En av Sveriges främsta artister släpper nytt nästa vecka. Tram7:s Elis Burrau tog tunnelbanan till Björkhagen och pratade svartsjuka, hemlängtan, musikalisk modersmjölk, ”göteborgssound” och Jonathan Richman med en rastlös själ som aldrig tänker lägga av med musiken.

Joel Almes telefon är trasig. Han kan inte svara när den ringer vilket är frustrerande, men om en vecka kanske det inte gör någonting. Då släpps nämligen hans nya skiva, A Tender Trap, och just den dagen vill man inte nödvändigtvis bli nådd. Att ge ifrån sig sånger man levt med ett tag är inte alltid helt lätt.

– Man lägger ner en massa energi, man är helt inne i sin bubbla när man skriver. Och sen när det ska ut är det en blandning av traumatiserande upplevelser och att man kan skita i det totalt. Eftersom jag har familj och så måste jag ändå ha någon slags grund, man kan inte bara flippa ut. Många stunder känner man bara för att försvinna iväg, det kan man inte heller. Jag har sagt att dagen innan recensionerna kommer så tänker jag supa ner mig ordentligt, så att jag slipper den där ångesten. Det har familjen gått med på.

Hur skiljer sig den här skivan från dina två tidigare soloalbum?

– Alltså, jag har ju lyssnat på samma grejer. Kanske att jag lyssnat lite mer på Nina Simone och Jonathan Richman, men det gjorde jag innan också. Men skillnaden… Den här skivan är kanske inte lika storslagen, den är inte lika ”pastischig”. På Waiting for the Bells lyssnade jag mycket på gammal soul och ville gärna ha soundet åt det hållet. Nu låter det inte som att jag försöker imitera någonting. Det är vad jag själv har känt. Mer melodi och text bara. Fast visst, jag har försökt få det lite åt Sinatra, lite barockpop. Det har folk sagt till mig. Men jag har inte alltid vetat riktigt vart det varit.

Personligen förknippar jag Jonathan Richman mycket mer med och en sorts lycklig naivitet, en obotligt romantisk syn på tillvaron. Det finns ju ett mycket större vemod i dina låtar, ett vemod som går igenom hela A Tender Trap.

– Jag har lyssnat väldigt mycket på Jonathan Richmans 80-talsskivor. De är hans bästa. Rockin’ and Romance, till exempel. Men om jag inspireras av någon är det inte så att jag tar vad de gjort. Om du läser en grym bok så tänker du inte att ”nu ska jag göra en likadan bok”, utan du blir inspirerad till att skriva. Om jag lyssnar på Nina Simone och tänker att ”det här är världens bästa låt, världens bästa sångerska” så känner jag mer att ”fan vad jag måste hålla på med musik” än att jag vill låta så. Richmans sätt att vara, det här enkla, skörheten i hans röst – jag gillar det. Det är någonting där som gör att det känns ofarligt på ett härligt, genuint och somrigt sätt. Han ger mig en känsla att jag vill hålla på med musik.

Joel Alme nämner en intervju i Sonic i vilken en av Jonathan Richmans kompisar berättar att den samtida ikonen ångrade sitt inhopp i Den där Mary. Han hade hellre velat fortsätta verka i all anspråkslöshet, på en mer oupptäckt nivå, något Alme sympatiserar med. Vi pratar lite om Way Out West där Richman är ett av årets affischnamn. Alme, som sett honom en gång tidigare, hoppas att de ger honom en bra speltid, förslagsvis i skymningen. ”Så att folk inte sitter där med rostbiff och potatissallad på en duk”. Alme har i övrigt rätt dålig koll på hemstadens relativt nya musikfest. Han har spelat där, men det var en klubbspelning. Festivalområdet har han aldrig besökt, något han inte är helt främmande för att göra i sommar. Han hade gärna sett Richman igen – kombinerat nytta med nöje – men då får festivalen ringa och boka honom först.

I tidiga recensioner av A Tender Trap har det fokuserats en del på de nya musiker som Alme jobbat med. Gitarristen Reine Fiske från Dungen och The Amazings Christoffer Gunrup, bland andra. Men om det påverkat ljudbilden särskilt mycket är inte Alme säker på. Viktigt under inspelningen var att jobba med ”jävligt duktiga” musiker, men samtidigt att det inte skulle låta ”för proffsigt”.

– Den enda intelligenta tanken jag hade var att jag ville att gitarrer och sådant skulle höras, att man skulle höra mer musiker, att det skulle bli lite närmre. Jag är väldigt rastlös. Vi repar inte, de får låten precis innan tagning och så spelar vi den. Oftast tycker de att de inte gjort sitt bästa. Det är alltid ”Nääeh, nääeeh” – men bara jag är nöjd så.

Rent spontant utstrålar ju Reine en viss perfektionism.

– Ja, han är oftast väldigt missnöjd med sig själv medan alla andra tycker det är bra.

Alme poängterar att grunden till mycket av musiken fortfarande utgörs av vapendragare från förr: trummisen Oskar Arvidsson, som spelat med Alme sedan de startade Spring in Paris, och Per Larsson.

– På den här skivan är det mitt eget band som lagt grunden. De förstår mig. Reine Fiske och Christoffer Gunrup har mer lagt kokosen på kärleksmumsen. De har tillfört det där lilla extra, men det viktigaste har varit mitt eget band.

Inspelningen gick snabbt, och det är så han vill ha det. Då är det viktigt att alla musiker, nya som gamla, vet vilken musik som Joel Alme vill skapa. Att de går in för det.

– Alla spelar med hjärtat och det är därför som alla är med.

Mattias Glavå har producerat skivan. Hur skiljer sig han från Björn Olsson som du jobbade med på debuten, A Master of Ceremonies?

