer all min stolthet och erkänner att Kanye Wests senaste är fantastisk, men jag är här och det är jag som skriver. My Beautiful Dark Twisted Fantasy av Kanye West är, mindre än 24 timmar efter att den släppts, en milstolpe i modern musikhistoria. Dagens Revolver.

Jag har ofta kallat Revolver av The Beatles från 1966 för tidernas bästa album, och med det inte menat att det är mitt favoritalbum, utan menat att det är ett album som betytt så pass mycket för musiken att jag nästan blir rädd när jag tänker på vad som hade hänt utan det. The Beatles var före sin tid. Utan att de hade textrader som slog en handlöst till golvet.

Lite på samma tema är My Beautiful Dark Twisted Fantasy, jag kommer aldrig att kunna ta till mig den här musiken på samma sätt som jag tar till mig Håkan Hellström, The Smiths eller The Libertines. Ändå måste jag kalla det här för ett av vår tids bästa album. När det senaste decenniet sammanfattades fick jag oräkneligt många gånger höra att den bra mainstreammusiken var död. Så för er som oroat er över att Lady Gaga, Rihanna, Linkin Park och Green Day idag räknas som världens största artister, här har vi en kille som höjer ribban.

Och lika mycket som detta album blickar framåt så blickar det bakåt. Det är en kollision av musikhistorien, och det är precis så det ska vara. Så blicka förbi alla ”fucking nigger” och det predikanslika i texterna och försök att se det för vad det är; Kanye Wests vackra, mörka, förvridna fantasi. Stanna inte vid att avfärda det som ett vanligt hiphopalbum. För de ord du nu läser kommer från en allt annat än hiphoppare.

Så sent som igår sa min bästa vän till mig att Kanye West var ett riktigt svin som person, när jag nämnde att han ändå är helt okej för att vara hiphoppare. Jag har ingen aning. Men om det är så;

Let’s have a toast for the douchebags.

När den franska electroproducenten Danger kommer till Sverige nästa vecka blir det den tredje och fjärde spelningen för honom bara i år. Men det är nog ingen som klagar.

Besök hans myspace ifall du inte hört honom ännu. Han har bland annat remixat Tellier och We Are Scientists men det är bara remixen av Estelle & Kanye West – American Boy som ligger uppe nu.

När och var?

26 september – Stockholm, Debaser Medis/Klubb Spark
27 september – Umeå, Plaza/Shapeup