Bra album:

Markus Krunegård – Mänsklig värme
Jag älskade Markusevangeliet. Jag knarkade Prinsen av Peking. Jag kanske inte var lika förtjust i Lev som en gris, men den var ändå fantastisk. Så kommer han nu och drämmer till med en skiva som är kanske till och med bättre än allt annat. Rakt igenom högklassiga låtar av Sveriges just nu bästa artist. Ja, så är det.

Jonas Lundqvist – Så e de me de
Pop på svenska av en indie-ikon från 90-talet. Det gamla uttrycket ”you had me at hello” har sällan passat bättre. Bra skiva av en riktig tram7-favorit.

Miike Snow – Happy to you
En del låtar på skivan är sådär som musik verkar ska vara år 2012. Alltså finstämda och så tråkiga att man nästan somnar. Men sen finns det guldkorn som till exempel Archipelago och Garden som räddar upp skivan helt och hållet. Plocka bort hälften av låtarna och du får en riktig kanonskiva att dansa in sommaren med.

Vi som nästan blev omnämnda: Skansros – Rekviem till en dröm

[image name=betyg4]

Jag ska försöka undvika att avsluta den här recensionen med ett ”Så e de me de”. Jag kan inte lova något. Men jag ska försöka. Det är en för uppenbar knorr.

Men ibland kanske man ska våga göra det ”uppenbara”? Ibland är det kanske ett totalt nödvändigt ont? Det beror naturligtvis på framförandet om man kommer ut helskinnad, med värdigheten i behåll, på den andra sidan. Utan näsblod. Men ibland kanske det är något man måste ta sig igenom? Riskera. För att kunna se sig själv i spegeln dan därpå. Och då kan det va värt ett brutet revben, en blåtira, glåpord som ekar i skallen. Tankarna slår mig efter att umgåtts några dagar med Jonas Lundqvist nya skiva. En bedårande debut i eget efternamn. Ett förtjusande förstlingsverk på svenska språket. Ett album vars helhet överträffar delarna, och där han tar sig igenom alla de teman som egentligen ter sig alldeles för uppenbara att besjunga om man är en rotlös, 30-årig någonting, popsjäl i Stockholmsexil. Om man har Göteborgs hänförande, stundtals överromantiserade, gängmentalitet och ”skit i kompromisserna”-attityd för evigt i ryggen (i skivans pressutskick kan man läsa hur Lundqvist tröstade Eric Berglund efter att han skurit sig själv och andra med kniv på en fest och folk tyckte han ”var jobbig”). Det är en skiva som bidat sin tid i Lundqvists bröst i 16 år, en skiva på vilken han frustar, tjuter och sjunger ur sig rader som bränner till och överraskar trots sin förutsägbarhet. Lundqvist är artist och lär ut tennis till barn, han är uppgivet sentimental och rusigt euforisk på samma gång, och han sjunger om det med texter och melodier som håller i varje skinande söm.

Inledande Sanktas har en ljudbild som kan beskrivas med tre ord: Studio plus trumpet. Att Rasmus Hägg stått för produktionen märks tydligt, hans kompetenta händer har satt en enorm – och likt skivans bitterljuva tematik – rätt uppenbar prägel. Mycket hypnotiska gitarrer, afrorytmer och släpig discofunkighet om än i en något poppigare kostym av klassiskt Göteborgssnitt. Och till detta mässar Lundqvist snyggt med hjärtat i halsgropen att ”Allting har sin tid och här går min förbi”. Hans svenska frasering för stundtals tankarna till Love Antells mest ösiga Florence Valentin-stunder, vilket överraskar mig en smula, men inte alls är oangenämt.

Efterföljande spår följer den inslagna vägen. Alla för sig, med sin medryckande, nästan smittsamma självrannsakan, Hög över husen vars råhet, driv och smygande orgel väger upp ett tveksamt Lejonkungen-vrål, den vemodiga åldersnojan i Krökta Ryggar. Häggs arrangemang är genomgående klanderfria, men det är texterna som är den största behållningen. Rader som ”För såna som oss finns inget val än att dö lite varje dag”, ”13 IG men 10 bra låtar gav mig jobb på Seven Eleven” och ”Som gamar över tre ackord” (i fina hyllningen till Martin Elisson och Bad Cash Quartet på singeln Du, drömmar & jag) är den nödvändiga tyngd som hela tiden drar över Lundqvist på rätt sida, som gör det möjligt för honom att besjunga förtärda ämnen på ett vis som känns nytt och viktigt. Enligt mig är just det den största skillnaden från Jonas Game, Lundqvists engelskspråkiga popalterego vars skiva ADHD släpptes via Sincerely Yours. Den största skillnaden är texterna. Lundqvist sjunger om att byta stad, om att känna sig värdelös, ensam – och han bottnar i vartenda ord. Kompromisslösheten som är ett uttalat ideal lyser igenom vilket skapar ärlighet. Det är musik som gör dig lycklig, samtidigt som den besjunger den hopplösa känslan som det så ofta innebär att leva. I min bok är det alltid bra musik när någon lyckas gestalta detta på rätt sida banalitetens gräns, i synnerhet när denne någon är beväpnad med en drös glimrande melodier.

