När Kip Berman, sångare och låtskrivare i det amerikanska indiepopbandet The Pains of Being Pure at Heart, pratar om sitt låtskrivande balanserar han på en tunn gräns mellan att vara ödmjuk och att nästan be om ursäkt för sin musik och framgång. Fyra år efter genombrottet blir han fortfarande förvånad över att publiken blir större och större, men utesluter att de kommer bli så stora att de fyller arenor i framtiden. Han är tacksam för att de ens får turnera och säger “de band som jag beundrade när jag växte upp fick inte ens spela en konsert i Sverige”. Men tre stopp blev det i Sverige på den här turnén: i Malmö, Göteborg och Stockholm. Efter en Minttu-dränkt kryssning till Finland flyger de hem till New York och då väntar månader med att färdigställa bandets tredje album.

Tidigare i veckan tog det amerikanska presidentvalet slut och det känns verkligen som att många har engagerat sig i detta. Hur är det med The Pains of Being Pure at Heart, ser ni er själva som ett politiskt band på något sätt?

Alla band uttrycker sig på ett sätt som är politiskt, vare sig de vill eller inte. Att vägra vara politisk är ju ett politiskt ställningstagande i sig. Samtidigt tror jag inte att folk ser på vår musik som särskilt politisk, men det finns undertoner i alla våra låtar som kommer från de värderingar som vi har. För åtminstone mig är vi politiska, men det är inte som att vi har låtar som säger åt folk vilken kandidat de ska rösta på. Det finns saker som jag tror att de flesta inom vår musikscen håller med om. Saker som jämställdhet inom kön, etnicitet och sexualitet är självklart sådant som vi tror på och jag tror att det skiner igenom i vår musik, även om vi inte skriver ut det i låttitlar. Det är en stor anledning till att vi gör musik, men vi vill inte tvinga på någon våra åsikter.

Men kan du se dig själv göra det? Kan du skriva en låt om, för att dra ett torrt exempel, den ekonomiska krisen eller måste du förklä det i tonårsromantik?

Jag har aldrig känt att jag har kunnat skriva musik om saker utanför mitt egna liv och mina egna erfarenheter. Eftersom jag aldrig varit i krig så skulle jag aldrig kunna skriva om det, för mig skulle det kännas som ett oärligt sätt att förmedla mina känslor. Det jag skriver är mer personligt och handlar snarare om sociala situationer än om regeringens beslut. Det vore inte rätt att skriva en låt där jag uttrycker en stor politisk ilska och sedan framföra den med ett band som heter The Pains of Being Pure at Heart. Men jag tror inte heller att det skulle bli en särskilt bra låt, det handlar nog mest om det egentligen. Jag försöker ju skriva bra låtar och då handlar det snarare om skärvor ur mitt egna liv än saker som tilltalar alla. Det finns band som är riktigt bra på det, att tilltala alla, men det tycker jag inte vi är. Vi gör inte musik som alla kan relatera till, och det är helt okej med mig. Det finns en anledning till att vi spelar våra konserter inför några hundra åskådare och inte inför fullsatta arenor, och det är att vår musik inte tilltalar så många människor. Jag antar att jag skulle tjäna mycket pengar ifall jag skulle skriva musik som fler kan relatera till, men det är inte min motivation till att göra det här och jag tror inte heller att jag skulle vara så bra på det.

Så tanken på en fullsatt arena som sjunger med till Heart in Your Heartbreak motiverar inte dig?

Självklart är det något jag skulle vilja uppleva, men det kommer inte att hända. Jag mår inte dåligt över det, för de band som jag beundrade när jag växte upp fick inte ens spela en konsert i Sverige. Okänd musik som jag gillar gillar jag inte för att den är okänd, den slog bara aldrig igenom och fick den succén som jag tycker att den förtjänade. Band som Felt, The Pastels, The Vaselines och Teenage Fanclub har inspirerat oss väldigt mycket och vi låter ungefär som dem, men de fick aldrig en chans att få spela här i Sverige. Ändå får vi det och jag är tacksam över det. Det finns förmodligen någon i Göteborg som är mycket bättre än vad vi är men som aldrig kommer att få chansen att göra det vi får. Tanken på att vi inte kommer att spela inför fullsatta arenor är därför inget som gör mig nedslagen.

Ändå lät det på ert senaste album Belong som att ni strävade mot ett större sound. Jag är inte den första som jämför titelspåret från det albumet med The Smashing Pumpkins, och de är ju ett band som kan sälja ut arenor. Kommer ni att försöka låta ännu större på ert nästa album?

Jag är glad över att vi gjorde Belong, det var inte vad som förväntades av oss. Andra band från vår scen försökte inte låta större på det sättet som vi gjorde, det var roligt att bryta sig fri från den scenen och allas förväntningar på oss och vårt andra album. Vi ville visa en större bredd av oss själva, folk trodde nog efter vårt debutalbum att vi bara lyssnade på musik från Skottland 1987, men vi har ju många fler influenser än så. En stor del av vår identitet har sin grund i ett kommersiellt, amerikanskt sätt att uttrycka sig och vi växte upp med den musik från 90-talet som kallades för alternativ rock och det var, och är, en stor del av de vi är. När vi lärde känna varandra som yngre så lyssnade vi mycket på just The Smashing Pumpkins, Weezer och annat som spelades på radion. Även om vi upptäckt många band som är mer okända sedan dess så har vi fortfarande en grund i de banden. Jag beundrar fortfarande många av dem, som Nirvana, hur de tog intressanta saker från undergroundmusik och fick det att låta stort och coolt.

Efter vårt första album så kändes det som att vi var fast mellan två världar. De låtar vi hade lät bra på mitt rum när jag skrev dem och de lät bra i källaren när vi spelade in dem, men plötsligt hade vi slagit igenom och då skulle vi spela dessa låtar inför en massa människor. Jag gillar låtarna från vårt första album, men i den stunden kändes de platta och alla lät likadant. När vi sedan skulle skriva Belong så tänkte vi “nu skriver vi låtar som är mer exploderande och varierade, som låter mer intressanta när vi spelar dem inför en publik”, så det är anledningen till att Belong blev som det blev.

Jag tror att inför vårt tredje album så har jag insett att det som är bra med The Pains of Being Pure at Heart inte är att spela musik som är anpassad för festivaler, och det är inte att simulera någon sorts känsla av att vi är rock’n’roll, för vi är inte särskilt rock’n’roll. Det kommer att bli mer fokus på texterna, på det sättet kan man dra paralleller mellan vårt tredje och vårt första album. Men jag har ingen aning om hur det kommer låta. När vi skrev Belong tänkte vi att det skulle låta bra inför massor av människor, medan när vi nu skriver vårt tredje album så tänker vi att det ska låta bra inför typ tolv människor. Jag tror att det fanns bra aspekter med oss som gick förlorade när vi ville låta stora med Belong, och de vill vi plocka upp igen.

Men tycker du att Belong var rätt steg att ta för er?

Ja, det gör jag. Det fungerade tyvärr inte, alla hatade det [skratt], men det var rätt steg att ta eftersom det var vad vi ville göra just då. Därför är jag stolt över Belong, för det var vad vi ville göra. Det kändes fantastiskt att se på när låten Belong mixades och hur stort det lät, det kändes som “gjorde verkligen vi det där?”. Det var annorlunda mot vad vi tidigare gjort, att kunna låta så kraftfulla och självsäkra som vi gjorde. Jag gillar verkligen vissa av låtarna från det albumet och jag är glad för att vi gjorde dem, för det var vad som kändes rätt då. Men vi vill inte hamna i fällan att vilja låta större och större för varje album, till slut gör man då bara högljudd musik för att den ska vara högljudd, och det är inte vad vi vill göra. Jag gör hellre mindre högljudd musik med särpräglade texter som berättar om vem jag är. Nu vill jag hellre göra ett album där jag vrider upp texterna, istället för att bara vrida upp gitarrerna.

Foto: Jenny Stjernström

Vill du låta mer avskalad?

Det är inte riktigt vad jag menar, jag vill bara flytta fokus från en sak i musiken till en annan. Det behöver inte betyda att vi låter mer avskalade eller mindre exploderande än tidigare, vi kommer bara att explodera på ett annat sätt. Min dröm är bara att göra något som är vackert och pop och som inte skäms för att vara pop. Jag är inte emot rock men jag är emot en rockmentalitet som band som oss blir pressade att ta efter. Jag gillar när musik är udda och konstig, när saker inte passar in. Ta ett band som Orange Juice, de gjorde pop men de var inte på något sätt mesiga, de var tvärtom väldigt kraftfulla. Deras kraft låg inte i att de skulle rocka så mycket som möjligt, den låg i att de var ärliga och hade annorlunda låtar som sa något meningsfullt. De gick inte runt och sa “vi ska rocka”, men de rockade ändå utan att de behövde visa det så övertydligt.

Varje album vi gör blir ett steg i vår utveckling. Det finns ingen anledning till att göra Belong igen, därför går vi inte åt samma håll nu som vi gjorde med det albumet. Men jag tror inte att vi kommer att utvecklas för evigt. Alla band blir dåliga någon gång, band som släpper nio album där alla är fantastiska existerar inte. Kanske Felt, men det är de i sådana fall. Sedan finns det ju band som släpper en lång rad med album som är fantastiska, men även de tappar det till slut. The Rolling Stones till exempel, man skulle kunna argumentera för att allt de släppte mellan 1963 och 1980 är klassiska plattor. Det är lite svindlande att se på ett band som gjort femton bra plattor och så har man själv bara gjort två. Ingen skulle hävda att vi har släppt klassiska plattor på det sättet. Sådana band beundrar jag verkligen.

Försöker du göra musik som om tjugo år räknas som klassisk? Att någon ska titta tillbaka på er karriär och säga “deras tredje album var en milstolpe för 2010-talet”.

Band som säger sådant högt låter som idioter. Alla brittiska band går ut i pressen och säger “vi har precis gjort ett klassiskt album” och de låter verkligen som idioter. Det säkraste sättet att misslyckas är att försöka för mycket med att lyckas. Det låter som en klyscha men du behöver vara dig själv och göra det du älskar, och om det är något som andra tycker är meningsfullt så är det bra. Om du däremot sätter dig ner och försöker skriva ett klassiskt album så blir det bara tvingat. Klassikerna händer när du inte försöker göra en klassiker. Som Wild Nothings första album, när jag lyssnat klart på det så tänker jag varje gång “wow, det där var bara en unge från Virginia som satt i sitt sovrum och skrev pop”. Det är så ärligt, det får en att verkligen älska något när det inte är menat att bli en klassiker. Jag stör mig på band som hyllar sig själva hela tiden, om ni verkligen är bra så borde andra personer säga det, inte ni.

