Jens Lekman – Olivia & Maddy

Inte nog med att Jensa gjorde en av fjolårets allra finaste skivor, vilket många av någon underlig anledning verkar ha missat, så kommer han är och bjuder på en låt tillägnad Olivia & Maddy. Så vad är historien bakom detta? Jo! När Jens pianist fastnade i New York efter Hurricane Sandy, bad han om hjälp: han behövde någon som kunde ta honom till Boston där han kunde flyga vidare till Seattle för att starta Jens turné på västkusten.

Och då Olivia & Maddy var de som hjälpte till, har de här fått en fin låt i sitt namn. Men som Jens skriver på sin sida, den är även till alla de som erbjöd sin hjälp. Ni hör det i sången, när han sjunger om hur förvånad han blev när så många ville hjälpa till, som att han hade en egen liten armé och ställer sig samtidigt frågan: ”vad skulle vi kunna göra tillsammans?”.

Mycket Jens, mycket!

Foto: Andreas Bertman

Kan du berätta lite om bakgrunden till nya skivan?

– Jag tror att jag började skriva runt min födelsedag 2009, jag minns att jag satt i 50-gradig värme och försökte få ihop en liten hemmastudio tillsammans med Gus från Architecture in Helsinki. Sen tog det tre år av rätt intensivt låtskrivande, total förvirring och en del aha-upplevelser innan jag förstod vad skivan handlade om och hur den skulle låta.

Hann du tänka, under ”processen”, att det kanske aldrig skulle bli en till? Du uttryckte stor respekt inför Air Frances beslut ”to give up” till exempel, du funderade aldrig att följa deras exempel när det var som svårast?

– Nej, jag menar jag har ju ingen riktig utbildning, inte ens ett körkort så jag vet inte vad jag skulle göra om jag lade av. Jag visste att det skulle bli en skiva men jag visste också att det skulle få ta den tid det tog. Jag är väldigt glad att jag väntade tills låtarna faktiskt fanns där.

Det finns en underbar och luftig enkelhet som svävar över I Know What Love Isn’t, inga bombastiska stråkarrangemang eller grandiosa samplingar, var det en självklar ljudbild för denna underbara samling sånger?

– Det fanns en tanke ganska tidigt om att låtarna skulle låta mer luftdynamiska. När jag skrev en låt som Sipping On The Sweet Nectar på förra skivan så skulle jag ha in tvåhundra trumpeter i refrängen, i efterhand har jag insett att det hade räckt med den där lilla lekande flöjten i bakgrunden. Man behöver liksom inte markera att NU KOMMER REFRÄNGEN, det ska vara mer som när man sitter i ett flygplan och tittar ut genom fönstret och inser att man redan är i luften.

Textmässigt är det stundtals en väldigt rak skiva, melankolisk och på samma gång fylld av en sorts vemodig stolthet. Det handlar om ett förhållande som briserar, ett brustet hjärta. Hur man ska bära det med värdighet, som du sjunger. Håller du med? Vad handlar skivan om för dig?

– Ja den handlar om tiden efter ett uppbrott tänker jag. Inte så mycket om uppbrottet i sig utan snarare den där tiden när man går igenom vad som hänt, hur man relaterar till det och så. Den handlar om det här när man söker nåt slags avslut och tror att man fått det och så börjar samma dröm rulla i huvudet natt efter natt fast man tycker att man är klar med det. Avslut känns som en sån modern idé, jag tror inte riktigt på det, jag tror man får bära vidare på en del grejer, bära det snyggt bara.

Är alla texter på skivan självbiografiska/upplevda?

– Man kan säga så här, alla känslor är upplevda. Jag sätter ihop situationer och personer ibland, men jag tar bitarna från sånt som jag upplevt och såna jag känner.

Utöver titelspåret ser jag I Want A Pair of Cowboy Boots samt The World Moves On (en fantastisk låt) som skivans nyckellåtar. Vilka är dina favoriter? Har du någon textrad som du är extra nöjd med?