Avslutar skivan gör titelspåret tillika tryckaren Så e de me de. En låt vars vackra versmelodi är en subtil och oväntad stöld av The Times They Are A-Changin’. Efter att denna finstämda och hoppingivande ballads sista ton ringat ut så grips jag av en impuls, min reptilhjärna får nästan mina tangentbordsfingertoppar att hamra in något i stil med att Så e de me de skulle vara ”charmigt ojämn” och skvallra om ett mästerverk inom ”en inte allt för avlägsen framtid”. Förnuftet hinner dock stoppa den plötsliga lusten, den märkliga reflexen. Vilket är tur. För det är inte framtiden som är intressant. Det är den här skivan som Jonas Lundqvist släpper just nu, i mars 2012. Det är den som är relevant. Det är ett manifest vars flyktighet rimmar väl med orden som flytt Lundqvists läppar och pryder det fina omslaget i en saligt anarkistisk röra. Och även om skivan brinner ut snabbt likt en minimal svavelsticka dränkt i bensin, även om den inte känns medryckande på liv och död om ett halvår eller ett decennium, så spelar det ingen roll. Den kunde inte kommit vid någon annan tidpunkt. Och personligen tror jag faktiskt att den bara kommer att bli starkare. Skivan som helhet, dess frustrerade finger på en ålderskrisande, rotlös puls som velande blickar än bak på ungdomens popdekadens, än framåt på framtidens brutala ovisshet. Till skillnad från Jonas Game vars högt flygande anspråk, enligt mig, var just ”charmigt ojämna” och därav föll rätt platta till marken, rätt snabbt, till skillnad från dem kommer detta att leva länge.

Så jag konstaterar att Jonas Lundqvist är som finast när han sjunger rader som brinner på svenska om allt det uppenbara som måste behandlas. Och bättre svenskspråkig popmusik görs inte för tillfället. Kompisen Love Antell kan eventuellt komma att konkurrera om några veckor, men till dess sitter Lundqvist säkert på tronen. Måhända med ett och annat blåmärke och ett hjärta som bultar och värker av urladdningen, men han sitter där. Så e de me de.

När Jonas Lundqvist släppte sin första skiva, ADHD, var texterna på engelska och han kallade sig för Jonas Game, som ni sannolikt känner till. Nu när han ska släppa sin andra skiva har han lämnat gemet bakom sig och kallar sig efter sitt egna namn i stället. Jonas Lundqvist kort och gott.

Språket på skivan är svenska och den släpps inte via Sincerely Yours utan Moondog. Någonting som kan vara värt att nämna är att Rasmus Hägg står för produktion. Så e de me de har skivan blivit döpt till och den släpps 21 mars.

En ny singel spelas i radio och har ni missat den första kan ni ladda hem den nedan.

Jonas Lundqvist – Du, drömmar & jag

Med det mail som berättade om den nya skivan följde en hel del text, som faktiskt var ganska underhållande läsning.

”Jag och Jonas klättrade i träd en gång när vi var små. Tror att vi var typ fem. Efter nån timmas klättrande kände jag att det började trycka på, och nämnde också det för Jonas som svarade att vi skulle fortsätta ett tag till. ”Vi är ju snart uppe. Längst upp i trädet”. Så jag försökte hålla mig så gott det gick under tiden vi klättrade vidare. Men bara nån halvminut senare kom trycket tillbaka, och nu med dubbel styrka. ”Det funkar inte längre” Skrek jag till Jonas. ”En meter till bara. Sen får du gå ner”. Med tårar i ögonen klättrade jag vidare men hann väl bara några tag innan jag med skräck i blicken bajsade på mig. Jonas skrattade högt och förklarade att det var det som varit tanken hela tiden. att jag skulle bajsa på mig.” – Martin Elisson (Bad Cash Quartet)

Det skulle ta Jonas Lundqvist sexton år att skriva ”Så e de me de!” men det visste han inte själv. Det är inte så att han skrivit på albumet i så många år men det hade bara varit omöjligt att skapa ”Så e de me de!” när han var femton och plågade livet ur sig i bandet han en gång starta. Eller när han år 2007 släppte en skiva under namnet Jonas Game. Vissa saker tar tid. Det är bara så det är.

