Om kompbandet Nerverna, som huvudsakligen spelar med Mattias Alkberg, tidigare fått små mängder uppmärksamhet är det motsatt effekt när de pryder affischen för denna kväll med stora bokstäver. Namnen Jakob Hellman, Mattias Alkberg och Maria Eriksson slingrar sig runt om och delar på äran att stå som huvudakter för kvällen. Trots ödmjukheten är det tydligt att majoriteten av besökarna har kommit endast för Jakob Hellman, den återuppstådda poplegenden. Tyvärr är det bara halvfullt på Mosebacke, trots vackert väder och vacker utsikt.

Maria Eriksson inleder spelordningen och får inte mycket mer uppmärksamhet än att folket som samlats runt borden vänder på huvudet mot scenen lite då och då. Några enstaka ställer sig framför scenen, men alla håller ett säkerhetsavstånd på 4-5 meter. Maria Eriksson, som för mig är okänd, hävdar att spelningen är någon slags premiär för henne. Om det gäller med Nerverna eller att det är hennes första spelning överhuvudtaget framgår inte, men det senare hade inte förvånat mig. Hon låter bra, tonsäker och lik Kajsa Grytt i rösten och låtarna, men kroppspråket säger något helt annat. Istället för att titta på de i publiken som ändå ställt sig framför scenen så tittar hon hela tiden på resten i bandet, halvt frånvänd från publiken. De halvsnickrade poplåtarna är visserligen hyfsat kraftfulla, men räcker inte till för att locka uppmärksamhet. Det är inte det att hon är oengagerad, hon verkar bara inte riktigt våga titta rakt framåt. Det skulle bli så tydligt vem hon tittade på i den magra publiken, då viker hon hellre undan blicken. Någon personkontakt uppnås aldrig och när Maria Eriksson går av scenen är hon för mig lika anonym som tidigare. Vill man vara vitsig kan man säga att hon blev drabbad av nerverna.

När Mattias Alkberg går på scenen är publiken mer upplivad, om än inte tätt packad. Inledande covern på Nationalteaterns proggklassiker Jack the Ripper lockar både jubel och i viss mån dans. Publiken, vars snittålder är närmare 40 än 30, skrålar gladeligen med när det spelas en låt de känner igen, till skillnad från spelningen strax innan. Covern är hårt spelad och gitarrerna låter så tunga att de känns som ankare. Det är även fortsättningsvis Alkbergs lite tyngre låtar som spelas som Nya nya testamentet och Bit i kudden, skattebetalare. Alkbergs mjukare sidor får mindre plats än under spelningen på Peace & Love några veckor tidigare, och fokus ikväll ligger mer på det som i en rättvis värld kunnat kallas för hans hits. Till publikens jubel spelas såväl Fyllskalle som Ragnar. På tal om fyllskallar är det ytterligare en markant skillnad mot Peace & Love-spelningen; Alkberg verkar vara betydligt nyktrare.

Efter en alldeles för kort spelning med Alkberg är det dags för kvällens dragplåster Jakob Hellman. Inleder gör han utan Nerverna med en ny låt, kort och med texten i fokus. Publiken ger honom kvällens högsta jubel, förmodligen mestadels för att stötta. Hellmans ökända scenskräck och prestationsångest som är anledningen till den långa pausen vill publiken visa är onödig. De skulle slaviskt ropa efter mera även om han inte gjorde mer än att nynna något monotont. Hungern efter att få höra vad Hellman utvecklats till är stor, om än hungern efter att få höra de gamla hitsen är större. De nya låtarna är sannerligen något särskilt. De stora popstrukturerna från 1989 som var som skurna för samlingsplattor med svenska klassiker är borta, men Hellmans unika frasering är kvar och även lyriken, visserligen mer vuxen än tidigare, känns igen. Det är under de nya låtarna som spelningen är som intressantast, det är då Hellman verkligen går in fullständigt och menar varenda ord. Han verkar dock inte helt övertygad om att de är uppskattade, något röster från publiken försöker tala om för honom. ”Den är grym, Jakob”. Han nickar ansträngt tillbaka. Scenskräcken verkar han ha kommit över, men vad han ska uttrycka till publiken verkar han stå och fundera på mitt under pågående konsert. Något leende är det inte tal om, men ärligt talat gör det ingenting. Medan andra artister gärna klämmer i med ett leende mer än de menar, är Hellman mer eftertänksam. Han vill mena det han visar.

Som en revyavslutning tar sig alla som stått på scen under kvällen upp under en avslutande tio minuter lång version av Mattias Alkbergs låt Nerverna. Resultatet är magnifikt. Det handlar inte om ett briljant musikerskap, utan ren och skär glädje. En försynt Alkberg frågar Hellman ”får jag vara med?” och kommer upp och leder en allsång. Det är folkligt, öppenhjärtat och väldigt dopaminfyllt. Till och med Hellman ser ut att ha uppriktigt roligt.

Men nu höll jag ju nästan på att glömma Nerverna ändå. Det blir ju så med kompband, även om de står som huvudakt för kvällen. Så mycket kan jag säga att rollen som motor under kvällen klarar de av galant. De saknar stjärnglans, men skicklighet finns det gott om. Tiominutershyllningen när publiken skanderar ”NERVERNA” som om det vore VM-final i fotboll förtjänar de.

Ändå är jag där. Lika förväntansfull som alla andra i publiken. Och vi är många denna kväll, Kulturhusets tak är utsålt. Vi är många, människor i olika åldrar, föräldrar och deras barn, pensionärer och deras barnbarn, men alla med en sak gemensamt: vi älskar Jakob Hellman. Vi älskar hans låtar, hans texter och vår kärlek till honom är, ska det visa sig, tydligen större än vad hans kärlek är till oss. Jag kan inte tolka det annorlunda.

