Antingen namedroppar man ett annat svenskt electro-pop band vid en recension av Zeigeists debutskiva The Jade Motel, eller så gör man det inte. Valet i denna recension blir att inte göra det. Deras musik är så pass intressant att man kan försöka beskriva den så gott det går, i stället för att lägga in massa referenser. De flesta vet dock vilket band det gäller.

Zeigeists debut är en resa mellan dansgolvslyftande arrangemang till bäcksvarta och abstrakta historier som kan få en att rysa av välbehag. Medan ett spår som dansanta Bunny kan handla om muskulösa killar som står och spänner sig i ett hörn; ”Don’t you look at me and think you’ve got a change. A tank-toped-muscled-boy can never show romance. Cause I will move along to the dance floor bodies, and you can stay and watch as you do with movies as I dance”, kan man några spår längre fram, i låten Fight With Shattered Mirrors mörkare produktion, höra texter som; “You never told me bout the bell and ball. We built the three-house and forgot what it was. It left me feeling numb, and all the stories that you painted for me, blue crayon dreams that no one ever would see. They vanished in the wind”.

Det sätt som Zeigeist leverar sin musik på ger skivan en oerhörd dynamik. När man minst anar det kan hela ljudbilden i en låt slå om från något som vid första tanke skulle kunna bli mörkare än en östtysk synth-låt, till att i stället förvandlas till någonting som skulle kunna spelas på dansgolvet i vilken som helst av Stockholms trendklubbar.

The Jade Motel är vårens och kanske årets mest intressanta debut, och missade man dem på Popdakar i somras bör man ta chansen att se dem när de spelar på Debaser i maj. Deras scenshow torde vara något intressant, framför allt med tanke på hur de porträtterar sig själva i deras pressbilder.

Hela skivan ligger för övrigt uppe på deras myspace nu, lyssna!

Format: Enbart CD. Black Milk gavs ut förra året på 7:a, och Bunny finns på 7:a med.
Favoritspår: Black Milk, Bunny, Cuffs, The Lake, Fight With Shattered Mirrors