– The World Moves On skrev jag väldigt sent, för bara några månader sen. När den och titelspåret var klara kände jag att skivan var klar. Båda dom två låtarna kom till så oväntat, jag bara skrev utan att tänka, utan att veta vart jag var på väg. Refrängen på The World Moves On, biten när jag sjunger ”and you don’t get over a broken heart, you just learn to carry it gracefully” känns som en nyckelfras på många sätt, den handlar ju om det jag pratade om innan, hela den låten handlar mycket om den känslan när man går runt och tänker ”nu är allt nog bra” och sen faller man tillbaks igen.

Kan du berätta lite om musikerna som du arbetat med på I Know What Love Isn’t?

– Det är rätt många olika, Labbe från Håkans band brukar jag hyra in när jag behöver trummor. Han är bra. Och så är det en annan trummis som heter Charlie som jag spelade med förut. Han bor i Philadelphia så vi spelade in över Skype en del, alltså han satt i en studio och så satt jag och lyssnade via Skype. Sophia Brous som sjunger på Erica America är en jazzsångerska från Melbourne, jag brukade se henne sjunga överallt när jag bodde där. Ofta i ganska experimentella sammanhang. Hon har ett fantastiskt duoprojekt som heter Make Up Sex som låter som just det, vad heter det på svenska? Försoningssex? Äsch, du vet vad jag menar.

Har Tracey Thorn hört Become Someone Elses och din tillbakapassning? Vad tyckte hon?

– Jodå, hon blev glad. Och jag blev ju glad för hennes låt (Oh, The Divorces!) där hon nämner mig. Det är fint för att skivorna känns besläktade. Som att vi gjorde samma skiva fast ur olika punkter i livet.

Vad tycker du om att skivan, av mig och andra kritiker, med allra största sannolikhet kommer stämplas som en ”skilsmässoskiva”? Vad tycker du om ”skilsmässoskivor” generellt? Någon favorit?

– Det är ju svårt att komma ifrån att den kom ur ett uppbrott. Men jag får mycket såna här förfrågningar just nu, ”kan du sätta ihop en lista på dina tio favoritskilsmässoskivor?” och jag vet ingenting om såna skivor. Jag har aldrig hört Blood on the Tracks. Jag tycker om Traceys Love and Its Opposite eftersom den är skriven lite ur ett sidoperspektiv. Jag tror att musiken har en funktion mest en viss tid efter. När man precis går igenom nåt sånt här och det bara är för mycket känslor går det ju nästan inte att relatera till något alls. Jag lyssnade inte alls på musik då, jag gjorde bara armhävningar.

Är du trött på frågor om ”landsflykt” och ”kringflackande”?

– Ja, jag har inga bra svar på dom. Det verkar finnas en tanke om att det ska finnas en djupare innebörd och ett visst mått av insikt eller visdom, men jag har inte fått ihop det där än.

Humorn i texterna (stundtals svart, stundtals uppgiven), kommer den av sig själv eller har du som intention att krydda dina låtar med fyndiga formuleringar?

– Det är ju inte så mycket humor på den här skivan men det finns ett visst mått av cynism, den sortens cynism som är medvetet patetisk och kan bli ganska komisk. Jag tycker oftast att humor är ett bra sätt att kommunicera på, ibland kan humorn fungera som ett sätt att bjuda in någon till att lyssna på en historia om nåt som kanske annars hade varit för tungt att lyssna på. Waiting For Kirsten är lite en sån historia. Den var rätt inspirerad av den brittiske komikern Stewart Lees sätt att berätta historier som ofta börjar i det komiska och sen landar i det mer allvarliga, ofta politiska. Men humor kan ju också skapa distans och just den här skivan ville jag skulle vara nära, så det är inte så mycket skojiga historier på den här.

I ”smalltalk” händer det att du nämner ståuppkomiker som du beundrar, har den världen, det ”skrået”, influerat dina texter eller är det snarare kvicka låtskrivare som Paul Simon och Jonathan Richman som haft ett inflytande?