– Med Björn var det lite jobbigt att det var på Orust, om något pajade så var man fast. Jag höll på så länge med Björn, i tre år. Han spelade in mig gratis och jag märkte att det hände saker i hans liv: han fick fler barn och han hade inte riktigt tid. Med Mattias är det mer… alltså de är bra på samma sätt, men Mattias är liter mer som en naziledare. Han blir på skitdåligt humör hela tiden, om det inte blir bra kan han springa ut ur studion och skälla ut en, han är mer ordnad. Det gör att det blir gjort. Sen är han svinduktig på att höra om det är bra låtar. Han gör jävligt bra grejer. Har du sett The Last Waltz?

Ja.

– Han har det mixerbordet, Bob Dylans mixerbord! Och Elvis rullbandspelare, en massa sådana grejer som låter jävligt grymt.

Det har redan hunnit komma en del jättefina recensioner av A Tender Trap. Läser du recensioner?

– Ja det gör jag.

Hur känns det att hela tiden jämföras med alla de här gitarrmännen från rockhistorien?

– På något sätt är det ganska givet eftersom att man lyssnat på många av dem. Och de är en stor del av ens liv. Egentligen är det bara roligt, men själv känner man sig fortfarande ganska liten. I deras skugga. Förhoppningsvis så står man på sina egna ben sen, att det jämförs med sig självt bara. Men det är inget man kan göra något åt, om vi sitter och pratar så associerar vi till andra saker. Det är så hjärnan funkar. Men det är klart: man blir väldigt glad om en recensent berättar ur sitt eget liv vad man själv har känt. Alltså i vardagen, inte rockhistorien.

– Vissa recensenter är bättre än andra.

Jag läste någon bloggskribent som tyckte att du förtjänade epitetet 2000-talets Evert Taube mer än Håkan Hellström. Vad är finast, att bli jämförd med Van Morrison eller Taube?

– Man har ju det där patriotiska göteborgska. Det är grymt med Evert Taube. Jag älskar Evert Taube. Han är fantastisk, man tycker om honom som person. Han hade en sorts överklassdekadens över sig som var jävligt härlig. Hellre Evert Taube än Van Morrison. Sen älskar jag Van Morrison, det är modersmjölksmusik. Det här nya bandet Winhill/Losehill låter väl mer som Van Morrison än vad jag gör? Typ Moondance-skivan?

Ja, det är mer soul.

– Men det är väl ganska bra?

Ja, den är grym den skivan.

– Ja det är roligt, de verkar schyssta.

Ja, just att de släpper debuten med 19 låtar också, sätter ribban högt. Svårt att toppa det kanske.

– Det är som Orson Welles när han gjorde Citizen Kane. Det var det som gjorde honom olycklig, att han kunde aldrig toppa sin debut.

Hade du ångest efter A Master of Ceremonies?

– Nej. Det var mycket hype, det är klart att man har förstått att människor gillade det på riktigt, men sen finns det alltid en jävla del som bara tycker det är bra för att det är just hypat. För mig själv var jag nöjd, men det finns ju väldigt många människor därute som man inte riktigt litar på. Som vänder en ryggen om det inte går lika bra. En första skiva är speciell, det första man gör från noll till 28 och sen kommer det ut, men att hålla på med musik, det har jag aldrig tänkt lägga av med. Så det spelar ingen roll för mig.

I senaste Sonic så kopplar Pierre Hellqvist A Tender Trap till deprimerande politiska tendenser i det svenska samhället, han tycker sig bland annat höra en sorts klagan över en borgerlig regering som säljer ut det gemensamma. Tycker du att din musik är politisk?

– Vad jag förstod av recensionen så handlar det mycket om, egentligen, bara den enkla grejen att man kanske inte följer det här. Det finns väldigt många öppna mål i det här samhället som man skulle kunna skjuta in bollen i direkt om man anpassar sig, men om man inte känner att man vill anpassa sig så gör man det svårare för sig själv. Jag tänker inte politiskt, men om någon som Pierre känner det så kan jag förstå att han kanske känner likadant. Sonic är också en tidning som levererar mycket vad de själva tror på, vad de själva gillar, och i dagens läge så är det ganska svårt. Hur ska jag vända mig? Ska jag bli framgångsrik, måste jag offra själen för det? Om det är politik… det blir väl det om man skriver det, men jag tror att det är bra för karaktären om man håller på sig själv. Jag gillar Sonic väldigt mycket, de har aldrig fifflat undan sig även om det är svårt att ha en tidning. De har alltid hållit upp sin egen bild.

Det som slår mig med A Tender Trap är annars just vemodet. Det är inte en ledsen skiva, men även de gladare kärlekslåtarna, som Soft Winds vars text är genomlycklig, har ett subtilt sorgset stråk över sig. Det är som en underton genom hela skivan. Håller du med om det?

– Ja, för mig är det melodierna. Jag gillar filmmusik väldigt mycket, jag blir väldigt inspirerad av filmmusik och vill skapa något åt det hållet. Och om man skriver en lycklig text så är kanske anledningen till att man gör den lyckliga texten underförstått att det har varit olyckligt innan. Kontrasterna: man är glad att det är en fin dag på grund av att det har varit ett helvete innan, och med en vemodig melodi då… Jag har ingen intelligent tanke bakom, jag gör en melodi som jag tycker är grym och lägger på sången efteråt, det är mer ni som kan höra det. Jag vet inte om folk är trötta på mig, men det kan kännas så ibland, att de tycker att allt är vemodigt. Jag gör bara det jag gillar.

Men på debuten var det ett annat pendlande mellan känslomässiga ytterligheter. Nya plattan känns mer sammanhållen, med ett lågmält vemod som en linje rätt igenom.

– Med A Tender Trap har jag tänkt på att man saknar vänner mycket. Vanliga saker, du vet. Och lite hemlängtan. Vissa texter handlar om det. Vänner och sådär. Det är egentligen ganska enkla saker.

Det finns också en del svartsjuka, en hemsk känsla som finns även i den lyckliga förälskelsen. På titelspåret sjunger du om det, hur kom den låten till?

