[image name=betyg4]

Tiden går fort sägs det. I detta fall är jag absolut beredd att hålla med. Att det har gått nästan ett och ett halvt år sedan jag för första gången fick ta del av vad som kommit att bli Azure Blue, är svårt att tro även om tiden i sig är allt för abstrakt. När jag dessutom fått följa The catcher in the rye, just den låt jag då hörde, från första demo till färdigmastrad singel har det blivit en resa i att både förstå mig själv och att se något jag en gång föll för byta skepnad – till början en upplevelse som inte alls var något positivt. Vad som då började med samplade måsskrik och vågor, bröt sig snart loss från de klassiska göteborgspopreferenserna och växte upp till något annat. Något jag nu, så här efter några månader, börjar förstå, tror jag. Jag har i alla fall förstått att det bästa alternativet inte alltid är att klamra sig fast vid något av vana.

När man väl lämnat den alltför bekväma tryggheten bakom sig inser man också, i någon form av eftertänksamhet, att förändringen som studiotid på mer än någon timme givit upphov till, format Tobias Isakssons verk till något större och bättre, vilket också framhäver allt det fina på ett sätt som det inte gjorde tidigare. Det är givetvis något som präglar hela solodebuten, om det så är öppningsspåret Fingers, en tolkning och hyllning till The Go-Betweens Grant McLennan (som gick bort alldeles för tidigit 2006) och hans original, eller om det är Grand Archives-doftande Long way down, medan man som lyssnare blir överöst av varma analoga syntar.

Storheten i Rule of Thirds är självfallet inte bara dessa syntar, som till en stor del bygger upp skivans tidlösa popmelodier att drunkna i – ofta tillsammans med ett par New Order-trummor, utan också Isakssons ständigt närvarande sång med berättelser som är både uppriktigt ärliga och utlämnande. Skulle man som lyssnare trots allt få diagnosen nostalgisk, så går det i alla fall att luta sig tillbaka och lyssna på The catcher in the rye, de där vågorna finns fortfarande kvar i bakgrunden och cementerar samtidigt att det alltid är svårt att lämna det gamla bakom sig, på gott och ont. I detta fall: gott.

Azure Blue – The Catcher in the Rye

Det må ses som någon form av lathet. Men att säga så mycket mer än vad jag tidigare sagt om Azure Blues (Tobias Isakssons) The Catcher in the Rye behövs inte. Eller en sak bör tilläggas: detta är den färdiga versionen och trots att demon var fantastiskt fin har han tillsammans med medproducenten Claes Björklund med lyckats med att lyfta den ännu högre.

En anledning att älska pop.

Torsdag 30 mars

Var lite hängig när dagen började, men kom i form efter hand. I version nummer 11 blev den långa, svåra episka låten The Shore äntligen klar. Vi teoretiserade om ifall den inspirerats av bufféns extra allt. Antagligen. Gick loss ett varv till på Two Hearts och fläskade till beatet lite. Tror den har typ fyra eller fem virveltrummor på varandra som mest. Avslutade dagen med att lägga träblock och annan percussion på den snabbaste låten Dreamy Eyes. Att öppna mappen till en upptempolåt kändes som att komma på SPA efter en månad i ett Gulagläger. Alternativt andas syrgas efter att blivit tvångsmatad med thinnertrasa. Kom hem och lyssnade igenom allt och kollade låtlistan. Inser allt tydligare att det är en sorglig skiva vi håller på med. Det finns en risk att de tyska emokidsen kommer att damma av min emailadress och skriva om sin olycka som de gjorde på Laurel Music-tiden. Bara inte analogsynthnördarna börjar stalka mig. Då får jag VB:a allt till Claes…

Fredag 1 april

Började dagen i studion på rygg i Claes skönaste soffa medan claes skruvade trumljud. Fan vad sliten jag börjar bli. Tom blick, långhårig, slutspelsskägg och tjockångest. Det är inte särskilt glamoröst att sitta i en studio hela dagarna. Men när det går bra blir jag euforisk. Utbrister flera gånger om dagen ”det knullar i öronen” eller ”som en kompis” för att visa min uppskattning till Claes hästjobb. Ägnade dagen åt editering, ny sång, mer percussion, stråkmaskin och sequencer på Dreamy Eyes. Nu är skivan nästan klar! Lyssnar på New Gold Dream (81/82/83/84) med Simple Minds och försöker att inte tänka på att buffén är stängd imorgon.

