Ibland är det svårt att finna ord och greppa de känslor som uppstår när man lyssnar på musik. Det går att försöka beskriva dem med liknelser och saker man tidigare upplevt men det finns också de gånger när man efter ett albums sista spår lämnas hänförd i någon sorts mental förlamning medan man funderar över vad som hände. Lite så blir upplevelsen för mig när jag lyssnar på jjs album.

Det mest häpnadsväckande med jjs musik är dess förmåga att flytta mina tankar till en annan plats – något bättre, vackrare och varmare. Och det är inte en plats jag lämnar förrän jag måste trycka på play igen, även om man kan få en smärre chock av skivans tredje spår Ecstasy, när Lil Wayne plötsligt dyker upp framför en och visar sina tänder, med tanke på att man valt att inspireras av Lollipop, vilket också är det enda på skivan som jag inte riktigt lyckats fastna för efter ungefär femton genomlyssningar. Men allt är förlåtet. Åtta andra rent ut sagt magiska låtar fyllda av allt från bongotrummor till stråkar i en fängslande atmosfär och med en ljudbild som får mig att falla i trans, är nog för mig.

Blev man som lyssnare besviken på Sincerely Yours efter avners platta så kommer jjs att väga upp för det. Träd in i jjs fantastiska värld, lyssna, njut och bli påmind om 80-talet av refrängen i sista spåret innan ni kommer att lyssna från början igen. Jag har svårt att se hur någon annan skiva skulle få mer speltid hos mig i sommar, men jag antar att man aldrig ska säga aldrig. Just nu är n° 2 mitt sommarsoundtrack fyllt av begär, glädje och hopp.