Vilka artister de senaste åren tycker du har gjort musik som är fräsch och ny och som talar för 2000-talet?

Icona Pops I Love It är en sådan låt. Det kommer alltid att finnas en utveckling i musik där sound och teknik ändras och förhoppningsvis förbättras, men det som gör en bra låt förblir detsamma genom historien. Det är anledningen till att du kan lyssna på Icona Pop och efteråt lyssna på en låt från 60-talet, och inse att det är samma sak som gör dem bra. Om det skulle stå på min gravsten “han kom på ett nytt sätt att få gitarren att låta” så är det inte lika imponerande som om det skulle stå “han skrev några bra låtar”. Icona Pop är grymma, de gör något nytt samtidigt som de har en riktigt bra känsla för låtar. Jag säger inte att vi plötsligt kommer att låta som Icona Pop på vårt nästa album, men de har en energi som jag verkligen gillar. Den energin antar jag är typisk för 2000-talet.

Svensk musik är riktigt bra i allmänhet. Azure Blue har följt med oss på den skandinaviska delen av den här turnén och han är fantastisk. Mycket annat från små svenska skivbolag är också bra: The Embassy, The Legends, Sambassadeur och så vidare. Förvånansvärt mycket av det jag lyssnar på kommer från just Sverige och Skottland.

Så vilka är dina svenska favoritartister?

Sally Shapiro är fantastisk. Sedan finns ett band som heter Cats on Fire men de kommer egentligen från Finland även om de talar svenska, jag tänker på dem som svenskar i alla fall. Jag älskar Robyn också, hon gör den bästa versionen av den typen av musik enligt mig. Det är kanske lite uppenbart, som att säga att man gillar Michael Jackson eller något, men det är coolt hur hon äntligen lyckats med att slå igenom i USA. Hennes väg från vara tonårspopidol till att bli en riktig artist är cool. Det är ungefär som Justin Timberlake, hur han gick från att vara i ett pojkband till att bli en riktig artist. Inte för att jag vill klanka ner på pojkband, de kan säkert massor av saker som vi inte kan, jag kan inte dansa till exempel, men jag respekterar hur de två lyckats bryta sig ut ur den världen och börjat göra något eget.

Det fanns ett riktigt bra band från Göteborg som heter Days, de släppte tyvärr bara en EP men den var så jävla bra. En gång kom det upp ett nytt album på Spotify från några som hette Days och jag blev så exalterad, “har de äntligen släppt något nytt? Varför har ingen sagt något till mig?” men det var ett helt annat band.

Det är en bra sak med att heta The Pains of Being Pure at Heart, ingen kommer någonsin att heta samma sak.

Nej, haha, ingen skulle någonsin komma på någonting så dumt förutom vi… När vi var i Göteborg för första gången så var det några killar som hängde på vår spelning och folk viskade till varandra “det där är Broder Daniel” och vi hade ingen aning om vilka de var, men vi har förstått att de är ett av Sveriges största band någonsin.

Ja, Broder Daniel har faktiskt en helt egen subkultur trots att de slutade göra musik för tio år sedan. Alla klär sig likadant, har mycket smink och alla är ledsna.

Wow, jag önskar att vi hade en egen subkultur. Alla kunde ha scarfs och prata nedvärderande om sig själva under intervjuer. Till vårt nästa album får vi ha massor av smink, det skulle kanske ge oss mer av en subkultur. På konserten ikväll kan jag definitivt sätta på mig lite smink, så får vi se vad som händer!

Foto: Andreas Bertman

Kan du berätta lite om bakgrunden till nya skivan?

– Jag tror att jag började skriva runt min födelsedag 2009, jag minns att jag satt i 50-gradig värme och försökte få ihop en liten hemmastudio tillsammans med Gus från Architecture in Helsinki. Sen tog det tre år av rätt intensivt låtskrivande, total förvirring och en del aha-upplevelser innan jag förstod vad skivan handlade om och hur den skulle låta.

Hann du tänka, under ”processen”, att det kanske aldrig skulle bli en till? Du uttryckte stor respekt inför Air Frances beslut ”to give up” till exempel, du funderade aldrig att följa deras exempel när det var som svårast?

– Nej, jag menar jag har ju ingen riktig utbildning, inte ens ett körkort så jag vet inte vad jag skulle göra om jag lade av. Jag visste att det skulle bli en skiva men jag visste också att det skulle få ta den tid det tog. Jag är väldigt glad att jag väntade tills låtarna faktiskt fanns där.

Det finns en underbar och luftig enkelhet som svävar över I Know What Love Isn’t, inga bombastiska stråkarrangemang eller grandiosa samplingar, var det en självklar ljudbild för denna underbara samling sånger?

– Det fanns en tanke ganska tidigt om att låtarna skulle låta mer luftdynamiska. När jag skrev en låt som Sipping On The Sweet Nectar på förra skivan så skulle jag ha in tvåhundra trumpeter i refrängen, i efterhand har jag insett att det hade räckt med den där lilla lekande flöjten i bakgrunden. Man behöver liksom inte markera att NU KOMMER REFRÄNGEN, det ska vara mer som när man sitter i ett flygplan och tittar ut genom fönstret och inser att man redan är i luften.

Textmässigt är det stundtals en väldigt rak skiva, melankolisk och på samma gång fylld av en sorts vemodig stolthet. Det handlar om ett förhållande som briserar, ett brustet hjärta. Hur man ska bära det med värdighet, som du sjunger. Håller du med? Vad handlar skivan om för dig?

– Ja den handlar om tiden efter ett uppbrott tänker jag. Inte så mycket om uppbrottet i sig utan snarare den där tiden när man går igenom vad som hänt, hur man relaterar till det och så. Den handlar om det här när man söker nåt slags avslut och tror att man fått det och så börjar samma dröm rulla i huvudet natt efter natt fast man tycker att man är klar med det. Avslut känns som en sån modern idé, jag tror inte riktigt på det, jag tror man får bära vidare på en del grejer, bära det snyggt bara.

Är alla texter på skivan självbiografiska/upplevda?

– Man kan säga så här, alla känslor är upplevda. Jag sätter ihop situationer och personer ibland, men jag tar bitarna från sånt som jag upplevt och såna jag känner.

Utöver titelspåret ser jag I Want A Pair of Cowboy Boots samt The World Moves On (en fantastisk låt) som skivans nyckellåtar. Vilka är dina favoriter? Har du någon textrad som du är extra nöjd med?

– The World Moves On skrev jag väldigt sent, för bara några månader sen. När den och titelspåret var klara kände jag att skivan var klar. Båda dom två låtarna kom till så oväntat, jag bara skrev utan att tänka, utan att veta vart jag var på väg. Refrängen på The World Moves On, biten när jag sjunger ”and you don’t get over a broken heart, you just learn to carry it gracefully” känns som en nyckelfras på många sätt, den handlar ju om det jag pratade om innan, hela den låten handlar mycket om den känslan när man går runt och tänker ”nu är allt nog bra” och sen faller man tillbaks igen.

Kan du berätta lite om musikerna som du arbetat med på I Know What Love Isn’t?

– Det är rätt många olika, Labbe från Håkans band brukar jag hyra in när jag behöver trummor. Han är bra. Och så är det en annan trummis som heter Charlie som jag spelade med förut. Han bor i Philadelphia så vi spelade in över Skype en del, alltså han satt i en studio och så satt jag och lyssnade via Skype. Sophia Brous som sjunger på Erica America är en jazzsångerska från Melbourne, jag brukade se henne sjunga överallt när jag bodde där. Ofta i ganska experimentella sammanhang. Hon har ett fantastiskt duoprojekt som heter Make Up Sex som låter som just det, vad heter det på svenska? Försoningssex? Äsch, du vet vad jag menar.

Har Tracey Thorn hört Become Someone Elses och din tillbakapassning? Vad tyckte hon?

– Jodå, hon blev glad. Och jag blev ju glad för hennes låt (Oh, The Divorces!) där hon nämner mig. Det är fint för att skivorna känns besläktade. Som att vi gjorde samma skiva fast ur olika punkter i livet.

Vad tycker du om att skivan, av mig och andra kritiker, med allra största sannolikhet kommer stämplas som en ”skilsmässoskiva”? Vad tycker du om ”skilsmässoskivor” generellt? Någon favorit?

– Det är ju svårt att komma ifrån att den kom ur ett uppbrott. Men jag får mycket såna här förfrågningar just nu, ”kan du sätta ihop en lista på dina tio favoritskilsmässoskivor?” och jag vet ingenting om såna skivor. Jag har aldrig hört Blood on the Tracks. Jag tycker om Traceys Love and Its Opposite eftersom den är skriven lite ur ett sidoperspektiv. Jag tror att musiken har en funktion mest en viss tid efter. När man precis går igenom nåt sånt här och det bara är för mycket känslor går det ju nästan inte att relatera till något alls. Jag lyssnade inte alls på musik då, jag gjorde bara armhävningar.

Är du trött på frågor om ”landsflykt” och ”kringflackande”?

– Ja, jag har inga bra svar på dom. Det verkar finnas en tanke om att det ska finnas en djupare innebörd och ett visst mått av insikt eller visdom, men jag har inte fått ihop det där än.

Humorn i texterna (stundtals svart, stundtals uppgiven), kommer den av sig själv eller har du som intention att krydda dina låtar med fyndiga formuleringar?

– Det är ju inte så mycket humor på den här skivan men det finns ett visst mått av cynism, den sortens cynism som är medvetet patetisk och kan bli ganska komisk. Jag tycker oftast att humor är ett bra sätt att kommunicera på, ibland kan humorn fungera som ett sätt att bjuda in någon till att lyssna på en historia om nåt som kanske annars hade varit för tungt att lyssna på. Waiting For Kirsten är lite en sån historia. Den var rätt inspirerad av den brittiske komikern Stewart Lees sätt att berätta historier som ofta börjar i det komiska och sen landar i det mer allvarliga, ofta politiska. Men humor kan ju också skapa distans och just den här skivan ville jag skulle vara nära, så det är inte så mycket skojiga historier på den här.

I ”smalltalk” händer det att du nämner ståuppkomiker som du beundrar, har den världen, det ”skrået”, influerat dina texter eller är det snarare kvicka låtskrivare som Paul Simon och Jonathan Richman som haft ett inflytande?