– Man vågar ibland inte tänka på saker som är för bra för att då försvinner de. Lite så är det. Det kanske inte är en situation av svartsjuka utan mer en tanke att receptet som är kärlek innefattar svartsjuka. Ibland bejakar man det bara och ibland så kan man nästan lura sig att man är mer kär bara för att man känner sig svartsjuk. Men låten handlar om blandningen av svartsjuka och känslan att man nästan har vant sig att saker som är väldigt bra och fina försvinner. Ska man våga offra sin själ i det här? Jag är av den åsikten att jag tycker det är okej att lägga allt vad man har, även om det finns en risk att allting går åt helvete. Det har jag gjort alltid, ändå.

Men det känns inte som en slump att den låten fått ge namn till skivan, är det lite den sinnesstämningen som är den ”känsliga fällan”?

– Ja lite så, men mycket att jag flyttade upp hit också. Det finns en 50-talsmusikal med Frank Sinatra som heter The Tender Trap, jag var tvungen att sno det för det passade in så bra. Men man luras in i det, man gillar den fällan. Det behöver inte alltid vara en fälla, men det känns så för att man går så mycket efter vad man känner i stunden, man går så mycket efter känslor som är starka. Man tänker inte hela tiden, man garderar sig inte med ”om jag gör såhär så blir det…”, utan hela tiden hoppar man på olika tåg av olika känslor. Med Stockholm var det mycket så, jag åkte upp hit för att jag träffade min tjej. Jag kan känna att jag saknar Göteborg väldigt mycket och då blir Stockholm lite som en fälla.

Ja, saknaden efter Göteborg är verkligen tydlig på flera av spåren, men vad är det du saknar? Staden i sig självt eller din ungdoms romantiserade bild av den?

– Självklart romantiserar man en bild. Det har blivit en tanke nu när man fått barn också, jag har någon idé om att vi ska vara en stor familj. Att alla, även mina föräldrar, blir en del. Jag tror att det är viktigt för barnen att man flyttar ner. Men jag saknar inte att gå på Jazzhuset och det här Magasinsgatan-aktiga livet, det har man haft. Jag saknar vänner och öarna mycket. Och känslan av att man har en historia, det är viktigt. Tanken att flytta tillbaks till Göteborg: det är en grym känsla.

I The Clouds sjunger du att det är så kallt i Stockholm att man inte ens kan gråta. Är huvudstaden så hemsk?

– Haha, nej det är den inte. Stockholm i sig är inte hemskt, det är vad man själv ger. Jag flyttade inte upp hit och lekte av mig, jag flyttade hit till nästan ett färdigt liv. Och då blir det så att man kanske inte lär känna staden på riktigt. Det är ganska tråkigt att snacka skit om Stockholm. Det är mest en känsla: att jag saknar Göteborg. Jag kunde egentligen bott varsomhelst. Journalister är också en del av patriotismen, hela tiden förankrar de ens skapande med Göteborg och då känner man sig till slut mer som en göteborgare än vad man egentligen kanske är. Bara man är lycklig kan man leva varfansomhelst. Men frågor om ”göteborgssoundet”, och att man har gjort saker inom Göteborgs musikscen, gör att man tror att man måste tillbaka dit, för att man känner sig som en utböling här helt plötsligt. Då kan jag snarare känna att ”fan va gött att man är borta från det”.

Efter din debut, som släpptes på TTA:s skivbolag Sincerely Yours, så var det lätt för kritiker att bunta ihop dig med en sorts scen. Hur ser du på det såhär i efterhand?

– Jag gillar Göteborgs musikscen, men jag känner att källan till min känsla av musik inte kommer från det. Däremot, och det har jag sagt innan, är det bästa med Göteborg att alla håller på och att ingen skäms för det de gör. Det finns ett självförtroende i Göteborg som gör så att folk vågar starta band och alla hjälps åt. Klart att Håkan och Broder Daniel påverkat andra, men jag tycker inte att jag påminner om det, min musik är inte hämtad från det. Inte rent musikaliskt, men själva självförtroendet att hålla på med musik kommer från Göteborg.

Själv var jag ett hängivet The Tough Alliance-fan, jag kommer ihåg hur jag köpte allt som de la upp på Sincerely Yours något kryptiska hemsida, och så kom din skiva…

– Jonas också!

… ja, Jonas och din skiva, och attityden var samma, men musiken var något helt annat. Videon till The Queen’s Corner var en liten chock, i ordets mest positiva bemärkelse. Var det attityden som förde dig till Sincerely Yours?

– Nja, vi var kompisar innan. Det var mer festande, man lärde känna varandra, man hade gemensamma kompisar. Det var det första bolaget som ville släppa min skiva så jag blev bara jätteglad och sen var de mina polare. Det var roligt bara. Jag har alltid varit rätt innesluten i mig själv, inte haft sån bra koll. Jag har koll på de som är jättestora men jag har inte koll på det andra, så att The Tough Alliance var hypade, det var inget som jag tänkte på. Faktiskt. Jag fick ändå fixa ett förskott själv, jag fick betala min egen skiva.

Kom ”Joel Alme-hypen” efter A Master of Ceremonies lite som en chock?

– Ja. Det var mycket snack om att den spreds ”på bloggar”, det fattade jag ingenting av. Jag hade ingen koll på det riktigt. Jag levde ganska hårt då, det var mer det livet jag levde, sen allt runt omkring blev lite… Det var mer när jag flyttade upp hit att jag märkte, i samband med andra skivan, att folk hade förväntningar. Jag spelade mest med Hästpojken då, jag missade min egen turné, söp bort spelningar. Det blev mycket så.

Från och med förra skivan så är det Razzia som ger ut dina skivor. Hur skiljer sig Razzia från Sincerely Yours?

– Egentligen är det inte så stor skillnad för Razzia är också vänner. De är väldigt måna om att alla är på samma nivå, det är ingen som är mer än den andra. Men med Eric (Berglund) och Henning (Fürst) blev det lite svårare sen, vi är inte bästa kompisar längre.

Ni umgås inte idag?

