[image name=betyg4]

Jag blir lite förvånad till en början: det här är inte det country-rockiga soundet jag väntat mig. På inledande Ahead of Myself sjunger Johnny Irion skört och trasigt till ett atmosfäriskt komp och det låter nästan som Sparklehorse, fast med mera pedal steel guitar och mindre stökigt oförutsägbar ljudbild. Jag blir lite förvånad till en början: att det här skulle låta så förbaskat bra.

För de tre första låtarna på Bright Examples, de äkta makarna Sarah Lee Guthrie och Johnny Irions andra album tillsammans, är riktiga fullträffar. De går inte att värja sig emot. Spår nummer två, Never Far From My Heart, med sina spröda gitarrer och banalt bitterljuva text får mig att tänka på Jayhawks-mannen Mark Olsons vemodigt briljanta soloskiva The Salvation Blues i allmänhet och dess självklara höjdpunkt, låten Clifton Bridge, i synnerhet. Guthrie och Irions sätt att stämsjunga ”It’s a sunny Saturday, people having fun” ger mig rysningar. Direkt därpå följer Speed of Light, skivans singel, som är en fläckfri studie i nervig americana. Tre låtar och jag är smått såld.

Paus. Känner att jag, lite löjlig i min misstänksamhet, måste få reda på hur det kan vara såhär bra. Vad är hemligheten? Hittar ett möjligt svar direkt i pressinformationen: Vetivers Andy Cobic har hjälpt till att producera tillsammans med Thom Monahan (som även han haft ett finger med i spelet i utformandet av Vetivers och Devendra Banharts sound) och det märks. San Fransisco-bandets musiker har också varit parets band under inspelningen, tillsammans med tunga gästartister så som Neal Casal, Gary Louris och Mark Olson (plötsligt blev min Clifton Bridge-association här ovan inte lika märkvärdig). Det hade naturligtvis varit bra ändå, men min känsla är att Guthrie och Irions låtar vunnit enormt mycket på den ömma behandlingen och de nya synsätten som dessa kompetenta musiker bidragit med. Deras egna verk besitter ju en högre originalitet och kvalité än ”de äkta makarnas” debut, Exploration, från 2005. Jag ska inte säga att de åker snålskjuts, men nya Bright Examples hade inte varit lika bra utan Vetiverprägeln.

Play. Spår fyra är en liten sänka, här får Guthries röst ta majoriteten av utrymmet och utan Irions trasigare stämma som kompanjon blir den alldeles för platt och proffsigt trist, ja alldeles för mycket Norah Jones. De dröjer dock inte länge förens de mer melodistarka, drömskare och färgstarkare sångerna återvänder, även om skivans tre första låtar aldrig överträffas.

Bright Examples är riktigt bra, det går inte att påstå något annat. Men, skivan får mig ändå att tänka tanken att Johnny Irion, egentligen, skulle vara mer intressant som soloartist. Utan Sarah Lee. Det är ju han som står för de bästa stunderna. Hans namn kunde i alla fall få stå först… fast just det. Glömde bort. Hans farfar hette ju inte Woody Guthrie.