Bli inte arga nu, men jag förstår, efter denna kväll, varför Jakob Hellman inte kunde följa upp debuten. Först nu blir det tydligt. Han kan ju inte förhålla sig till sin egen publik. Allt vi gör är fel. Emellan varje låt är det så tyst att man kan höra en knappnål falla, vi vill så gärna att han ska må bra och trivas där uppe på scenen, men applåderar vi för mycket så förstör det hans koncentration, applåderar vi för lite blir han sårad. Stundtals är Jakob väldigt vass och rolig i sitt mellansnack, uppfriskande 90-tals-ironisk (ett tips är att söka på hans namn plus ”grammisgalan” på youtube) men publiken vågar knappt skratta för då talar han om att vi ”skrattar, men vet inte varför”. När han glömmer texten, vilket händer några gånger under konsertens första del, så känns det som vårt fel. Jag får till och med dåligt samvete för att hans gitarr inte är stämd! Att behöva sitta på helspänn en hel kväll, rädd att det lilla barnet (som bara är ett litet barn!) bredvid en ska råka skrika för högt så att geniet på scen blir störd, det är ingen ultimat kväll i mina ögon. Jag tycker man kan förvänta sig att en artist har repat med sina musiker och att han kan se sin egen låtlista, men å andra sidan det kanske bara är jag.

Annars är ju inramningen perfekt, regndropparna som molnen så tydligt är fyllda av väljer att inte falla och en alltid lika välklädd Tomas Andersson Wij finns i publiken. Med andra ord, det är som det ska vara. Och stundtals levereras också musikalisk magi från scenen som kan leva upp till dessa förutsättningar, den stela stämningen till trots. Jakob sjunger fortfarande som en gud, ingen kan skratta åt sina egna svala fyndigheter i samma stund som de yttras på sättet som han gör det. Och inte särskilt många har skrivit så vackra poptexter på svenska som Norrbottens Elvis Costello. Höjdpunkterna är åtskilliga. När gitarren är stämd och när Jakob kommer ihåg sina texter, men glömmer bort att han ska spela svår, när han inte avfärdar sitt band direkt, när han inte skyller bort fadäser på att han spolade ner linserna i toaletten i morse, ja, då är det fantastiskt. Som under konsertens senare del när han ger oss ”hitsen” (Vara Vänner och Hon Har Ett Sätt), flankerad av sin körande flickvän och elgitarr som ända komp. Eller när Magnus Ekelund kommer upp och de kör hans fantastiska ödesmättade Utan Er tillsammans med varsin akustisk gitarr, en låt som Axel tipsat om här tidigare och som skvallrar om en fin skiva (när Jakob i presentationen av låten råkar säga att skivan ska heta Svart Blogg, och sen räddar det hela genom ett ”förlåt, det är ju en jävla kokbok, Svart Flagg menar jag” så är det konserten roligaste ögonblick, då man vågar skratta det vill säga).

Vi serveras utöver det en strålande akustisk Tåg, några ljuvliga Olle Adolphson-ballader, och sen har vi låtar som Vackert Väder, Avundsjuk På Dej och Tårarna, de kan liksom inte bli dåliga. Men, likväl så försvinner aldrig den obekväma känslan. Och den är extra påtaglig när Jakob, likt en svensk Billy Bragg fast utan värmen, medmänskligheten och den politiska attacken, är ensam med gitarren. Det spelar ingen roll att han efter någon timme blivit tillräckligt varm i kläderna, och framförallt, fått tillräckligt dåligt samvete så att vi får ”önska vad vi vill” underförstått att det är skrivet av Evert Taube. Han lyckas inte skapa den stämning som hade behövts för att göra sina fans och sina låtar rättvisa. Han får sjunga fel och avbryta låtar hur mycket han vill, han får slarva bort nya låtar som kommer bli strålande på skiva, problemet är att han inte förstår det. Att det är okej. Att han, och detta är så tydligt, inte känner sig trygg där han står. Att han måste gömma sig bakom den där fasaden. Jag kan inte låta bli att tänka på den där mobbaren på skolgården som frågar ”Är du bögen i buren?” och man vet att vad man än svarar så är det kört.

Helhetsintrycket blir ungefär som hissfärden ned från Kulturhusets tak denna sommartorsdagskväll: tio människor som nyss har upplevt en popkonsert med en artist de älskar, och det är knäpptyst, stelt och jobbigt! Det borde säga allt. Helhetsintrycket blir stunder av popmagi, men mest bara plågsamt. Jag älskar Jakob Hellman.

För norrlänningar är bergis Magnus Ekelund välbekant, men för de söder om Sundsvall är han relativt okänd. Det ska det dock bli ändring på i och med nya singeln, där ingen mindre än Jakob Hellman är duettpartner. Utan er är en klassiskt driven popdänga, av samma slag som när Hellman gästade Persons Pack för tjugo år sedan.

Nu på torsdag sänds De sista melodierna i P3, ett entimmesprogram om Jakob Hellman och hans klassiska och nästan mytomspunna debut …och stora havet, som släptes 1989 och firar 20-årsjubileum i år. Programmet sändes första gången 2007 men har efterfrågats flitigt av många lyssnare.

I programmet berättar Jakob om ”demokassetten som förändrade allt”, sitt arbete i studion, uppståndelsen och även om planerna och tankar kring en eventuell uppföljare.

Programledare är Rickard Nerbe som har gjort programet tillsammans med Simon Andrén, som är reporter på Aftonbladet.

Programmet sänds i P3 skärtorsdagen den 9 april kl 13.02-14.00.