– Jag tror inte att de umgås med varandra. Faktiskt.

– Eric och Henning trodde, precis som Razzia, på det de släppte. De hade mindre medel, hypen som de hade kring bolaget var deras hiss, inte pengarna. Men de tyckte alltid att musiken kom först. Sen var det mycket den här Brideshead Revisited-känslan runt allting…

När man säljer en skottsäker väst i limiterad upplaga till exempel…

– Ja, haha.

Jag var rätt sugen på att köpa den faktiskt, men jag hann inte.

– Vad gick den för?

Jag vet inte, men den sålde slut väldigt snabbt i alla fall.

– Ja, de är ju roliga, men nu har jag inte snackat med dem på länge, jag vet att Henning har fått tvillingar.

Jonas Lundqvist har också flyttat till Stockholm och släppt en ny skiva, Så e de me de. Har du lyssnat på den?

– Ja, jag gillar Jonas. Han har kämpat med den där skivan så länge, haft så mycket motgångar. I början var det ingen som ville ta i den. Bara för att alla var så rädda. Folk vet inte vad de ska tycka, de kan inte lyssna på musiken.

Jag tycker att han har hittat rätt på ett annat sätt nu när han sjunger på svenska.

– Ja, jag vet att Jonas… Vi är uppväxta tillsammans, sen gymnasiet. Han är inte så himla elektronisk men han har den här dub-, Clash-, nästan lite London-känslan i musiken. Det har han alltid gillat och han känns lite mer hemma i det nu. Han är lite punkig på ett sätt Jonas. Men sen gillar han Bruce Springsteen mycket också, haha.

Jonas saknar också Göteborg i sina texter, men han är mycket mer konkret. Han inflikar fler detaljer från sina ungdomsår i låtarna, hur han jobbar på Seven Eleven eller festar med Martin Elisson. Dina texter är mer allmängiltiga. Hur personlig är du när du skriver?

– Jag är ganska personlig, men jag gömmer mig samtidigt. Ibland när jag lyssnat mycket på Roy Orbison så kan jag tycka att uttrycket är väldigt viktigt, hela låten i sig, helheten, att alla bitar får ha sin plats. Hade det bara varit jag med gitarr så hade texterna säkert varit tydligare, med mer detaljer, de hade säkert visat upp mer, men nu så vill jag att allting ska ha med varandra att göra. När man lyssnar på Roy Orbison och han sjunger ”I love you, baby” så berör det. Det är lite åt det hållet jag strävat, samtidigt som det är klart att saker och ting i ens närhet också berör en.

Kan det inte ha med språket att göra också? Om du skrev på svenska kanske det skulle bli mer precist och uttömmande på ett annat sätt?

– Ja, någon gång har jag tänkt att jag ska göra det, men jag känner att jag behöver lika lång tid att lyssna på den musiken. Få in en själ i att sjunga på svenska som jag har behövt för att kunna sjunga på engelska. Att bara ändra hade inte funkat för mig. Det måste också sitta i modersmjölken, det svenska, man måste sjunga på det minst i tio år för att det ska släppa. Annars blir det nästan som jag gör det bara för att det ska bli framgångsrikt.

Ja, du skulle verkligen kunna göra som Moneybrother gjorde med Pengabrorsan…

– Det är väl lite därför jag inte gjort det heller. Det är nästan för givet.

Men inget du helt utesluter?

– Som Joel Alme kommer jag aldrig göra det. Kanske i en annan konstellation, i ett band. Det hade varit roligt att sjunga på. Att skriva texter på svenska är ganska enkelt, eller inte enkelt, men det flyter på och blir mer direkt på ett annat sätt. Det blir närmre.

Finns det saker som du inte kan skriva om?

– Det finns mycket i min bakgrund som är lite för känsligt, saker man egentligen skulle kunna skriva om, men som man inte kan göra för att det är för många som blir sårade. Ibland får jag nästan skriva abstrakt om saker och ting just för att inte hänga ut folk. Man får vänta tills de har kolat.

When the Moon Shakes handlar väl om det, ett rätt hemskt öde som låg dig nära?

– Ja.

Finns det någon sådan låt på A Tender Trap?

– Lite åt det hållet. När man var yngre så hade man inte så mycket ord, man kunde inte hjälpa varandra riktigt. Man var inte mogen att se att folk kunde gå åt helvete. Många vänner som det gått åt helvete för har ofta haft det orättvist i sin uppväxt. Det är också en känsla att de får tillbaka någonting. Det blir det som man kan ge dem. Att de inte glöms bort, i alla fall. Alla har inte alla möjligheter. Folk har kassa uppväxter och kassa förhållanden.

Finns det låtar på nya skivan som du blev extra nöjd med?

– When the Time Is Right är bra, och If She Ever Knew. Men jag gillar alla låtar, jag kan gilla Take a Better Look trots att alla tycker den är sämst.

Varför tycker ”dom” att den är sämst?

– Jag vet inte, det är någonting countryaktigt som folk inte riktigt fattar, men som jag gillar. Reine spelar slidegitarr, jag gillar att den bryter av på något sätt, men det kanske bara är jag som tänker på det.

Jag tycker The Coast känns lite som en mognare storasyster till The Seven Islands, och I Remember påminner något om Honestly, fast utan den där desperationen…

– Jag kommer ihåg när vi spelade in Honestly. Det finns inga minnen kvar från det, jag kommer bara ihåg innan för Björn filmade oss då. Vi var inte så gamla, vad var vi? 26? Det var längesen och jag har kollat på den här filmen efteråt. Vi fyllde hela Martins (Elissons) bas med olivolja för att strängarna skulle låta på ett visst sätt. Det gjorde att han gled omkring överallt. Han var dessutom aspackad, han ramlade nerför trappor och allting. Och sen hör man hur jag sjunger på den låten, det låter helt sjukt, jag lyssnade på den bara för ett tag sen och tänkte ”vad är det här?” Men det är ganska härligt ändå, det var vi, och det fanns inga tankar på att det egentligen skulle släppas, det är det jag gillar.