– Ja i berättandet som jag precis nämnde så är jag ju influerad av det, helt klart. Men kanske mer på tidigare skivor, inte så mycket på den nya. Paul Simons Graceland var jag besatt av runt Night Falls. Jag älskade hur varje öppningsrad var så perfekt. I en låt sjunger han ”Fat Charlie the archangel sloped into the room”. Jag gick och såg honom när han spelade i Globen nu i somras och nämnde det här till min pappa som var med och han sa ”vem är Fat Charlie?” och jag sa ”exakt!”. Varje öppningsrad etablerar en så stark bild, man vill veta mer. Jag satt och läste om Graceland minns jag och hittade tips på författare som skrev lite på samma sätt. Grace Paley upptäckte jag genom dom tipsen och genom att läsa om henne hittade jag en massa andra, till exempel Amy Hempel, som jag gillade och som bitvis influerade texterna på I Know What Love Isn’t.

Hann du se Jonathan Richman på Way Out West?

– Nej jag missade honom, satt och gjorde intervjuer då. Men jag har sett honom många gånger. Varje gång jag ska ut på turné kollar jag alltid på en live-dvd med honom, Take Me To The Plaza, för att påminna mig om vad en spelning ska gå ut på.

Hur ser du på EP:n från ifjol? Själv känner jag att The End of the World Is Bigger Than Love fått en mer passande kontext nu, att låten hittat hem, vad tycker du?

– Jag tycker om den, den känns som en länk mellan det gamla och nya. Det gamla historieberättandet finns där, och färgerna från Night Falls, men samtidigt lite av de jazziga ackord som jag använder på nya skivan och lite av de mer situations- och dialogsbaserade texterna.

Hur ser du på den du var när ditt debutalbum kom jämfört med den du är idag? Vad hade den versionen av Jens Lekman tyckt om din utveckling som artist?

– Han hade kanske tyckt jag var tråkig och medelålders, jag hade en dialog med mig själv som sjuttonåring på smalltalk i december förra året där vi pratade om det här, kolla upp det. Men det är ju svårt det där med att åldras med sin musik, dom flesta låtar från den tiden kan jag fortfarande relatera till och spelar gärna. Men sen finns det låtar som jag blev för gammal för sekunden efter att jag skrivit dom. Det finns en gammal låt som heter Eureka som jag skrev när jag var 21 typ som folk fortfarande ropar efter på spelningar men jag kan bara inte framföra den låten och har inte kunnat det sen den där enstaka gången 2003 när jag framförde den.

Vad hände med ”den politiske Jens Lekman” som sjöng om kravallerna i Göteborg? Hur ser du på det politiska läget i Sverige idag? Intresserar det dig?

– Den Jens Lekman som sjöng om Göteborgskravallerna var inte så politisk, han ville ju mest bara träffa tjejer. Jag var inte så intresserad av politik innan valet 2006 men när högeralliansen vann så kändes det så tomt plötsligt. Den här popvänstern som folk pratat om var så tyst, alla band skulle göra balearica och drömma sig bort när det just precis då fanns en verklighet som verkligen behövde kommenteras. Jag ville inte höra nåt nytt nödvändigtvis, jag ville bara att någon skulle skriva en låt eller nåt som sa att ”det här känns fel” för jag visste inte själv hur man skrev den låten. The Radio Dept. kändes väldigt länge som det enda popbandet som sjöng just den låten. Men det är ju svårt att skriva musik om politik, det är svårt att veta hur man ska närma sig det ämnet. Waiting For Kirsten var ett sätt att närma sig det genom en portalhistoria, den handlade ju inte så mycket om Kirsten Duntst utan mer om känslan av att komma hem till ett Göteborg i förändring, där värderingar börjat nötas ut. Och A Promise från samma EP handlar om en vän som varit sjuk i flera år och fick gå igenom hela den här förnedringen med utförsäkringarna för några år sen. Det är lätt att glömma allt det där och tänka att det fixade ju sig, folk blev ju sura och dom fick väl ändra tillbaks reglerna. Men nu i september ska ju tusentals utförsäkras igen.

Och vad hände med den kompromisslöse ensamvargen med dålig självkänsla, han som ”hatade att spela i band” och deklarerade att han var tvungen att arbeta ensam i ett redan klassiskt avsnitt av Musikbyrån?

– Haha, han finns kvar. Jag avslutade flera samarbeten med producenter under jobbet med den här skivan. Jag vill gärna jobba med någon producent nån gång men fan, det är svårt för mig.

Vad vill du skriva om, sjunga om i framtiden?

– Jag har tänkt mycket att jag vill göra nåt av den korrespondens jag haft med mina fans, man skriver ju på ett annat sätt när man skriver brev eller email till skillnad mot när man sätter sig ner och ska skriva en låt. Och det är en del rätt fantastiska historier och konversationer jag har i den där mailfoldern. Jag tycker det skulle vara trevligt att få kliva ur Jens Lekman-skorna också ett tag, och få sjunga någon annans historia.

Hur är ditt förhållande till dina fans? Hur viktiga är de intima, hemliga backyard-spelningarna och den typen av publiknärhet som uppstår (som nu senast på den där gräsmattan bredvid motorvägen under Way Out West-helgen)?

– Det får aldrig bli ett självändamål att det ska handla om intimitet och att det ska vara äkta och så där, ibland har jag blivit orolig och undrat om folk gillar en för att man gör bra musik eller för att man stannar kvar efter spelningen och pratar med folk. Men just när det gäller dom här hemliga backyard-spelningarna som jag började med i Melbourne så händer det ju nånting med en publik som får vara med om någonting exklusivt och väldigt nära. Jag vill ju att en spelning ska kännas speciell, mindre som att gå och se en film och mer som ett möte eller en konversation. Det är ju också därför jag ofta ber folk att inte lägga upp spelningar på youtube, jag vill ju att det ska vara mellan mig och dom bara.

Wu Lyf var 2011 års stora genombrottsband. De svåra Manchesterrockarna hade redan skapat ett surr kring sig efter ett fåtal låtsläpp på internet och lanserandet av en pseudosatanistisk ungdomskult runt bandet. Efter att ha blivit kända just för att ingen kände till något om dem släppte britterna succédebuten Go Tell Fire to the Mountain under sommaren. All hype rättfärdigades och växte sig om möjligt ännu större. Samtidigt tog bandet klivet ut i rampljuset.

I augusti skulle de göra en spelning i Göteborgs domkyrka på Way Out West, men blev portade där ifrån på grund av sina satanistiska undertoner. Nu i mars inledde Wu Lyf – som är en förkortning för ”World Unite! Lucifer Youth Foundation” – en ny turné med första anhalt Skandinavien för att återigen frälsa Sverige med ett popinferno.

Tram7 fick en pratstund med trummisen Joe Manning när han och bandet precis anlänt till Kägelbanan på söder inför lördagens spelning. Han berättar om bandets nästa skiva, hur han skulle argumentera sig tillbaka in i domkyrkan, hur de inspirerats av The Tough Alliance och om att gå från total anonymitet till att uppträda hos Letterman.

Ni kommer direkt från Malmö och spelningen där. Hur var den?
- Vi tyckte väl att det var okej, men folk som var där sa att det var väldigt bra av någon anledning. Men det verkar alltid vara så att det är en skillnad, en stor klyfta, mellan vad publiken upplever och vår egen upplevelse.

Har ni höga förväntningar på er själva?
- Ja, definitivt. Jag föredrog nog spelningen vi gjorde i Köpenhamn dagen innan. Sett till vårt uppträdande då, publiken var ungefär den samma, lika stor. Fast i Malmö blev det lite konstig stämning efter att vi spelat. De spelade gammal indiemusik, ingen bra sådan, och folk bara blev ordentligt fulla. När folk blir fulla runt omkring mig och jag inte gillar musiken känns allt värre. De spelade typ Libertines, äldre rock och indie.

Det är lite lustigt det där ändå, att ni som brittiskt band – inte minst ett från Manchester – tar så tydligt avstånd från stora brittiska förgrundsband som Libertines och tidigare Oasis och Stone Roses.
- Jag gillar bara inte deras musik. Jag gillar verkligen The Strokes och vi sa förut att vi borde ha tagit med ”Is this it?” på turnén, och folk säger att de och Libertines är lika, men jag tycker bara det är något som saknas där. Jag kan inte riktigt peka på vad.

Innan Go Tell Fire to the Mountain släpptes höll Wu Lyf hårt på sin anonymitet och vägrade prata med media. Med inget annat än kryptiska slagord och suddiga upploppsbilder på hemsidan skapades en myt kring dem och det som verkade vara en småsatanistisk ungdomskult. Brittisk media spädde på bilden av dem som mystiska revolutionärer, men en dag i samband med albumsläppet släppte bandet ridån helt, röjde sina identiteter och började prata.

- Innan albumet kom ut kände vi inte att vi hade något att säga i intervjuer. Sen skulle vi ha historien om hur vi spelade in den och allt och vi tänkte att vi ville lansera albumet så vi började ge dem.

Det har också spekulerats i att allt var ett stort PR-trick, regisserat av managern Warren Bramley som äger ett stort reklamföretag. Det avvisar dock Manning:

- Vi visste inte vad vi gjorde. Folk har hela tiden tyckt att det varit väldigt cyniskt av oss, men vi gjorde bara vad vi kände för och det som hände hände. Sedan skapade journalister en bild av oss, att vi var mystiska och anonyma och så vidare, medan vi bara kände att vi inte ville göra några intervjuer än.

Efter att ha vant sig vid rampljuset inledde bandet året med att spela låten Heavy Pop hos ett av sina mer namnkunniga fans – David Letterman.

- Det var en stor sak för oss och något man kunde berätta för folk, det är något de känner till. Jag minns att jag berättade för min morfar att vi skulle spela där och han visste vad det var. Det var ett erkännande, en ”mainstream” sak att göra. Jag har inte märkt någon stor skillnad efter showen, men vi har inte varit tillbaka i USA än och det kan nog vara ganska mycket annorlunda där nu.

Ni har tidigare pratat om vikten av att som lyssnare inte veta allt om ett band, utan att där måste finnas en viss spänning. Hur ska ni behålla den nu när ni har blivit mer offentliga?
- Sluta ge intervjuer igen, ha ha. Nej, men vi gör dem för att folk ska kunna läsa om vår musik och våra egna tankar om den. Vi har inte Twitter, vi är inte Odd Future. Vi har lite distans till det hela. Alla kommer kunna se oss spela, men får inte veta allt om oss som personer för det, och vi kommer inte att ställa upp på photoshoots och bli popstjärnor.