– Ja i berättandet som jag precis nämnde så är jag ju influerad av det, helt klart. Men kanske mer på tidigare skivor, inte så mycket på den nya. Paul Simons Graceland var jag besatt av runt Night Falls. Jag älskade hur varje öppningsrad var så perfekt. I en låt sjunger han ”Fat Charlie the archangel sloped into the room”. Jag gick och såg honom när han spelade i Globen nu i somras och nämnde det här till min pappa som var med och han sa ”vem är Fat Charlie?” och jag sa ”exakt!”. Varje öppningsrad etablerar en så stark bild, man vill veta mer. Jag satt och läste om Graceland minns jag och hittade tips på författare som skrev lite på samma sätt. Grace Paley upptäckte jag genom dom tipsen och genom att läsa om henne hittade jag en massa andra, till exempel Amy Hempel, som jag gillade och som bitvis influerade texterna på I Know What Love Isn’t.

Hann du se Jonathan Richman på Way Out West?

– Nej jag missade honom, satt och gjorde intervjuer då. Men jag har sett honom många gånger. Varje gång jag ska ut på turné kollar jag alltid på en live-dvd med honom, Take Me To The Plaza, för att påminna mig om vad en spelning ska gå ut på.

Hur ser du på EP:n från ifjol? Själv känner jag att The End of the World Is Bigger Than Love fått en mer passande kontext nu, att låten hittat hem, vad tycker du?

– Jag tycker om den, den känns som en länk mellan det gamla och nya. Det gamla historieberättandet finns där, och färgerna från Night Falls, men samtidigt lite av de jazziga ackord som jag använder på nya skivan och lite av de mer situations- och dialogsbaserade texterna.

Hur ser du på den du var när ditt debutalbum kom jämfört med den du är idag? Vad hade den versionen av Jens Lekman tyckt om din utveckling som artist?

– Han hade kanske tyckt jag var tråkig och medelålders, jag hade en dialog med mig själv som sjuttonåring på smalltalk i december förra året där vi pratade om det här, kolla upp det. Men det är ju svårt det där med att åldras med sin musik, dom flesta låtar från den tiden kan jag fortfarande relatera till och spelar gärna. Men sen finns det låtar som jag blev för gammal för sekunden efter att jag skrivit dom. Det finns en gammal låt som heter Eureka som jag skrev när jag var 21 typ som folk fortfarande ropar efter på spelningar men jag kan bara inte framföra den låten och har inte kunnat det sen den där enstaka gången 2003 när jag framförde den.

Vad hände med ”den politiske Jens Lekman” som sjöng om kravallerna i Göteborg? Hur ser du på det politiska läget i Sverige idag? Intresserar det dig?

– Den Jens Lekman som sjöng om Göteborgskravallerna var inte så politisk, han ville ju mest bara träffa tjejer. Jag var inte så intresserad av politik innan valet 2006 men när högeralliansen vann så kändes det så tomt plötsligt. Den här popvänstern som folk pratat om var så tyst, alla band skulle göra balearica och drömma sig bort när det just precis då fanns en verklighet som verkligen behövde kommenteras. Jag ville inte höra nåt nytt nödvändigtvis, jag ville bara att någon skulle skriva en låt eller nåt som sa att ”det här känns fel” för jag visste inte själv hur man skrev den låten. The Radio Dept. kändes väldigt länge som det enda popbandet som sjöng just den låten. Men det är ju svårt att skriva musik om politik, det är svårt att veta hur man ska närma sig det ämnet. Waiting For Kirsten var ett sätt att närma sig det genom en portalhistoria, den handlade ju inte så mycket om Kirsten Duntst utan mer om känslan av att komma hem till ett Göteborg i förändring, där värderingar börjat nötas ut. Och A Promise från samma EP handlar om en vän som varit sjuk i flera år och fick gå igenom hela den här förnedringen med utförsäkringarna för några år sen. Det är lätt att glömma allt det där och tänka att det fixade ju sig, folk blev ju sura och dom fick väl ändra tillbaks reglerna. Men nu i september ska ju tusentals utförsäkras igen.