Den har en fantastisk känsla.

– ”Vad gör de människorna där?” tänker man, det är som inspelat på ett sinnessjukhus.

Lite Evert Taubesk dekadens.

– Haha, ja.

Sommaren 2009 spelade du på Emmabodafestivalen. Jag minns att du såg ganska plågad ut på scenen, det var en väldigt fin konsert, men du verkade missnöjd. Min flickvän sa att du ”såg så jävla trött ut”. Var det scenskräck inblandat?

– Vi levde ganska hårt då, vi åkte runt och spelade fem dagar i veckan. Det var mer att man var sjuk, trött, det var tidigt, dåligt väder och jag var hes. Det var nog mer sådana saker som spelade in. Men sen har jag alltid haft lite scenskräck. Det har tagit ett tag att komma underfund med hur det är att spela live. Man är ganska bräcklig och livegrejen är så sjuk för det är så jävla nervöst. Man fattar inte varför man utsätter sig för det. Jag har nästan haft en ”få det gjort”-känsla varje gång, det är nästan lite för jobbigt. Det är publiken som får hjälpa en upp, men händer inte det så kan det gå åt helvete. Jag har gått av scenen.

– Jag har inte haft någon strategi när jag spelat live heller, folk har väl det och då blir det bättre konsertrecensioner, haha.

Jämfört med Nordpolen året efter så kan man ju ändå påstå att du stormtrivdes. Han var bara arg på publiken, vilket i och för sig gjorde det till en fantastisk spelning i mina ögon, på samma vis som jag hade velat uppleva när Eric och Henning mimade med basebollträn. Jag var för ung då, kom inte in, men man stod utanför och tyckte att det var så jävla coolt.

– Ja, det var så jävla dekadent. Så jävla mycket saker i blodomloppet, skivan hackade ganska mycket ibland. ”Varför gör ni inget? Vadfan?” För dem sjöng inte heller va?

Nej.

– Herregud.

Men var inte det lite självändamål? Poängen?

– Jo, jag gillar att de gjorde så. Men att de utsatte sig för det där.

Är du sugen på att köra nya låtarna live?

– Ja, verkligen. Får se om man får någon chans att göra det bara. Det är ganska hård konkurrens på festivaler. Men det blir turné till höst, det blir det. Det känns jävligt kul. Roligt att bara dra iväg med kompisarna. Semesterkänsla.

I pressbiografin som skickats ut inför A Tender Trap-releasen så kan man läsa att du ”aldrig velat bli förknippad med ångestfyllda konstnärssjälar i tajta jeans”. Om man bortser från jeansen, är du inte en ångestfylld konstnärssjäl? Och är det något fel med det?

– Jo men det är klart, det är alla, men felet är att identifiera sig för mycket med det. Att det blir en del av hela projektet i sig självt, att det blir det som står först på Facebookbeskrivningen. Jag har ingen lust att vara en sådan, man kämpar alltid ifrån det. Det är en kamp för att slippa det där, om man har riktiga problem med sitt psyke eller någonting så är det inte något som man vill ha.

– Mycket varför man håller på med musik är för att det är en väg ifrån den där ångesten, så den romantiserande bilden av det där kan jag tycka är ganska plastig och fejk. Det är väl ofta med de där själarna, om man gillar Jonathan Richman till exempel, att de har kommit förbi det. Jag tror det var viktigare när man var yngre att bli tagen på allvar. Då tror jag att man använder sig av lidandet, att det var värt något i sig självt. Att man inte kunde skapa om man inte lidit själv på riktigt. Jag kan tro på det, men jag tror inte att man ska identifiera sig med det, prata om det. Jag tror att man ska kämpa för att bli av med det.

Kan du sakna att vara med i ett band?

– Ja, det här att man gör någonting ihop kan jag sakna. Och den där ansvarslösheten som är skön. Men samarbetandet saknar jag inte, jag har ganska svårt att samarbeta när det kommer till låtskrivandet, det gör jag aldrig. Inte för att jag är ego, men jag får inte ut något av musiken om andra ska lägga sig i. Då kan jag lika gärna sluta för då håller jag på med något annat istället. Men att vara med i ett band och bara driva omkring och spela bas, det tycker jag är grymt.

Du har ett speciellt uttryck som går igen på dina skivor, i all din musik. Samtidigt som det är en trygghet, kan det inte skapa en känsla av begränsning musikaliskt?

– Mycket som man har lyssnat på har man alltid lyssnat på, men det är inte så att jag hittat min del och nu ska jag bara göra det. Jag tycker att alla skivor är olika. För mig handlar det mest om låtar. Jag gillar en viss typ av låtar och jag gör en viss typ av låtar. Saker och ting sitter i ryggmärgen, jag kan inte göra det på något annat sätt. Sen om jag hade spenderat tio år i Sydamerika så hade det säkert låtit annorlunda. Men än så länge håller jag mig till det jag älskar mest bara, jag har ingen specifik utvecklingskurva.

Du tror inte att du om tio år, på platta nummer sex, känner dig trött och åker till Sydafrika. Gör en Paul Simon bara för att aktivt få nya influenser?

– För vissa som det gått för jävla bra för så tror jag att man saknar mening efter ett tag. Man blir av med revanschlustan som har varit mycket av den största drivkraften. Man ska uppåt och när man väl är däruppe så måste man hitta något nytt. Så tror jag att det är för många kändisar: om det kommer en chaufför och hämtar en varje dag, om man slipper ta ett steg, om man inte är orolig för pengar, då söker man något annat. Man går med i olika halvsekter bara för att få någon mening med allting. Svårigheter gör att man får lycka efteråt och det får de aldrig.

– Paul Simon är grym, han har ändå gjort något bra av det, men i många andra fall blir det nästan välgörenhet, det blir lite konstigt. Men vad ska man göra? Alla fixar det på sitt eget sätt, jag dömer ingen. Mer att man ska hålla sig till sin musik, om det nu är det som man håller på med. Kanske inte blanda in att man vill bli helig på något sätt. Att det tar över.