De första bilderna på Wu Lyf släppte de själva och föreställde bandet med vänner i ansiktstäckande bandanas, ståendes på ett hustak fyllt av bengalrök. Det gjorde sitt för den omdiskuterade mystiken.

- Vi kände en bra fotograf som tog bilderna, men efter ett tag började vi hata dem. De hjälpte oss till viss del, men folk fick fel bild av oss. Men det visste vi inte då, medan vi gjorde fotona så fick vi täcka ansiktena för att vi inte kunde sluta skratta. Nu när vi tagit bilder med ansiktena visade har de inte blivit lika populära, ha ha. Vi försökte inte vara mystiska och även om det var bra med uppmärksamhet till en början så var det irriterande när folk fick för sig fel saker.

Några som kanske var lite snabba att döma dem var kyrkfolket i Göteborg. Under fjolårets Way Out West var det tänkt att bandet skulle spela i domkyrkan, men efter att kyrkans ledning läst om bandet på festivalens hemsida – om uppror och satanism – vägrade de tillåta det och konserten fick flyttas.

- Det var väl lite vårt eget fel, men det var lite konstigt för det har inte varit några problem någon annanstans. Vi spelade ju till och med in albumet i en kyrka, även om den var nedlagd. Vårt namn betyder inte Satan heller, utan i den faktiska bibeln är han och Lucifer olika karaktärer och det är bara kulturella saker som sammankopplar dem. Vi läste mycket om black metal-band och satanism och det var intressant, även om allt det där om ondska är lite som tecknade barnprogram. Vi tog Lucifer och gjorde något positivt av det, att vara en egen individ.

- Jag tror att alla i bandet är åtminstone lite religiösa, eller åtminstone vill ha värderingar och stora tankar, speciellt i en så här ytlig tid. När man som ung förväntas vara nihilist eller något försöker vi ta med de positiva sakerna. Som att förlåta folk, det är en bra grej trots allt.

Så om ni skulle få chansen igen så skulle ni försöka övertyga kyrkan i Göteborg?
- Det tror jag. Som jag sa, Lucifer är inte samma person som Satan, så det skulle jag säga. Sedan…
Joe gräver innanför tröjan, hittar halskedjan och visar guldkorset som sitter på den.
- Om vi skulle komma dit igen så skulle jag försöka få spela i kyrkan. Det är vanligtvis en bra plats att spela på.

Go Tell Fire to the Mountain spelades in i en nedlagd kyrka i Manchester-stadsdelen Ancoats.

- Vi ville ha ett enormt sound och fick hyra byggnaden i tre veckor. Vi spelade in från eftermiddagen till elva på kvällen varje dag, och fick lagom med tid. Inte för mycket, så att man känner att man vill göra för mycket.

Redan under turnerandet har tankarna börjat vandra mot uppföljaralbumet. Till sommaren är det tänkt att bandet ska in i studion igen – och då bokstavligt talat en studio. Produktionen kommer denna gång blir mer traditionell.

- Vi skulle inte upprepa det vi gjorde med förra skivan med den nya. Den här kommer bli ganska annorlunda, mer poppig, konventionell och subtil. Inspelad i en studio med en producent.

Strider det inte mot er natur att närma er ”branschen”?
- Det kanske är ett steg tillbaka enligt vissa människor, men med den första skivan insåg vi att vi var begränsade. Det var saker med ljud och inspelning som vi inte kände till och som vi vill komma över nu. Vi kan inte allt än, så vi behöver hjälp.

Överst på listan av önskeproducenter står Peter Kember (Sonic Boom, Spacemen 3) som nyligen varit aktuell med produktion av bland annat MGMT:s Congratulations och Panda Bears Tomboy.

- Även om MGMT-albumet inte var så bra så gillade vi soundet. Han ska vara i England nu och det vore det bästa utfallet.

Heavy Pop har hela tiden varit den uttalade riktlinjen, både som låt och som genre.
- Det är fortfarande vår högsta topp. På andra skivan måste vi ha åtminstone en låt som är lika bra som den, annars är det ingen idé att släppa något. Lika bra eller bättre.

Ellery Roberts texter på Go Tell Fire to the Mountain grundar sig i en filmidé han haft. Och det är också ett spår som bandet kan gå vidare med i ett senare skede.

- Texterna kommer från berättandet i en påhittad historia eller film. Vi kanske gör en film någon dag, men just nu jobbar vi med att göra en video till Heavy Pop. Vi har påbörjat flera, men de har inte levt upp till våra förväntningar. Vi får se, någon dag. Det är svårt nog att skapa musik för tillfället.

Det stora avstampet för Wu Lyf kom i och med släppet av Heavy Pop-singeln på hemsidan när allt fortfarande låg i sin linda. I det höga priset ingick livslångt medlemskap i Lucifer Youth Foundation och en scarf för att visa tillhörigheten. Än har församlingen inte fått något mål, men det handlar i grund och botten om ett större projekt, ett okonventionellt skivbolag som samlar trogna medlemmar till konstuppdrag. Tänk Fight Club… Eller Sincerely Yours.

- Vi har inte fått tid till att involvera folk än, men när vi tar ledigt för att skriva till nya skivan ska vi försöka involvera LYF-medlemmar och fans i projekt. Vad vi vill är att komma till en punkt där vi har massa folk som stöttar oss och som vi kan be om hjälp när vi har något stort vi vill göra. Hellre än att be musikindustrin om hjälp vill vi få det från folk som vi samlat ihop och som är engagerade.

Bandet har flera skandinaviska inspirationskällor. Under samtalet nämner Joe band och artister som Studio, Molly Nilsson och det norska black metal-bandet Burzum, men högst håller de The Tough Alliance. Flera paralleller kan dras mellan Wu Lyf och TTA – bland annat mellan deras mystiska och rebelliska framtoningar och satsningarna på egna skivbolagsprojekt.

- Vi var definitivt påverkade av dem. Vi lyssnade till och med på dem i vanen på vägen hit och sa att vårt andra album borde bli lite som deras musik.

Hur menar du då, mer elektroniskt?
- Möjligen. Eller kanske bara på det sättet de är rättframma och direkta utan att vara fåniga, det är en balans som är svår att hålla.

I TTA-konceptet ingår också en helt annan relation med publiken, med fylla, svingande av baseballträn och allmänt oengagerade spelningar. Så långt sträcker sig inte riktigt Wu Lyf:s fascination.

- Det vore lite konstigt av oss att planera något liknande, men jag tror att slutet av den här turnén kommer bli en lättnad. Om vi skulle fortsatt ännu längre så hade vi nog också tagit med baseballträn och slagit mer än en person. Eller varandra. Nej då, vi hade inte gjort illa någon.

Men de har försökt få kontakt med svenskarna.

- Det var en kille i Malmö som sa att han hade ett nummer till Eric (Berglund, ena halvan av TTA), men det blev inget med det.

Du får passa på att annonsera här för att få med honom på nästa skiva.
- Ja! Fast vi är nog ärligt talat hellre med i hans musik, den är bättre.

Efter Skandinavien fortsätter turnén genom Europa. Via hemlandet, med två utsålda spelningar i London och en i Manchester, åker de sedan över Atlanten.

- Vi ser fram emot att komma till Paris, vi är väldigt populära i Frankrike av någon anledning. Och så klart att komma hem till Manchester och spela för första gången på ett halvår. London blir också lite som en hemkomst, det var det första stället utanför Manchester som verkligen ville se oss.

I dag är situationen en annan och den tunga popens profeter möts av nya sympatisörer var de än åker. I Dirt sjunger Ellery Roberts ”No matter what they say, dollar is not your friend” och videon, med klipp från upproren i London, speglar en samtid och en generation som Wu Lyf med sin revolutionära estetik och provokativa natur blivit en röst för.

Vad är det ni vill förmedla till massorna med dessa uttryck?
- Jag tror bara det är en bild som vi vill porträttera utan något större bakom det. Mest för att det är coolt. Det är bara så vi är, jag vet inte vad alternativet skulle vara. Vi pekar på problem, men vet inte svaren så vi kan inte sprida några idéer på det viset.

I stället skiljer Joe Manning på musiken och värderingarna:
- Några av oss kanske går in i politiken senare, eller ja, en kanske gör det. Ellery är insatt i politik och håller det högst, men vår musik är renare än så. Det handlar bara om kärleken till musiken, det är åtminstone vad jag tänker.

Foto: Jem Goulding

Hackney i östra London har under det nya millenniet varit hemvist för en hel del obskyr popmusik. Skränigast lät det för några år sedan, runt 2007, då en sorts post postpunk gavs tolkningsföreträde. Monotont mangel från band med namn som ”KASMS” och ”An Experiment on a Bird in an Air Pump” fick ölglasen på Old Blue Last att krackelera, och The Horrors första fullängdare resulterade i ett upprivet skivkontrakt. Mitt i kakofonin stod tidskriften Artrocker, vars skribenter sällan missade ett tillfälle att hylla sina tribaltrummande bundsförvanter.

På senare tycks scenen blivit mindre dogmatisk. Ett tilltagande intresse för melodier och synt-arpeggios gick att skönja redan på The Horrors andra skiva. I samma anda nådde fotogeniska S.C.U.M, som 2008 firade sina singelsläpp med att spela i en kyrka, nya höjder då man korsbefruktade goth och disco på 2011 års albumdebut.

Londonkvintetten SULK dök upp i sammanhanget förra sommaren och har sedan dess samlat en dedikerad skara fans. Gruppens andra singel, Back in Bloom, fick kritiker och bloggare att börja yra om Britpop. Mer väsentligt är att SULK har gitarrsolon i alla låtar, projicerar bilder av vattenfall och blommor i sina videor, och att de för ett par veckor sedan agerade dragplåster på festivalen New Blood, arrangerad av just Artrocker. Jonathan Sutcliffe är sångare i SULK:

– Jag skulle säga att vår musik är en blinkning till den brittiska gitarrmusikens glansdagar, fast med ett uppdaterat sound.

I förrummet till replokalen på Redchurch Street sitter en affisch på Sam Cooke. På tv:n sänds FA-cupfotboll, Derby möter Crystal Palace. Jonathan Sutcliffe darrar på handen när han tänder sin andra cigarett på 15 minuter.

– Vi bor alla Hackney, en fördel för oss eftersom det finns många spelställen i krokarna. Jämfört med andra band omger vi oss med få människor. Det är vi, vår manager och vår ljudtekniker. Jag antar att det är ganska indie, men vi ser inget egenvärde i det begreppet. Sanningen är att musikindustrin är full av klåpare som gör mer skada än nytta.

