[image name=betyg3]

Norrköpingsbandet som heter som en roman utav Karin Boye, Kallocain, har släppt sin första skiva. Between Two States heter den och den är rätt bra. Lite schyssta plockande gitarrer här, lite intressanta låtbyggen där och rätt igenom uppburet av en bra röst, nämligen Niclas Kinnanders. Som för övrigt är bandets låtskrivare och motor. Problemet är väl att de känns för lite, gör ett för vagt intryck. Att plattan är rätt platt. Och att Kallocain ”bara” är ett av alla tämligen bra svenska band med ett uttryck som kommer få svårt att höja sig över mängden. Om det är målet måste man göra fler låtar med samma styrka som öppningsspåret, Firecracker.

Annars är det de lite ”stökigare” låtarna som är de bästa. Stundtals låter det lite som Radiohead silat genom ett akustiskt skandinaviskt filter. Vilket såklart är trevligt, men stundtals känns det bara karaktärslöst.

Och där lämnar jag Kallocain. Hade bandet varit en roman så hade jag antagligen lagt den åt sidan med jämna mellanrum. Inte för att den var särskilt dålig, men för att stimulans på andra håll hade varit nödvändigt för att inte somna.