Lyssnar du på dina gamla låtar?

– Väldigt sällan, men inför den här skivan lyssnade jag lite. Jag kan känna att jag gillar det, jag kommer ihåg de gånger man spelade in och livet man levde då, det är ganska härligt, på ett sätt. Waiting for the Bells var väldigt stressig, jag fick barn och så, men på A Master of Ceremonies finns en frihetskänsla som jag tycker om.

Inspelningsprocessen var snabb, men hur länge hade du gått runt med de här låtarna?

– Det har man gjort sen förra skivan.

Finns det redan låtar till nästa platta?

– Jag har redan låtar, men man måste vara öppen i huvudet för att höra om det är bra eller inte. Man måste få en kick av dem och just nu är det så mycket annan skit i huvudet. Jag skulle nog kunnat ha spelat in en skiva till nu, men den hade inte blivit speciellt bra för det hade inte funnits något bränsle.

Hade en 15-årig Joel Alme tyckt om musiken du gör idag?

– Kanske, lite, eller stört sig på vilken idiot han var.

– Min första skiva med Van Morrison var Avalon Sunset. Det var det här 80-talssoundet, asstorslaget, lugnt och ”balladigt” med nylongitarrer och stråkar. Det var något med det som jag gillade då. Det här hade jag nog undrat vad det var för något. Jag började i fel ordning, lyssnade mig bakåt.

Du är inte sugen på att göra en fet 80-talsplatta?

– Det var nära, den här skivan började spelas in med Björn Olsson och det var nära att det blev så, men jag fick avbryta det. Men det var nästan, Björn hade någon idé om det där.

Blir det några fler IFK Göteborg-hymner nu när Snart skiner Poseidon gjort en sådan succé?

– Nej, det blir det nog inte. Man är rädd att det ska bli det största man gjort, men den har sitt eget liv där borta. Jag tror inte folk tänker så mycket på att det är jag som har gjort den, att någon har gjort den överhuvudtaget. Den bara är där. Det är speciellt att göra en sådan där låt, det blir lite Wagner.

Hur ser du på framtiden, har du blickat mot USA?

– Nej, men skivorna har däremot dykt upp på lite listor i större städer runt om i världen som ”årets bästa skiva” och sådana grejer, men de har aldrig släppts där. Om man får någon som tror på det där borta kanske, någon som vill jobba med det. Man måste hitta någon.

First Aid Kit och The Tallest Man on Earth, som också har det här amerikanska, lite tidlösa soundet, gör ju succé på talkshower och pitchfork.com. Det skulle väl inte vara så märkligt om din musik hittade dit också? Snarare rättvist.

– Man får väl se. Jag hade tyckt att det var kul. Amerikansk musik är mycket det man har i sig, men allt har sin tid. Faktiskt. Men den här skivan är det väl tänkt att man kanske ska göra något med.

Joel Almes telefon ringer, men han kan fortfarande inte svara. En timme, två koppar Nescafé och ett paket småkakor tar slut snabbt. Vi pratar lite mer om fotboll. Jag blir glad när Alme säger att Hammarby ligger honom närmast hjärtat bland Stockholmslagen. 17 minuter senare åker jag tunnelbana förbi Söderstadion, in mot Södermalm. Det är inte kallt, men jag känner inte för att gråta för det. Jag har varm, vemodig musik i mina öron, musik som just nu bara generar smärre salighet, och jag tänker att det var tur att Björn Olsson inte fick igenom sin vision. Hur mycket en 15-årig, hockeyspelande Alme än hade älskat det. Då hade jag inte suttit här på ett smutsbrunt säte och lyssnat på årets finaste svenska skiva. Jag hoppas att han lämnar in den där telefonen för lagning. Eller köper en ny, mindre flashig, av mer pålitlig modell. För det vore synd om den inte fungerar när de ringer från Way Out West. Eller när de ringer från Letterman, för den delen.

Joel Alme – A Tender Trap (Spotify)

Få saker går så bra ihop med tilltagande solsken som Joel Almes varma popmusik. Första singeln från kommande skivan med samma namn, A Tender Trap (en härligt Sinatra-doftande titel), är en underbart upplyftande sång om kärlek och avundsjuka. Tre och en halvminuts lyckorus med svarta kanter. Och som om det inte vore nog medföljer en vacker liten b-sida. Hatten av Joel, du skämmer bort oss.

Fantastiska Joel Alme är på gång med en ny skiva, fast vi får vänta ända tills den 8 maj för att få höra det hela. Men… Razzia skriver på deras hemsida att vi kan förvänta oss en singel ”ganska snart”.

[image name=betyg5]

Det börjar med regn och finska. Ett uns ursprung från det melankoliska landet med tusen sjöar. Belackare undanbedes. Struntsamma vad hon sjunger, språk hit och språk dit, så länge rösten är lika uttrycksfull som vanligt spelar orden ingen roll. I ärlighetens namn har Anna aldrig handlat om vad som sjungs, utan hur det sjungs. Även om det finns många fina texter som göms i det mjuka ordflödet.

Men visst är det rösten man vill åt. Hur den svävar fjäderlätt i de böljande fraseringarna. Hon gör om språket till något eget. Och tvärtemot vad som alltid sägs; Anna Järvinens röst är inte skör. Den är stark och precis, hon gör exakt som hon vill. Den som hävdar att det är bräckligt är väldigt fel ute. Den här gången är rösten och texterna dessutom, förvånande nog, i större symbios än vad hon lyckats med förut. Det finns mängder av stunder man känner gåshuden över hela kroppen.

Återigen kliver Järvinen in i en studio med Mattias Glavå och Dungen och återigen kliver de ut med ett enastående album. Den här gången bättre än tidigare. Allt känns förfinat, en storstilad grace vilar fjäderlätt över hela helheten. För visst är det en uttänkt enhet. Allt ligger på samma nivå, fastän det musikaliskt rör sig mellan jazz, folk och vals. Tove Jansson och Bo Hansson. De psychrockiga gitarrerna från förra skivan syns inte till någonstans, nästan.