Ni utstrålar en hel del självförtroende, är det en medveten strategi?

– Inte alls, SULK är ett självsäkert band. Låtarna och musikerna är toppen. Förra året var händelserikt men vi står stadigt på jorden. Och sen är det ingen annan som gör det vi gör lika bra.

De två singlar ni släppt har åtföljts av musikvideor, hur resonerar ni kring estetiken?

– Enkelt, vi vet exakt vad vi vill ha. Oftast är det Andrew [Needle, gitarr] som kommer med idéer som vi andra adderar till. Videon till Wishes [singel nr 1] är inspelad i en lagun på Ibiza, den senaste i en fabrik utanför Nottingham.

Varför är det visuella intrycket så viktigt?

– För mig har musik alltid varit ett helhetskoncept. Allt ifrån färgen på ljuset när vi spelar live till de effekter jag har på sången är viktiga detaljer. I dessa dagar måste man vara pedant om man vill skilja sig från mängden. Vårt mål är att visa andra hur man gör.

Musikscenen i östra London är ständigt i allmänhetens blickfång. Ofta helt oförtjänt och ibland med all rätt. I december skrämde The Horrors vettet ur ett slutsålt Debaser Slussen och i februari spelar S.C.U.M på Debaser Medis. Till våren åker SULK på en kort turné i norra England, och tycks inte vara främmande inför tanken på att ta färjan över Nordsjön.

– Det vore toppen, ni har uppenbarligen bra musiksmak däruppe, säger Jonathan Sutcliffe.

När jag träffar Dean Allen Spunt – trummis, sångare och tillika den ena halvan av den Los Angeles-baserade duon No Age, ett av de där banden som verkligen har internet att tacka för en hel del, har de redan spelat flitigt i Europa och är snart på väg tillbaka till den Nordamerikanska kontinenten för att där fortsätta sin turné. Och förutom det där internet, så är det alla dessa spelningar och i synnerhet den lilla men väldigt sammanhållna DIY-scen i LA, som bygger den grund de båda står på. Det är just den scenen som de brinner allra starkast för, berättar Dean.

- L.A är stort. Man bor nära andra band, typ Silversun Pickups, men det innebär ju inte att man ses eller umgås på något sätt. Den scen vi håller oss till är väldigt liten och speciell. Just där kommer man nära folk och spelningarna är mycket speciella. Folk kan stå och hoppa omkring lite hur som helst medan man spelar. Det ger en bra känsla.

Tror du den lilla scenen hjälpt er om man ser på den stora hela?

- Nja… Alltså, det är inte en sådan scen som går att jämföra med typ punkscenen i Washington under 80-talet. Detta är mycket, mycket mindre och det är väl också det som gör det så speciellt.

När det gäller just de där spelningarna, så finns det något hos No Age som påminner en hel del om hur TTA pratade om spelningar i de få intervjuer de gav. I alla fall om Randy Randall, den andra halvan av duon, håller med Dean om vad som är det viktiga:

- Egentligen är det inte alls viktigt om folk studsar omkring framför scenen eller inte, det viktiga är att publiken känner något. Så att man inte bara står där utan att ha lämnat en känsla hos publiken efter sig. Jag brukade själv stå längst fram på spelningar men nu står jag ofta en bit bak, men det betyder ju inte att man inte bryr sig. Det beror nog på hur man känner sig just då bara.

När jag berättar om att publiken i Stockholm ofta brukar anklagas för att vara alldels för passiva så svarar han kort och gott:

- Jag kommer se till att de inte står stilla.

De båda medlemmarna i No Age spelade tidigare tillsammans i bandet Wives, där Dean spelade bas och sjöng. När de valde att gå skilda vägar och han tillsammans med Randy Randall startade No Age, var det inte någonting konstigt alls att de bara var två personer i bandet, berättar Dean. Det lockade dessutom med en utmaning. Framför allt med att spela ett helt nytt instrument. Trummor hade han aldrig spelat tidigare.

- Jag ville lära mig något nytt och det fungerade väl ganska bra. Och så ville jag att det inte skulle vara så hårt trummande.

Men det är väl rätt så hårt ibland på Nouns?

- Det var det nog, men då var jag inte så bra på att spela heller, säger han skrattar lite.

Dean återkommer flera gånger under vårt korta samtal till den DIY-scen som No Age är en del av. Något som uppenbarligen betyder mycket för honom. Han talar mycket om hur alla ständigt hjälper varandra och att det är vad som gör allting värt något. Inte det att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt utan att man behåller glädjen att skapa. Att bandet då har kontrakt med Subpop, ett skivbolag som Warner Bros äger en stor del av kanske kan uppfattas lite märkligt. Men, det handlade aldrig om pengar säger Dean.

- Runt den perioden, då vi hamnade hos Subpop, var det säkert tio bolag som ville signa oss. Vi valde Subpop och anledningen till att vi skrev kontrakt var bara för att vi ville få ut vår musik till fler människor. Jag tror nog att vi kan tacka Pitchfork för det, att massa bolag fick upp ögonen för oss. Fast egentligen gillar jag inte alls Pitchfork. De är precis som alla andra som bara ska tycka massa. Jag struntar i vad folk skriver, men om de faktiskt kommer fram till en efter en spelning eller så, och säger ”det där gjorde ni skitbra” eller ”varför gjorde ni så där? Det blev helt fel. Skitdåligt”. Då tar jag åt mig på riktigt, avslutar han med.

En pressdag brukar kort och gott betyda att en artist eller ett band får spendera dagen med att svara på frågor. Att denne får prata med pressen i alla dess former. TV, radio, kvällspress och de liberala morgontidningarna. Och givetvis de medier som till en större del skriver om musik. Detta görs givetvis för att få publicitet och det handlar allt som oftast om att det är en ny skiva på gång – precis som det var när Lloyd Cole var på besök i Stockholm för att göra en av dessa pressdagar. Men när jag satte mig ner i en skinnfåtölj för att prata med en välklädd Cole hamnade inte musiken i fokus utan snarare Coles teknikintresse och hans syn på hur teknologin förändrar oss. Samt Apple.

Det började så fort jag tog fram den lilla pryl jag använder för att spela in intervjuer jag gör. Cole tittade på den och frågade om den används endast för inspelning eller om den kan göra något annat. Jag berättade att det även är en mediaspelare som kan spela upp både musik och film, och han blev imponerad över att den klarar av det trots att den är mindre än en Ipod. Sedan glider samtalet in på Apple, deras Iphone och funktioner samt den halvdanna batteritiden.

- Däremot så säger dem att batteriet är bättre på den nya, men jag är inte säker på att jag tror på det. Jag hatar Apple, säger han. Helt seriöst.

Men du köper deras produkter ändå?

- Jag har köpt deras produkter sedan 1986. Men det jag menar är grejen att Apple är som en sekt, där folk tror de är bättre än de som använder en PC och att det är coolt att använda en Apple-pryl. Det finns ingenting häftigt med datorer. Det är bara datorer.

Apple hade en presskonferens nyligen och de från pressen som var där jublade åt allting – de har i stort sett inget negativt att säga om Apple. Och inte kritiseras de heller. Som att de är en del av sekten.

- Men det är dem. Och Apple vet att de kommer att uppdatera sina produkter tidigare än vad de egentligen behöver. Jag försöker verkligen att använda den dator jag har tills den är helt slut, innan jag köper en ny. Men de senaste åren har jag börjat få problem med nya versioner av mjukvara. Jag har fortfarande en G5, som inte är Intel och den var helt ny 2006. Den mest kraftfulla jag kunde köpa och nu är den nästan död. Jag hatar dem.

Samtalet fortsätter en stund i samma anda innan vi kommer in på den nya skivan och Cole berättar bland annat att han inte funderar på att byta till Windows. Dels för att det skulle bli alldeles för dyrt att köpa alla program ännu en gång och dessutom känner han sig inte riktigt bekväm med Windows, helt enkelt.

Vad var planen med den nya skivan?

- Menar du själva musiken?

Ja.

- Jag bestämde att det skulle bli den här typen av skiva för att jag hade skrivit ett par låtar vilka för mig kändes som starka låtar, bra låtar. Dessutom kändes det som att de inte vill vara folklåtar, de vill vara lite rockigare. Så du vet, man kan inte riktigt göra rock utan en trummis. The White Stripes är bara två, men en av dem är en trummis. Så jag tänkte: Om jag ska göra detta, så kanske jag bara borde sätta ihop ett band. Varför inte? Så jag ringde, eller jag mailade, mina favoritmusiker och sa att jag skulle göra en skiva och att det inte var särskilt mycket pengar inblandat och frågade om de ville vara med. Och alla sa ja.

På den nya skivan Broken Record finns det material som Cole funderat över, liksom haft i sitt huvud, så lång tillbaka som 2002 och som enligt honom själv utan problem skulle kunna hamnat på Music In a Foreign Language istället. På något sätt gled de dock genom händerna på honom. En av de allra äldsta är låten If I Were A Song, som är nära tio år. Åtminstone själva grundidén.

- Den låten har funnits där under en sån lång period. Som någon form av liv. Men melodin till låten är något jag lekt fram i ungefär tre år. Jag började inte skriva något förrän ett år efter Antidepressant. Jag var så utmattad efter den skivan. Så de flesta låtarna är från 2007 fram tills typ nu. I slutet av förra året var ungefär sex stycken låtar färdiga och med några visste jag inte riktigt vad jag skulle ta texten. När jag var så nära så tänkte jag att det nog är dags att sätta ihop en skiva.

Har du svårt för att skriva eller flyter det bara på?

- Det finns inte något… Det finns liksom inte något mönster. Ibland är det rätt så lätt medan det kan vara väldigt svårt under vissa perioder. Att börja en låt är enkelt, att avsluta en är ofta väldigt svårt. Ibland vet man inte ens att den är klar och man fortsätter att lägga  till mer, tills man inser att det inte fungerar och eventuellt så kommer man på att det inte behövs mer. Att det var bra som det var.

Jag funderade lite över den låten där du sjunger ”Maybe I don’t know how to live”…

- Precis den låten tänkte jag på. Om jag inte visste om den var klar. Jag försökte och försökte och till slut så tänkte jag bara ”nej, det här är allt som behövs”.

Känner du dig bara äldre och äldre, eller är det något mer?