Lördag 2 april

Spenderade största delen av dagen med Dreamy Eyes. Finslipade den ordentligt. Den låter grymt nu. Gjorde ett avbrott med indisk mat sen plockade vi fram låten Seasons. Jag tror att den är bland de tre finaste låtar jag skrivit. Satte min sista sång för det här albumet. Kändes som att komma hem. Min röst kändes urstark. Lite sista kicken-eufori. Firade med en kväll på Strand efteråt.

Söndag 3 april

Vi har nu kommit fram till den sista touchen och jag tänkte vara lite diskret för en gång skull och lämna en del osagt. Lite dynamik måste finnas kvar inför släppet. Avslutade vi med att bjuda in hela Stockholms musikerelit eller lät vi detta bli en privat angelägenhet som endast spelats av mig och Claes? Fick vi ett frispel och mixade vi om allt till en easy listening-platta? Föll Claes för den kommersiella trance-synthpressen? Blev våra diskussioner om livet för tunga? Åt vi mer buffé? Svaren kommer tids nog. Tack för ordet Tram 7! Kärlek // Azure Blue

Tisdag 28 mars

Ooops. Det blev lite extra fix med Long Way Down. Ibland rusar tiden i studion iväg. Har nästan en minneslucka från dagen. Kan inte riktigt konkretisera vad vi gjorde. Editerade? Och åt buffé. Och jag handlade en massa Red Bull och Vitamin Well.

Onsdag 29 mars

Tog tjuren vid hornen och gick på den långa, svåra och episka låten. Börjar bli tröttsamt att kalla den det. Tror den ska heta The Shore. Lämnade studion med en massa nya ljud och ny sång på låten. Känns som vi kommer att få till det. Känns som den kommer att bli storslagen. Tror det här är en viktig pusselbit och har en fantastisk skiva i sikte. Man lär sig så mycket hela tiden när man jobbar i studion. Idag förklarade Claes hur man triggar en sequencer med hjälp av en elektromagnetisk puls. I utbyte fick han lyssna på mina utläggningar om livet. Är trött på ordet ”episk”, men våra diskussioner är verkligen storslagna. Förlåt Tram 7 för att jag inte skriver mer om musiken.

Lördag 26 mars

Kom till studion och till min stora glädje hade Claes fixat en massa med den långa, svåra och episka låten. Det kändes som en lättnad att gå vidare. Tog fram min Grant McLennan-cover ”Fingers” från den underskattade soloskivan Fireboy som han gjorde under namnet G.W. McLennan. I original är den en mäktig pianoballad, men jag har arrangerat upp den så den låter mer som The Go-Betweens i full sättning. Eller kanske lite Azure Blue. Claes smyckade med lite fina analogsynthar och vi uppdaterade soundet lite från förproduktionerna. Drog vidare till Debaser Slussen efter studiojobbet för att hålla i Falling & Laughing som jag driver med Terry Ericsson och Miriam Pemberton. Twilight Singers spelade och det var kul att se Greg Dulli från Afghan Whigs på scen så här en massa år senare. De spelade dock alldeles för länge som typ 99 procent av alla band med gamla hjältar.

Måndag 27 mars

Det kändes som vi hade haft ledigt en vecka när jag kom tillbaka till studion efter söndagens vila. Både jag och Claes har fått tjockångest, men vi gick till buffén ändå. Dock med lite nya restriktioner om portionernas storlek. Fällde en bitter rad över kaffet. ”Man vill ju bara vara fri att göra vad man vill egentligen. Jag känner mig fri när jag får göra musik, men allt annat känns som tvång… här i livet.” Well. Jag hade kollat igenom låtlistan under helgen och kommit fram till att det kändes som något saknades. En sista pusselbit. Spelade upp låten Long Way Down för Claes och han sa att vi skulle spela in den. Vi har hittat varandra i vårt samarbete. Vi satte hela låten från grunden på bara några timmar och jag lämnade studion euforisk. I hyfsad tid dessutom.

Fredag 25 mars

Om man ska vara en modern gästbloggare måste man lägga in lite bilder. Hehe. Fredagen var ganska slitsam, vi jobbade stenhårt på sången till den långa, svåra och episka låten. Konstnärsångesten infann sig så jag var tvungen att gå till Svenska Musikklubben och krama lite vänner efteråt. Vi kör ett extrapass i studion på lördagen så ni kommer att få en update på söndag också.