Det som börjar med regn slutar i fågelkvitter. Det finns inte längre något att ångra. De regnindränkta tårarna torkas bort och med ett lallande leende svävar hon iväg, högt upp i en svävande lek.

Anna Järvinen – Lilla Anna

30 mars kommer Anna Järvinens nya skiva Anna Själv Tredje. Första låten ni kan höra från den skivan är Lilla Anna som dök upp för någon vecka sedan och har ni missat den så misströsta inte: den finns att ladda hem ovan. Det låter sig rätt så likt, fin popmusik som rör sig i folksfären och Annas röst är precis som tidigare vacker och skör och det låter så fint när hon sjunger, men samtidigt brukar jag tillsammans med tram7-Henrik ha diskussioner om varför Annas röst aldrig får ordentligt med plats i melodierna. Möjligtvis är det ett estetiskt val men rösten är fantastisk och borde få mer utrymme. Titta och lyssna här.

Anna Själv Tredje släpps på Stranded och på skivan som är inspelad i Göteborg tillsammans med Mattias Glavå backar både Joel Alme och Dungen upp Anna.

I slutet av januari släppte Joel Alme uppföljaren till den hyllade debuten Master of Ceremonies, och även om han var lite nervös för mottagandet så var det nästan lika lysande recensioner för den nya skivan Waiting For the Bells.

Den första singeln You Will Only Get It Once kom det inte någon video till, men låten If You Got Somebody Waiting har däremot fått en finare behandling. Videon ovan är regisserad av Mats Udd och spelades in under två dagar på Torö. Skådespelarna i videon, förutom Alme själv, heter Christian Ledebur-Wicheln och Lars Tollin.

tram7 gjorde en intervju med Joel Alme innan skivsläppet och den kan ni läsa här.

Spelningen i Stockholm blir en helkväll med Send in the Clowns som förutom Joel Alme bjuder på Birgit Bidder och The Guilty Ones.

Passa även på att kolla in intervjun som tram7 gjorde med Joel Alme. Den finns här.

När och var?

25 feb – Linköping, Herrgårn
27 feb – Sundsvall, Aveny
25 mar – Umeå, Umeå Open
9 apr – Göteborg, Trädgår´n
10 apr – Lund, Mejeriet
17 apr – Stockholm, Debaser Medis
29 apr – Uppsala, V-Dala Nation
30 apr – Malmö, KB

Biljetter?

Se respektive spelställe

MySpace?

myspace.com/joelalme
myspace.com/birgitbidder
myspace.com/theguiltyonesband

Joel Alme är lite nervös när vi möts vid Slussen. Och anledningen till nervositeten är inte att han ska bli pappa i mars, utan det är det kommande skivsläppet. Han tror inte att det kommer att bli några bottennapp med kritiken, men lite ljummet kan det allt bli, säger han medan han sitter och leker med sin snusdosa.

- Det känns som att det alltid behövs en debutant som ska hypas. Så man flyter lite på det och sen kommer den andra skivan och då ”ska han sänkas lite”.

Lite så där ”nu ska vi sätta ner han på jorden”?

- Ja, fast jag har gått rätt mycket på den här jorden. Om de bara visste.

På första skivan var många av låtarna inte alltid om just Joel själv, utan andras upplevelser och berättelser. På Waiting For the Bells är det lite blandat med. Det är lite om hans nya liv och oron kring det men det finns även några små noveller om vänner och så, som han uttrycker det själv.

- Jag lyssnar mycket på texter från bland annat The Ronettes. Jag vill att det ska bli lite enkelt på det sättet även om det ibland är svårt att förklara med enkelhet. Ofta blir det om oron för kärleken i det här nya livet och om det ska hålla eller inte. När man går in ett sådant här liv, om man jämför med det jag levde innan, så ger man väldigt mycket och chansar med sig själv. Och om det här skulle paja så skulle man på något sätt brytas ned. Det blir lite som ryskroulette. Många av texterna är om känslan och oron att man kommer bli lurad lite. Jag vet inte om du upplevt det själv, men man kan vara väldigt orolig över att det förflutna hos den man träffar kan komma att påverka mycket.

Har du någon gång funderat över att göra en duett? På vissa spår känns det som att det skulle passa.

- Ibland har jag tänkt på det. Men jag vet faktiskt inte riktigt med vem det skulle vara bara. Det hade varit grym att göra en med Monica Zetterlund, men hon är ju död. Men jag vet inte riktigt vad som skulle passa mig. Det finns många tjejer här i Sverige som sjunger jättebra. Den perfekta duetten är Fairytale of New York, den är väldigt fin och båda sjunger ganska likt med någon arbetarklassröst, och i dag sjunger alla tjejer så mycket renare och det skulle bli konstigt med min röst. Men kanske kan det bli någon på tredje skivan. Den har jag redan planer på, säger han leende och fortsätter.

- Men samtidigt känns det som att det blivit någon sorts mall. Man ska ha en duett, det ska vara ett intro och gärna någon instrumental låt. Det jag gillar med denna skiva är att jag kanske inte är helt supernöjd hela vägen, men jag gillar att låtarna är korta och att det kan ta några extra lyssningar för att man ska hinna med ordentligt. Det är bara låtar och man tänker inte på något annat.

Nästan alla låtar är under tre minuter – är det något du tänkt på?

- Det är faktiskt inget jag tänkt på. Jag har bara gjort låtarna så har det blivit så. De är ganska lika i strukturen. Oftast börjar refrängen, sen kommer en vers, sen kommer refrängen, sen kommer en vers och sen refrängen som också blir ett outro. Sen så är det ett stick ibland.

Hur kommer det sig att du släpper denna skiva på Razzia?