- För mig, så är det perspektivet jag tänkte på alla dessa små prylar. De är hjälpsamma och roliga men när teknologin börjar driva samhället, när du går på gatan och hälften av alla människor tittar nedåt och skriver meddelanden medan de går… Jag känner bara att det inte är mycket till en värld jag gillar att befinna mig i. Jag tycker bara att det känns så konstigt. Konstigt och främmande. Men vad då, jag skickar också sms, men inte samtidigt som jag går på gatan. Min far, vad var de nu för fotografi han såg… Jag tror att det var en kille som tittade på en baseball-match, och han skrev ett sms medans. Jag kan inte minnas exakt vad det var, men det var något i stil med att om han bara hade tittat upp så hade det varit rakt framför honom. Jag har ett annat exempel jag tänkte på. Min vän Mike berättade att när man åker på turné med band nu förtiden och om du går in i deras loge, så ser man ofta fyra fem av dem sittandes med sin laptop och den enda kommunikationen mellan dem är förmodligen när de uppdaterar sin Facebook-status för att låta dem veta att killen där borta kan fixa något.

Jag tror att för mig, så är det att vi tillåter inte bara teknologin, utan även teknologiföretagen att styra hur vi lever våra liv som är det läskiga. Å andra sidan så har den här telefonen låtit mig resa en hel del utan att behöva ta med mig en vanlig dator, och det hjälper mig. Men det finns de dagar då jag bara känner att jag inte vill mer, och jag känner även att jag är i en väldigt liten minoritet dessa dagar, säger Cole medan han visar sin Iphone innan han plötsligt börjar prata om rymdresor för att komma tillbaka till låten:

- Och varför skulle man vilja resa ut i rymden? Du kommer inte att göra något där. Du kommer att åka ut i rymden med ett rymdskepp och du kommer att vara där och sedan åka tillbaka. Du kan inte ens göra något! Kanske så ser du jorden från rymden men det har du redan sett på TV. Jag förstår inte varför man skulle vilja göra det, men det finns de som vill. Det är vad den låten är.

Jag förstår vad du menar. Reser man till Kina så kan man ta och gå på den kinesiska muren. Vara där, liksom. Dessutom är det svindyrt att åka på en sådan rymdresa.

- Exakt. Man kan verkligen exploatera de riktigt rika. Det finns en låt av Sparks som heter Something For the Girl With Everything. Och har man allt, och om någon kan komma på något som du inte har. Så kanske du vill ha det?, säger Cole och skrattar innan han fortsätter: kostar det det en miljon kronor att resa ut i rymden så innebär det att bara väldigt få kommer att ha råd med det. Det finns förmodligen någon klubb med dessa überrika människor som tävlar om vem som hinner göra saker först.

Det är lite som sådana som ska döda djur. Inte för maten utan bara för att ha gjort det.

- Ja, det där förstår jag inte. Inte heller varför man skulle vilja bestiga Mount Everest. Varför? Kanske för att kunna säga att man har gjort det, men det kan inte vara kul att faktiskt göra det. Och alla dessa unga som säger att de vill segla jorden runt dessa dagar. Det är för att det inte är så svårt längre, du har en GPS, men när någon trots allt måste rädda en idiot mitt ute i havet så kostar det massvis av pengar. Jag tror att ordet gnällspik är vad jag håller på att bli. Men det har jag inget emot, säger Cole.

Du verkar uppdatera din hemsida rätt mycket och kommunicera med dina lyssnare på det sättet, med tanke på teknologi.

- Min hemsida är exakt som jag vill att den ska vara. Den använder vissa specifika tekniker när det behövs. Jag är inte någon expert på allt, som Javascript, men jag har en vän som kan hjälpa mig med det. Men ingen Flash! Så jag har idéer där internet och annan teknologi verkligen hjälper till. Absolut. När vi mixade skivan så kunde inte Dave Derby åka till London p.g.a. vulkanaskan. Så varje dag laddade vi upp filer till, jag tror det var MobileMe eller vad det kallas. Det är bara klicka och ladda upp, en riktigt bra idé. Så han var i USA och jag i London – utan att det blev dyrt.

För länge sedan var det en svensk minister som sa att internet bara är en fluga. Rätt kul om man ser på hur det ser ut nu.

- Ja, internet har blivit så integrerat i nästan allt. Och det är en av de saker som gör det lite läskigt, när allting är så beroende av det. Men det är bra för vissa saker, som att man får veta att det finns uppdateringar till program och ladda ned. Men jag hatar det, när jag arbetar med datorn vill jag egentligen inte veta det och jag vill inte heller veta att jag fått massa nya mail. Fast vore det inte för internet så… Den listan med saker jag inte skulle kunna göra är väldigt lång.

Under intervjun visar det sig att Cole är en mästare på att helt sonika återvända till tidigare ämnen, då han plötsligt återvänder till sin hemsida och börjar prata om att han använder Adobes program Dreamweaver för att skapa den. Och hur han lärde sig att programmera Flash när han gjorde sin första hemsida – tills han kom på att han hatade sidor med just Flash och bestämde sig för att han inte alls ville ha en sådan.

Är det något du har lärt dig själv eller har du tagit kurser?

- Nej, i grunden så gör jag precis som när jag gör min musik. Ifall jag måste lära mig göra något med musik eller ett instrument så hittar jag en väg att göra det. Men bara för mitt egna lilla projekt. Låt oss säga att jag spelar piano på min skiva, så kan jag inte göra det på någon annans, eftersom jag bara kan spela mina egna saker. En annan ska att lägga märke till är att jag inte har några videor på sidan, för det gillar jag inte. Det finns inte heller någon anledning att ha det eftersom det skulle kosta massa extra i bandbredd och allt finns på Youtube ändå. Jag trodde jag behövde ha det för några år sedan, men sen kom jag på att jag ändå inte gillar några av mina videor.

Du gillar inte någon? Varför inte?

- Jag hatar nästan allihop. De flesta blev gjorda för att jag var tvungen att ha videor. Bara den första hade någon sorts idé från mig själv och resten är bara av musikvideoregissörer. I det stora hela måste jag säga att de är bland de dummaste människor jag någonsin jobbat med.

Förstår de inte vad du vill eller är det något annat?

- Det är bara så att det inte gör ett särskilt bra jobb för vad de tar betalt. Det är så jag känner. Jag borde ha tagit kontrollen över allt det där på ett tidigare stadium, men jag var så upptagen med andra saker med musiken. Så jag kände att jag inte hade energin att göra det. Men jag borde ha skaffat mig den energin, för det är egentligen ingen ursäkt att säga att regissörerna inte är bra. Jag borde ha sagt att jag kunde hitta dem själv, de bra, men jag lät min manager göra det och jag hatar alla han hittade.

I 20 år har Lloyd Cole varit soloartist och det finns inga planer på att sluta med musiken. Däremot börjar han tröttna lite på det där med att att sköta allting runt musiken, de praktiska frågorna. Som till exempel sköta webshoppen, något han hoppas att hans fru kan ta över.

- Om det fungerar med mitt nya band, att det blir något vi kan göra på lång sikt. Vilket vi inte vet förrän vi gjort en lång turné och om kemin är rätt bland alla. Då kommer jag i alla fall försöka låta en av dem i bandet bli någon sorts manager som kan ta hand om allt det, så jag kan säga ”här är grejerna, du får ta hand om det”. Det vore trevligt om det fungerade, för jag behöver spendera lite mer tid med att vara en musiker. Men jag vill inte vara musiker som försöker skriva låtar hela dagarna, utan jag vill kunna sätta mig ner och skriva när en låt dyker upp framför mig. För det är bara då jag känner att det kan bli en bra låt. Mitt jobb brukade handla om att spela, skriva låtar och göra skivor men nu gör jag allt annat också och jag hade tillräckligt med ork för att göra det, eftersom jag nog var rätt envis och tänkte ”bara för att jag inte är på ett storbolag så betyder det inte att jag inte kan göra det bra. Jag ska nog visa dem”, säger Cole och skrattar.

Du sa att du inte vill skriva låtar varje dag. Du är alltså inte den där typen som börjar med att skriva låtar till en ny skiva så fort du är klar med en?

- Aldrig. Det har jag aldrig gjort. Men jag har tänkt lite på nästa skiva redan. Jag tänker lite på skivor som jag verkligen gillar och vad de har som mina tidigare skivor inte har, samt saker jag inte tidigare gjort. En riktigt avskalad skiva har jag nog aldrig gjort. Jag brukar lyssna på Gillian Welch, en amerikansk typ folksångerska, och hon är riktigt bra på att göra väldigt avskalde skivor som låter riktigt bra. Det vore kul att istället för att ha flera gitarrister, så kanske bara en. Och jag spelar lite piano eller så. Jag har nog aldrig gjort en skiva med ett Crazy Horse-sound, det är något jag är lite intresserad av. Om allt blir så vet jag inte, men det är en idé i alla fall.

Eller så kanske det blir Lloyd Coles Nebraska?

-  Music In A Foreign Language är redan min Nebraska-skiva, tycker jag.

När intervjutiden liter mot sitt slut konstaterar Cole att vi pratat i över tio minuter om Apple och deras datorer. Men han kan ändå inte låta bli att säga något mer om det:

- Jag hatar Steve Jobs. De ger mig inga gratissaker ändå så jag kan säga det. Men de borde, med tanke på hur många av deras datorer jag har köpt.

Det börjar med att Oskar ”Moto Boy” Humlebo frågar om jag vill ha kaffe när han häller upp en kopp till sig själv och jag berättar att jag inte är särskilt förtjust i den mörka och varma drycken, han förklarar att han sover dåligt och att kaffet blir någon sorts supplement till sömnen. Sedan kommer en fråga om tram7 och på något sätt glider diskussionen in på programmeringsspråk och avslutas med en Gladiator-spoiler. Det är något som Oskar stött på vid studier i digital ljudproduktion, programmering alltså.

- Jag kommer ihåg att jag läste fem veckor C++ när jag pluggade. Det var det värsta jag har varit med om. Sånt jävla drabbel. Inget fungerar och man undrar vad det är för fel, så är det ett litet semikolon eller något if eller then som saknas någonstans. Man sitter i två dagar med något, sen trycker man på ”run” och allt som händer är att några streck rör på sig. Fullständigt hopplöst.

Tänk om man skulle syssla med det där på heltid…

- Man skulle bli tokig på riktigt. Det var första året, de var en treårig utbildning jag aldrig gick färdigt. Jag är ju intresserad av musikproduktion och vill lära mig allt om mikrofoner och så, för det är jävligt intressant med frekvenslära, alltså akustik, hur ljudvågor rör på sig och fungerar i olika rum, vad basfällor är allt sånt, mycket matte då, men djävulskt intressant.