Och vad hände med den kompromisslöse ensamvargen med dålig självkänsla, han som ”hatade att spela i band” och deklarerade att han var tvungen att arbeta ensam i ett redan klassiskt avsnitt av Musikbyrån?

– Haha, han finns kvar. Jag avslutade flera samarbeten med producenter under jobbet med den här skivan. Jag vill gärna jobba med någon producent nån gång men fan, det är svårt för mig.

Vad vill du skriva om, sjunga om i framtiden?

– Jag har tänkt mycket att jag vill göra nåt av den korrespondens jag haft med mina fans, man skriver ju på ett annat sätt när man skriver brev eller email till skillnad mot när man sätter sig ner och ska skriva en låt. Och det är en del rätt fantastiska historier och konversationer jag har i den där mailfoldern. Jag tycker det skulle vara trevligt att få kliva ur Jens Lekman-skorna också ett tag, och få sjunga någon annans historia.

Hur är ditt förhållande till dina fans? Hur viktiga är de intima, hemliga backyard-spelningarna och den typen av publiknärhet som uppstår (som nu senast på den där gräsmattan bredvid motorvägen under Way Out West-helgen)?

– Det får aldrig bli ett självändamål att det ska handla om intimitet och att det ska vara äkta och så där, ibland har jag blivit orolig och undrat om folk gillar en för att man gör bra musik eller för att man stannar kvar efter spelningen och pratar med folk. Men just när det gäller dom här hemliga backyard-spelningarna som jag började med i Melbourne så händer det ju nånting med en publik som får vara med om någonting exklusivt och väldigt nära. Jag vill ju att en spelning ska kännas speciell, mindre som att gå och se en film och mer som ett möte eller en konversation. Det är ju också därför jag ofta ber folk att inte lägga upp spelningar på youtube, jag vill ju att det ska vara mellan mig och dom bara.

När två Göteborg-favoriter (Studio och Air France) på loppet av några månader kastar in handduken kan vi i alla fall glädjas åt att Jens Lekman fortfarande kör på. Och nu är det klart att han kommer till festivalen Knarrholmen!

Men det är inte bara Jens som är med i dagens artistläpp, även en annan akt från Göteborg: The Tapes kommer också.

Festivalen pågår mellan 25-26 maj och biljetterna och mer information hittar ni på knarrholmen.com.

Jag vet inte hur mycket ni faktiskt har längtat efter detta, men jag personilgen har längtat en hel del och känner mig rätt nöjd efter att ha lyssnat på Jens Lekmans nya EP An Argument With Myself. Gillar ni också vad ni hör bör ni ta och beställa EP:n omedelbart, eller plocka upp den i närmsta butik!

Jens Lekman – An Argument With Myself

För bara några veckor sedan kunde vi berätta att Jens Lekman släpper en ny EP i höst. Nu kan vi berätta något ännu bättre, att han i dag bjöd på titelspåret från denna EP: An Argument With Myself.

Väldigt mycket Jens. Och som Jens-fan går det inte att tycka illa om det. Men jag inser att man inte inser hur mycket man saknat Jens förrän man får höra något nytt av honom.

Dessutom utannonserades även en spelning på Södra teatern i Stockholm 22 oktober. Boka biljett direkt!

Jensa, som kanske någon mer än jag kallar honom, är tillbaka. 20 september släpps EP:n An Argument With Myself via Secretly Canadian. Hur bra är inte detta? Jävligt bra. Spårlista nedan.

1. An Argument with Myself
2. Waiting for Kirsten
3. A Promise
4. New Directions
5. So This Guy at My Office

EP:n kommer att släppas digitalt och som bildvinyl via Service i Sverige.

På Secretly Canadians blog kan man även läsa en liten intervju med Lekman.

Jens Lekman – The End Of The World Is Bigger Than Love

En Jens Lekman-låt är alltid något att se fram emot. Något som de flesta har gjort ett tag och nu finns det äntligen en. Lyssna, se fram emot spelningarna i sommar och läs vad Jens skriver på jenslekman.com:

It was the day before the American election 2008 and I was filled with a hopelessness that only a McCain supporter could have shared with me at the time. I was in Washington DC to perform for Swedish TV, sitting in the couch with a professional smile on my face, joking with the hosts and discussing the lobster with the TV chef. I saw the clips online sometime ago, it’s amazing what an actor I can be if I really make an effort.