- När jag släppte den första på SY så var vi ju kompisar, och efter att jag släppte skivan så kändes det som att de kanske inte riktigt hade tid så det blev så här bara. Det är inte så att jag försökt klättra på någon stege. Razzia är ungefär likadant. Det är mer kompisar och man är med och bestämmer hur det ska vara och så.

De ställer inga krav och har massa regler och sådant alltså?

- Nä det hade jag nog aldrig kunnat klara av faktiskt.

Kontrollbehov?

- Nja. Det är något som kommer mer i en själv när man inte litar på dem man jobbar med. Då blir det ju så att man måste kontrollera allt lite mer hela tiden och man blir nästan lite manipulativ, men så är det inte här eftersom vi gillar samma saker. Vad som är bra är att de dock är kritiska, det är något som är bra för en själv. Man är ingen allvetare, liksom. Efter ett tag fastnar låtarna och blir till en röra och man kan inte längre höra om det är bra eller dåligt.

Du har sagt i en äldre intervju att du lärde dig mer om ditt liv under inspelningen av förra albumet än någonsin tidigare. Hur känner du för den nya?

- Förut var man mer en ungdom. Under inspelningen av förra skivan och när jag släppte den så skaffade jag mig ett liv. Jag gifte mig och blev styvpappa, så det det har hänt väldigt mycket. Under inspelningen av denna blev man tvungen att schemalägga lite med inspelningarna, hur ospontant det än låter. Fast när man är i studion så blir det samma sak. Lite mer planerande, så var det aldrig när vi spelade in förra. Under många år fanns det ingen deadline.

Almes första skiva, A Master of Ceremonies, tog nästan hela tre år att färdigställa. Låtarna skrev fort men det var själva inspelningsprocessen som tog tid. Och om saker tar så lång tid blir man på något sätt antiproduktiv, enligt Alme själv. Waiting For the Bells började spelas in precis efter att den första släppts och eftersom det inte blev så många spelningar fanns det mycket tid att spela in.

- Fast det känns som det tagit rätt lång tid trots allt. Jag bor i Stockholm nu och har fått pendlat en hel del, berättar Alme.

Ja det har man läst om, och det har blivit lite negativt om Stockholm?

- Det är så klassiskt att säga att Stockholm inte är bra när man väl får frågan. För mig handlar det inte om huruvida Stockholm är bra eller inte. Det handlar om ifall jag trivs eller inte. När man tänker på vad man saknar från en stad så är det oftast inte platser man saknar, inte jag i alla fall. Jag saknar mina vänner och familj. Det blir nog mer att man i själva formuleringen säger att Stockholm inte är bra bara för att man inte gillar att vara här, men det handlar inte om att Stockholm är dåligt utan att man saknar Göteborg. Jag bor dessutom en bit utanför stan och är sällan här, om det inte är interjuver och liknande. Några pengar att shoppa för finns inte heller. Det blir inte så mycket festande och det är ofta då man träffar och lär känna nya människor. Men det är inte så att jag har ett tråkigt liv…

Det har blivit ett annorlunda liv?

- Precis. På ett pedagogiskt tråkigt sätt kan man säga att det är ett riktigt liv. I det här livet finns det en chans för fortsättning. I det förra gjorde det inte riktigt det. Man kommer till en sådan punkt.

Något som kan ha undgått alla de som inte är särskilt fotbollsintresserade är att Joel har gjort en låt åt IFK Göteborg. Låten som heter Snart skiner Poseidon bygger på melodin från A Young Summer’s Youth, och var något som kom till när några vänner helt enkelt frågade om han kunde göra en låt.

- Det finns så många olika typer av låtar som spelas på fotbollsmatcher. Rock, hård techno och sådant där. Men det är lite som att den här har blivit en You’ll Never Walk Alone, och det trodde jag aldrig. Jag har bara varit på tre matcher och man blir lite generad när man hör den. Vi får se hur länge den håller.

För att citera en vän: ”Jag kan inte lyssna på Joel Alme. Jag tänker bara på IFK Göteborg. Min officiella åsikt är att han suger stenhårt”. Hur ska vi få honom att lyssna på Joel Alme igen?

- Haha, det kommer jag nog aldrig att lyckas med. Fast det beror på hur inbiten han är… Hade jag bara gått ut och varit IFK-supporter så hade jag väl kunnat förstå. Då hade det varit en annan sak. Men nu blandas IFK med musiken. Har han hört original-låten?

Ja, det tror jag. Men han är AIK:are…

- Då borde han kunna det, dom vann ju. Han borde tycka synd om mig, lyssna och tänka ”vi vann ändå”. Lite ödmjukhet över det hela.

I vår och i sommar kommer det bli några spelningar med Joel Alme och även lite festivaler. Ingenting är klart och officiellt ännu dock. Men med tanke på att Joel valt att spela in denna skiva med ett riktigt band, bara för att det ska bli bra live, så har vi alla något att se fram emot.

Så mycket till video är det egentligen inte, men det spelar ingen som helst roll för ni kan i alla fall höra första singeln från Joel Almes kommande album. Det är bara att glädjas åt att ljudbilden inte förändras med skivbolagsbyte – nya plattan släpps nämligen inte via Sincerely Yours utan Razzia Records. Något som vi här på tram7 verkligen ser fram emot! Det gör nog ni med efter att ha hört detta!

Singeln släpps som ni ser den 2 december.

21 augusti är det Grolsch Block Party på Skånegatan i Stockholm, som ni säkert hört Ison berätta på Spotify. Nu är det klart att Joel Alme kommer att bjuda på en spelning. Hello Saferide och Parken deltar också i festligheterna med varsit DJ-set. Det bästa är att allt är helt gratis. Man måste dock ha fyllt 21 år för att få delta. Men den bästa nyheten är att Joel Alme släpper ett nytt album nästa år, denna gång på Razzia Records.

Artister som är klara sedan tidigare är bland annat Ison & Fille och Montt Mardié samt en hel DJ:s. Besök grolschblockparty.se för all information ni kan tänkas behöva.