Beräkna hur en ljudvåg studsar mot en vägg, typ, eller?

- Ja precis, eller hur tjockt dämpmaterial man behöver för att fimpa en ljudvåg som är 2000 Hz. Just sånna saker är jävligt intressant. Hur en digital omvandlare fungerar. Vad bitrate är, samplingsfrekvens. Allt sånt. Just programmeringen var för sånna som skulle gå vidare till datorspel och implentering av ljud och musik i dom. Efter att jag, och många fler, hade uttryckt vad vi tyckte så blev det valbart till nästa årskull.  Bra för de som ska jobba med det, men för mig var det fruktansvärt ointressant, men nu har vi något att prata om så det är aldrig dumt att lära sig något, säger han glatt.

Är det på grund av detta som du spelat i kyrkor?

- Ja, jag har alltid dragits till det. Det är en sån jävla vacker klang i en kyrka och på sätt och vis passar det sättet jag sjunger på, någon sorts gosskörsfetisch. Vad jag gillar mest med att spela i kyrkor är att det inte riktigt finns någon regel för hur man ska bete sig, ingenting är liksom så där inkört. Går man till en rockklubb så finns det lite regler för hur publiken ska bete sig, hur man ska vara på scen. En ganska tydlig struktur. I en kyrka kan folk sitta och tänka ”får man applådera eller?”, och jag kan stå där och råka säga ”fan detta är kul, oj fan förlåt, nej jävlar…”. Det blir aldrig helt utstakat så det skapar sig lite självt för stunden och det är jävligt coolt.

Däremot i Hägerstens kyrka… När vi skulle spela där så sa dom; ”vi har jättebra PA här och det är inga problem alls”, och när vi kom dit så blev tanken ”det här är säkert jättebra”, men det var inte för musik utan för någon som står där och predika lite i stil med ”åh gud fader”. Det fanns inga monitorer över huvud taget, högtalarna satt längst bak i salen. Tankarna var ”hur fan ska detta gå till?”. Det var en ren bragd att vi lyckades få ihop det, ingen hörde något av sig själva så jag fick stå med benet och hålla någon sorts tempo konstant för att alla skulle ha något att gå efter. Jag fick nästan stå där som Jerry Williams för att höra mig själv med.

Det var den som sändes live på nätet, eller hur?

- Ja precis, på Bambuser eller vad det heter. Min då blivande, och nu fru, satt i Dubai och såg det live. Jävligt coolt faktiskt.

Moto Boy släpper sin musik på etiketten Songs I Wish I Had Written. Skaparen är Martin Thörnkvist, en respekterad person när det gäller marknadsföring av musik i en modern värld, den del som de nu mindre moderna skivbolagen inte riktigt förstår sig på. Nyligen blev han i denna roll omnämnd i New York Times. Bara det att man kallar sig för ett musikbolag, istället för skivbolag, visar tydligt hur man ser på bolagens roll. Det är musiken som är i centrum. Idéer som till exempel att sända en spelning live över nätet, är just Martins. De två, Oskar och Martin, träffades för några år sedan på vad som var tänkt att bli den allra sista Moto Boy-spelningen. En spelning som enligt Oskar blev helt fantastisk eftersom han kunde göra vad han ville, med tanke på att det faktiskt skulle vara den sista. Från början ville Martin släppa de demos som fanns men Oskar ville spela in det på nytt, vilket resulterade i den första självbetitlade skivan från 2008.

- Det är Martin som är snillet. Han styr upp alla sånna där balla och konstiga digitala grejer. Hälften, eller säkert mer än hälften av det vi har gjort, så är det han som sagt ”det här måste vi göra”. En speldosa, spela in en video i en cykeltunnel. Han har gjort så mycket, ett riktigt litet geni. Jävla flax att jag träffade honom, utan honom hade det inte varit någonting. Han har ju lika stor del som jag i att det blivit något. Jag hoppas, för det vore så roligt om det blev något världsstort. Inte så mycket för mig själv, men det skulle bli en sån fin story: ”Två killar från ingenstans. De hade ingenting. De utmanade alla majors”. En framgångssaga från Malmö med Martin och Oskar. Det hade varit så jävla roligt, säger Oskar och fortsätter.

- Det är häftigt att man kan komma från så lite men ändå påverka så mycket. Jag brukar säga att vi har ett band ihop. Han, jag och min fru. Han spelar Macbook, jag spelar gitarr och min fru säger när det är bra eller dåligt. Hon hör direkt om det är bra och säger typ ”nej, det suger”, eller typ ”det låter bara som du försöker bli känd”. Det brukar fungera, faktiskt. Hon har någon konstig radar för sånt där. Hon gillar när det är riktigt crappy ljudkvalitét, när det verkligen är första demon och sen när man fixar till det för CD så brukar man få höra; ”ääh, vad tråkigt”. Martin är tvärtom, han säger att det är en bra demo, men… Det är ju vad han jobbar med. Så någonstans där emellan brukar det hamna, mellan dom krafterna står jag.

Det kan vara väldigt charmigt med demoinspelningar.

- Ofta är det så avslappnat. Den där ”nu ska det bli bra”-tanken finns inte, man bara spelar liksom. Med den här skivan försökte jag behålla så mycket som möjligt av originalinspelningar, då det är den första idéen. För det är någonstans där som man verkligen har själva kärnan till känslan och när man ska spela in en gång till försöker man bara bli bättre. Så det är bättre att ta med det och försöka klä på det med något annat. Jag hörde The Arks demo till Father of a Son, helvete vad det svängde från replokalen och det var så bra. Den är bra på skivan, men demon var helt galen. Likadant var det med Calleth You, Cometh I. En av de bästa rocklåtar som gjorts.

Hur ser du själv på Internet och musik?

- Utan fildelning, MySpace, Facebook, utan allt det där digitala hade det varit så jävla svårt att komma fram. Man får se det så, man säljer mindre men man har faktiskt chansen. Är man bra så, då spelar det egentligen ingen roll. Det kommer att gå bra, bara man är tillräckligt bra så går det.

Är det verkligen så då? Det känns inte som att allt som borde går bra gör det, medan sämre saker på storbolagen går bra.

- Men det är två skilda världar. Musik och marknadsföring eller försäljning. De går bra att slå ihop men det är verkligen skilda världar. Basshunter har sålt extremt mycket, han är en bra försäljare, han hittade en lucka där det fanns massa folk som ville ha det. Big Mac är den mest sålda maträtten i världen, inte för att den är så god eller nyttig, utan för att den passar.

Men jag har lite förståelse för skivbolagen ändå, det är ett företag som ska gå med vinst.

- Jo, det har jag också.

Samtidigt är de lite stela.

- Dom är ju det. Kollar man på gamla dokumentärer eller filmer, typ Wanye’s World, den är från 90-någongång och den bilden av skivbolag som fanns då som det faktiskt var, var den där farbrorn med hästsvans med en cigarr som var allsmäktig. Folk fick komma och ge honom blowjobs och då fick de kanske släppa en skiva. Det var verkligen dom som hade makten, inte artisten. Blev man väl signad så sålde man mycket, men hade man tur så fick man vad då, tio procent per skiva kanske. Det är lätt att romantisera upp skivförsäljningen som den var då, men det var nog inte så ball alla gånger ändå.

Det är en rätt konstig bransch.

- Den är så jävla konstig faktiskt. Helt bisarr. Just hur de hittar på konstiga vägar att göra saker. Typ att skivbolaget köper upp si och så många tusen ex av en skiva de släppt för att kunna säga att den sålt guld, för då säljer den mer? Jävla konstig bransch.

Jag tyckte det var lite kul att det står på nya skivan att musiken är licenserad till Songs I Wish och inte tvärtom.

- Det är Martin, han är stenhård när det gäller det där – att skivbolagen är anställda av artisterna, och det är väldigt mycket mer sant egentligen. Man kommer med en färdig produkt och så anställer man dom för att lansera den. Det ska ju inte vara så som för 20 år sedan att man får be om att släppa. Nu är det tvärtom på gott och ont, som Spotify. Det är så bra, jag älskar det som verktyg, men helvete vad man får lite pengar för det. Det är helt sanslöst. Jag hade 270 000 spelningar på ett kvartal under 2009 och jag och Martin fick 600 spänn att dela på.

Med tanke på skivor, Lost in the Call släpps på vinyl. Är det din idé eller är det Martin som ligger bakom det med?

- Det är han som sett till att det blir av, men vi har båda velat göra det. Jag har så gärna velat att det ska bli av och jag är glad att det blev två stycken 10″ också. Det fick inte riktigt plats på en 12″, så vi tog två 10″, så det blev lite som den dubbel-LP. Det blir mer tillfredsställande, det väger mer, det är 24-sidors booklet. När vi växte upp så var det fortfarande LP som gällde ändå, jag minns min första stereo, en sån stor med två kassettbandspelare och vinylspelare ovan på. Och så kommer man ihåg mammas och pappas skivsamlingar och dom var ju bara LP i stort sett. Det blir lite speciellt att se sitt eget namn och höra sin musik på vinyl, det är mer en riktig skiva. Man kan bränna en CD hur som helst men en vinyl bränner man inte. Hela symboliken och värdesättningen, att man tar fram skivan, tar ut den och lägger den på skivspelaren skapar en mycket större aura kring musiken.

Jag håller med, man kan lyssna sittandes och bara titta på skivan när den snurrar runt.

- Ja, man ser nästan musiken, man ser nålen på skivan. Det är coolt. Jag har faktiskt inte lyssnat på min ännu. Martin har fått alla, men jag har inte sett eller hört något. Han ringde och sa typ ”dom är så jävla snygga”. Det kommer bli riktigt roligt att få ta fram och lyssna på den. Rasslet innan musiken börjar, så coolt.

De som sett Oskar live som Moto Boy eller varit på en spelning med Titiyo de senaste två åren kan nog ha sett hur de båda gästar varandra sporadiskt och framför låten If Only Your Bed Could Cry tillsammans. Vad alla kanske inte vet är att detta är en låt som är skriven av Oskar som hamnade på Titioys skiva efter att två av hans vänner tjatat på Titiyo om hur hon måste lyssna på honom, när de sprang in i henne på en fest.