”Jonas, Jonas – sen första gången jag såg dig på Dolores Record Store, 13 år gammal med hår på huvudet o ihoptejpade brillor och undrade ifall vi hade något med Karl Hendricks Trio eller sonic youth har du funnits i mitt liv. Ifrån första sjuan med Bad Cash till personlig tränare i tennis på Mallorca. Nu ska du släppa ditt andra solo-album som uppslukat din tid o skalle i några år. Musiken svänger mer än nånsin och det gör även du. Både på skiva, scen eller på tennisplanen. U owe me a pair of new Nikes.” – Isse Samie (Dolores Records, EMI)

Den största tanken som löper genom ”Så e de me de!”, i varje not och takt, är att för en gång skull skita i kompromisserna. Varje år i livet har inneburit kompromisser. Det kallas att leva. Men om dina drömmar luckras upp på grund av att du böjer dig för alla krav, på hur allt och du själv ska vara då är du mer än illa ute. Att våga hålla någonting kärt även om det bara är popmusik det är där Jonas Lundqvist är.

”Minns du när vi sågs första gången, i ettan på gymnasiet på en fest hos en av kompisarna i Haga? va det lina? Jag hade skurit mig själv och andra med en kniv och förstört något och folk tyckte jag var jobbig. Men du måste fattat tycke för när jag låg i en barnvagn på gården utanför och grät så dök du upp och tröstade mig och sade inspirerande saker. Den här plattan är din ticket fatta det.” – Eric Berglund (The Tough Alliance)

Imorgon, torsdag den 28:e augusti, är det Bonjour goes Adult på Pusterviksbaren i Göteborg. Där kommer Alexander Gustafsson, eller Portrait Painter som ni kommer att lära känna honom som, att göra sin första spelning tillsammans med Bye Bye Bicycle som kompband. Dessutom firar han sin tjugonde födelsedag.

Efter det kommer han med Adam Bolméus och Kalle von Hall från Bad Cash Quartet att spela in en demo. Det är mycket på gång med andra ord.

Alexander Gustafsson växte upp i den lilla byn Sätila som ligger strax utanför Göteborg. Det var där i sitt barndomshem som han vid tolv års ålder började intressera sig för musiken och upptäckte Håkan Hellström som senare tog honom vidare till The Plan och just Bad Cash Quartet.

När kom Portrait Painter till?

- Det var efter ett besök hemma hos Jonas (Jonas Game även känd som Jonas Lundqvist, även han från Bad Cash Quartet, red. anm.). Vi satt och spelade och jag lärde honom gamla Bad Cash-låtar han glömt bort ackorden till. Han visade mig nya låtar och frågade mig om tips och råd. Allt var så pass inspirerande att jag samma kväll skrev fyra låtar och i och med det blev jag Portrait Painter.

Hur kom du i kontakt med Jonas?

- Jag kontaktade honom för att fråga om han ville ha en ny hemsida och det var via den vägen. Jag driver nämligen företaget Unknown Design tillsammans med en vän som numera är bosatt i Finland. Vi sysslar mest med hemsidor och att göra skivomslag, främst till indiemusiker i Göteborg. Drömmen är ju att en dag kunna leva på det, sida vid sida med musiken.

Namnet Portrait Painter, varför valde du just det?

- Det finns två förklaringar; den ena är att det är en del av ett konstprojekt där porträtt spelar in en stor roll, och dels kommer namnet från The Bear Quartet-låten med samma namn. När jag lyssnar på den får jag samma känslor som jag själv vill förmedla med min egen musik.

Så hur känns det att du ska spela med dina barndomsidoler?

- Jag kommer ju inte att spela med dem nu, förutom i studion när vi spelar in demon. Självklart är det helt galet. Jag kunde inte sova på två veckor efter att Adam kontaktat mig och sagt att han ville spela in med mig.

Tyvärr så vänjer man sig ganska fort. Men visst är det sjukt, lite för bra för att vara sant. Men så upptäcker man väl efter ett tag att de inte är de onåbara gudarna man höjt dem till under hela sin ungdom.

Dina myspace-låtar är inspelade i hemmet. Var det något du planerade och tänkte ”nu jävlar ska de upp på myspace”?

- Nej, verkligen inte. Jag spelade in dem för att inte glömma av dem. Egentligen skäms jag en aning för att de fortfarande ligger uppe, men det kommer ju ändå nyinspelade versioner inom en snar framtid. Så skit samma.

Låtarna är avskalade och rätt så lugna. Hur kommer de att låta när du spelat in demon?

- Det kommer bli lite hårdare. Som en hård Joel Alme kommer jag nog att låta skulle jag säga.

Medan ni väntar på att få höra den, med största sannolikhet fantastiska, färdiginspelade demon kan ni bege er till Portrait Painters myspace-sida och lyssna på de låtar han spelat in framför sin dator. Ni kan också titta på hans vackra bilder på Flickr.