I lived in America back then, up in New York. At the time I felt like everything I touched was turning to shit and I had decided to put everything on one card. Subconsciously I knew I needed to hit the bottom so I could work my way up again. I needed confirmation, I needed someone to tell me it wasn’t going to work out, not this way. Yes, there was a girl involved in this. I was very much in love with her.

Some things you just go through. You don’t write about it, you don’t turn it into art because it can’t be turned into art. I didn’t write any songs that year because you can’t pour manure into an espresso machine and expect a cappuccino to come out. When they announced the results and the streets filled up with people celebrating I felt happy to be part of something bigger than myself. It was a feeling that lasted me until the very last days of December 2008 when I finally sat down in my old teenage room at my parents house and I wrote this song. Then the year ended.

It’s a song of hope. When love turns it’s back on you it’s nice to know there’s a world out there that doesn’t give a shit about your problems. That forces you to keep your head held high and move on. A world that is fragile and beautiful. Maybe it can sound cold to some of you, but let me make it clear that I believe in love, I just get so wrapped up in it sometimes that I need to put it into proportion. It’s something you have to do a lot when you’re Jens Lekman.

Foto: Julien Bourgeois

Jens Lekman – A Summer in 3/4 Time

I maj förra året släppte Jens Lekman en liten mix kallad ”Summer never ends” och i dag kom det en ny mix. Denna gång heter den ”A Summer in 3/4 Time” och innehåller bland annat en remix gjord av Lekman själv, på Au Revoir Simones låt Shadows plus en hel del andra låtar.

Så här skriver Lekman själv på jenslekman.com:

I got the opportunity to remix my favourite song from Au Revoir Simone’s beautiful album Still Night, Still Light. While listening to the song I realised how nice it’d be to transform their straight 4/4 time synthpop into a whirlwind waltz or maybe a barcarole if you will. It took a long time to chop up all the syllables and the tiny tiny samples, but I think the result got the song into a whole swirling new direction.

While making the remix, my mind started working in 3/4 and 6/8 time. I started looking around for tracks in that time signature to make a mix, I wasn’t intending to but I couldn’t help it. It was all a big swirl. After a while I heard it everywhere. In soul ballads, in polyrhythmical african pop, in old movies. In the ocean waves tumbling in against the shore, in the beat of a lovers heart. One two three, one two three…

Den förlorade sonen, eller något sådant där – Jens Lekman, kommer som bekant tillbaka till Sverige ett tag och ger en spelning på Way Out West i augusti, men innan dess gör han flera spelningar. Dessvärre är bara en av dessa i Sverige och det är Stockholm som får glädjas.

Gällande någon ny skiva från Jens så var det senaste vi hörde att det inte kommer någon i år. Vi hoppas givetvis att källan är felinformerad!

När och var?

7 augusti – Stockholm, Strand

Biljetter?

Biljetter till spelningen kostar 220:- inkl en löjlig avgift och går att köpa via Tickster.com.

MySpace?

myspace.com/jenslekmanmusic

I dag blev det klart att två av våra mest framgångsrika artister de senaste åren, sett internationellt, kommer till Way Out West för en exklusiv spelning var i sommar. Jens Lekman som förnärvarande spenderar mest av sin tid i Australien ger den enda festivalspelningen i Europa när han återvänder till sitt Göteborg. Och Lykke Lis är den enda i Norden.

Men det är inte allt, det är också klart att debutaktuella The Drums och Panda Bear från Animal Collective kommer. Dessutom verkar Air vara klara, men det är ännu inget som bekräftats av Luger.

Dagens nya artistsläpp:

Jens Lekman
Lykke Li
The Drums
Panda Bear

Way Out West äger rum 12-14 augusti i Göteborg och biljetter kan ni köpa här.