Torsdag 24 mars

Alltså den där buffén… Idag serverades ärtsoppa och pannkakor, massamancurry, chiligrytor och oxjärpar med potatis och gräddsås. Claes: ”Det finns inga mjuka övergångar mellan rätterna”. Jag tvingar mig inte att välja. Idag började jag med ärtsoppa, sen massamancurry med stekt ris och chilimarinerat oxkött, sen oxjärpar med potatis och gräddsås och sist pannkakor med glass. Lyckades få plats med lite fruktsallad också. Och så kaffe till det… Men vi gjorde lite musik också. Tobias: ”Skivan kommer att bli varierad. Det kommer att finnas något för alla. En låt till mormor och en låt till…” Claes: ”…farmor”. Vi fick till Two Hearts. Allt föll på plats med hjälp av ett moogljud som låter som en vinande vind som går genom hela låten. Väldigt stämningsfullt. Påbörjade en helt ny låt som jag inte ens döpt definitivt ännu. Claes gav den arbetstiteln ”Lång svår och episk”. Dagens höjdpunkt: Gissa…

Tisdag 22 mars

Jag hade med tofflor åt både mig och Claes, muggar, te, honung och en egyptisk tabla. Spelade in låten The Wave. Trevlig stämning. Tobias:  ”Note to self, bli inte tablaspelare. Jag tror jag har brutit långfingret!” Claes:  ”Det är farligt med tablas. Det är inget man ska ta lätt på, dess risker.” Vi körde lite gitarrer baklänges. Beprövat grepp, men det låter väldigt coolt. Sångtagningarna gick väldigt bra. Dagens höjdpunkt: Hittade en grym lunchrestaurang precis bredvid studion med kombinerad husmanskost och asiatisk buffé. Raggmunkar, lingon, vårrullar, ris och curry.

Onsdag 23 mars

Skulle ta tag i låten Two Hearts som redan spelats en massa som demo på Gimmeindie. Lite svårt att bestämma hur mycket vi skulle uppdatera. Satt jättelänge med beatet och jag spelade massa percussion. Demon innehöll ett fint stråkarrangemang som jag inte ville släppa. Det visade sig inte helt lätt att få in det i den nya ljudbilden. Några beslut hänger lite i luften. Sången är inte riktigt klar. Lite konstnärsångest. Men en bra dag och ett fint återbesök på buffén i trevligt besök av Claes kompis. Dagens höjdpunkt: Buffén igen. Hehe. Och förresten, jag skickade The Wave till John på Hybris och han älskade den. Känns bra.

Lite senare kommer det också en ordentligt intervju med Azure Blue.

I april släpps den första singeln från skivan via Hybris. The Catcher in the Rye heter den. Och den färdiga versionen, som låter väldigt annorlunda från demon ni kan hitta här, kommer inte att göra er besvikna. Stämningen i låten hamnar på en ny nivå med annan instrumentation och Tobias röst är kort sagt mycket bättre. Och mer framträdande. Ni får snart höra!

När vi för någon månad sedan bjöd på låten Catcher in the Rye från ”Irene”, så var det egentligen Tobias Isaksson helt själv. Nu är det dessutom helt klart att det inte blir något mer Irene just nu, utan ett soloprojekt. Det gled helt enkelt iväg när han började spela in nya demos med David Pagmar (Monty), och med resten av Irene i Göteborg blev det lite svårt att få ihop det. Ett album som förhoppningsvis blir klart till höst/vinter kommer att produceras av Ollie Olson.

Men självklart ska ni inte behöva vänta tills dess för att få höra något mer. Ovan kan ni lyssna på en ny demo, som fått titeln Two Hearts. En poplåt som berör på precis samma sätt som just Catcher in the Rye och man funderar verkligen över hur det kommer att låta när det inte är en demo, eftersom det är så pass bra som det redan är. Lyssna extra på den malplacerade synten som ändå bara är helt rätt.

Namnet då?

- Azure Blue är döpt efter det azurblå vattnet i Medelhavet som ett slags parafras på Pacific Ocean Blue, säger Tobias i ett mail.

Vill ni se Azure Blue live har ni några chanser i sommar:

14 juli – Stockholm, F12, Flyktsodas Marina & Båtklubb
29-31 juli – Emmaboda, Indiedagis (Jerry Bomans inofficiella minifestival)
13 augusti – Göteborg, Styrbord Babord, Dexters