- En av Titiyos vänner är med och arrangerar dom där ”En afton med…”, där det är massa artister som gör covers av en viss artists låtar. När hon var hemma hos henne så kollade hon upp mig och tyckte att det var skitbra. Sen ringde de mig och frågade om jag vill vara med på en Dusty Springfield-kväll, det var i december 2007. Jag blev helt paff och tänkte ”Vill Titiyo att jag ska komma?”. Den kvällen blev skitrolig och vi bonda på en gång, hon var fantastisk och vi hade skitkul ihop. Sen började vi umgås varje gång jag var i Stockholm och hon frågade om vi inte bara kunde göra en duett. Det var också roligt att höra sin egen låt fast någon annan gjort all produktion, det enda jag gjorde var att dyka upp och sjunga.

Du har sagt någon gång att du ville bli popstjärna, men struntade i det och bara gjorde precis vad du kände för. Du har inte tänkt att göra något mer poppigt någon gång? Blue Motorbike är riktigt bra.

- Jag gillar ju det också. Det fungerar på skivor, men live går det inte. Jag har försökt många gånger nu, fast jag är inte den sortens sångare eller scenpersonlighet, det går bara inte. Jag lovar att det säkert finns andra som skulle kunna göra låtarna mycket bättre. På skiva däremot, tycker jag det är kul att göra sån pop fortfarande. Men jag har lärt mig, jag har kört in huvudet i väggen många gånger just på den aspekten. Jag vet att det inte blir bra när jag försöker ha världens popklös, eller det kan bli bra, men det blir inte magiskt. När jag skalar ner på det och gör något lidelsefullt så blir det stort på riktigt och inte bara en svängig låt. Det finns andra som gör det bättre. Jag låter hellre Mando Diao stå för öset, så kan jag stå för hånglet istället.

When My Heart Was High är ändå påväg lite åt det hållet?

- Jag vet inte riktigt varför det blev så. Det bara kändes att om den ska vara med, så måste den vara på det sättet. Däremot kommer den vara tvärtom när jag spelar den live, antagligen blir det bara gitarr på den, aslugnt.

Texten är ju lite hårdare: ”ignite burning heart”, eller hur den går. Kanske passar bättre än något väldigt lugnt?

- Den var lite annorlunda redan från början. Den är från 2005.

Så den är äldre än förra skivan?

- Ja, fast den äldsta låten på skivan är Early Grave, den är från 2002 tror jag. Bara det att jag stöpt om den lite, den var en sån jävla popdänga från början. Jag sjöng verkligen riktigt illa. Jag ville sjunga som typ Liam Gallagher, istället blev det typ Smurf Hits Gallagher, det lät så jävla illa. Det är många gamla låtar man tagit fram och gjort någonting nytt av. Jag misstänker att nästa skiva, hur mycket jag än vill göra rock, kommer att bli ännu mer avskalad. Typ att jag drar till Prag och hyr in en symfoniorkester. Det var någon som sa det – ”åk till Prag, det är skitbilligt”. Man kan tydligen hyra en hel orkester för inte alls så mycket, så om denna skiva säljer tillräckligt bra kanske man har råd att göra just det.

Nu är det länge sedan jag lyssnade på For Martha, men är inte den lite åt det hållet?

- Det är riktigt, men det var också något som jag hade velat göra sedan jag var liten. Pie Jesu är nog den mest poppiga av dom på så vis. Jag kommer ihåg hur jag hörde Suo Gân första gången i Solens Rike som liten, med en väldigt ung Christian Bale. Det är inte han som sjunger den men hans karaktär gör det. Den var jag bara tvungen att göra.

Kärlek och relationer till ting och människor är ett tydligt tema även på din nya skiva. Hur kommer det sig att du fortsätter med det?

- Jag tror att det märks tydligare på den här skivan att det inte bara handlar om ”du och jag” som två personer. Förra var nog mera så, ”åh, jag är så kär i dig”. Nu är det nog mer kärleken som ett stort fenomen, kärleken till skönhet och till livet. Jag tror att kärleken blir någonting större än bara en personrelation. Känner man en stor kärlek till livet, musiken eller skönhet så börjar det nog snudda på teologier, snudda vid guda-begrepp. I mitt fall är jag helt besatt i skönhet. Sen är jag bara en sucker för kärlek. Jag älskar att vara kär och jag hatar sorgliga slut på filmer, även om det ändå kan förstärka intrycket av kärlek ännu mer. Men det är ändå när de får varandra till slutet som är bäst.

Så slutet på Gladiator när han dör, är inget för dig?

- Det som händer är ju att han äntligen får komma till sina älskade. Jag tror nästan jag tycker det är ännu goare. Dels får han träffa sin älskade fru och sitt barn, och sen så slipper han jiddra med CSN, räkningar, mat och sånt där. Det är dubbel lycka.

En lite modern version av Gladiator alltså.

- Han sitter där med sitt svärd och svär över CSN; ”jag orkar inte, jag tar livet av mig”, säger Oskar och skrattar.

När vi möter upp Steso Songs, eller Karolina som hon också heter, i ett iskallt Stockholm har hon precis släppt sin debutskiva och åkt runt ungefär en vecka i Sverige med Handen på hjärtat, där hon agerat support åt Hästpojken. Trots att hon först nu släpper sin debut är hon ingen nybörjare. Sedan tidig ålder har hon sysslat med musik på olika sätt och i bandet Alien She spelade hon live väldigt mycket, och det är just livespelandet som ligger närmast om hjärtat.

- Det är det bästa! Men ibland är det jobbigt med min typ av musik. Jag vet inte riktigt vad det är, eller så drar folk ner ljudet när det ”är en tjej med piano”, som spelar, för det känns ofta svårt att överrösta folks prat. Var man en spelar eller vilket band man än är, så står folk och pratar. Om man inte är typ Bob Dylan då. Även om det står flera rader och tittar på en så hör man alltid det, och det kan bli jobbigt. Men jag älskar att spela live, för då känner jag att låtarna låter som när jag ursprungligen skrev dem och det känns väldigt bra. Det blir bättre än på skiva på något sätt.

Är det verkligen så? Att man hör folk prata? Jag tycker alltid att ljudet är jättehögt när man går på konserter.

- Jag ska tänka på det nästa gång när jag går på en konsert när det är något lugnt, men det kanske blir annorlunda när man är på scen också. Jag vet inte riktigt.

Blir det aldrig jobbigt att spela live med tanke på dina personliga texter?

- Nej, jag känner mig ganska trygg med dem. Jag har ju valt vad som står, så jag vet vad jag kommer att sjunga, även om det är inför helt nya människor. Så på det sättet är det inte jobbigt. Jag väljer själv att älta det om och om igen. Poängen med allt som varit jobbigt är att jag kunnat skriva låtar om det.

När Steso Songs spelar live blir det oftast en ensam Karolina på scen, ibland med lite backtracks och så, tillsammans med ett piano. På sin releasefest blev det ett kompband som bestod av Nicolai Dunger och Doktor Kosmos-medlemmar och när det var P3 Live Session i Göteborg blev det inte helt oväntat göteborgsfolk i bandet.

- Det är ganska roligt att sätta ihop ett band inför en spelning på det sättet. Det blir liksom aldrig tråkigt och just att det blir en liten sån kniven-mot-strupen-känsla över det. Alla måste verkligen skärpa sig för man har i stort sett bara hunnit repa under soundcheck.

Vad är bäst då – spela i ett band eller solo?

- Jag skulle nog vilja ha ett band, det är roligare än att spela själv. Just mitt låtskrivande har alltid varit ensamt och det är så det har börjat. Det kommer jag alltid att fortsätta med, att hålla det som min egna grej. Jag vill vara ifred tills det är klart och innan dess får ingen höra det, och det vill jag ha kvar. Men jag skulle asgärna vilja ha ett band för att leka av mig lite så där. För det kan bli ganska svårt ibland, liksom, att vara tvungen att sitta och skriva och man hänger själv hela tiden.

Karolina Stentröm började spela piano som liten i Hultsfred och spelade även där i bandet Alien She, ett band som spelade fllitigt live och släppte ett par demos som enligt utsago sålde rätt bra, men någon skiva blev det aldrig, även om det fanns planer att släppa på Adrian Recordings då Magnus Bjerkert som driver bolaget fanns i samma stad. Anledningen till att bandet sedan slutade, var nog p.g.a. att de aldrig gjorde något ordentligt, berättar Karolina, och säger samtidigt att de nog var lite bortkomna hultsfreds-bor för att sedan skratta lite.

För ungefär två år sedan släpptes det första materialet med Steso Songs, en EP med fyra låtar, samtidigt släppte även Kite en EP. Båda dessa släpptes på Karolinas egna skivbolag Lyckan. Och det var de allra första släppen. Tankar att göra allting själv har funnits sedan hon var 13 år.

- Jag har aldrig gillat skivbolag, för jag vill inte att någon ska bedöma mig, att någon jävla idoljury ska sitta och säga att jag sjunger si eller så. Så jag ville ge ut själv. Självklart funderade man över om det skulle fungera och hur man skulle göra och om jag skulle ha råd. När Kite, mina kompisar, skulle ge ut en EP så tänkte jag bara: ”nu kör jag”. Då hade jag någon att prata med om det hela tiden som ett stöd också. Nu är jag jätteglad över att jag gjorde så här, för jag tycker att det är hur lätt som helst nu. Det har ju fungerat svinbra.

Vad var tanken med EP:n då? För alla låtar på den är med på din skiva.

- Jag har ju haft sjuka problem med att bli klar med skivan. Jag började spela in lite 2008 och kände att det inte var tillräckligt bra och sen gick det en massa tid och, ja… Att ge ut den fyra-spårs-EP:n var att jag ville grunda mig med något innan jag kom med albumet. Ett sätt att safe:a lite, eller jag ville nog att jag skulle känna att jag bestämt själv. Att ge ut världens mest korkade grej – en jävla vinylskiva som ingen kommer att köpa, även om jag faktiskt sålt rätt mycket, mer än vad jag trodde från början. Hela tiden jag väl gjort ganska idiotiska val kan det tyckas, bara för att jag vill göra det på mitt sätt. Sen var det också skönt att tänka typ: ”om jag inte ger ut den här vinylen först så blir det sånt stort fokus på debuten”. Jag var inte redo att presentera mig själv med en hel skiva.

Det låter som att det är samma precis samma inspelningar på EP:n och skivan?

- Ja det är det, fast alla låtar är ommixade, förutom Blinding Light of Love. Så det kanske kan verka konstigt. Jag har funderat jättemycket över hur jag skulle göra, men jag bestämde mig att denna skiva skulle vara en sammanfattning över dessa sju år och därför har det känts… Det blev bara tvunget att vara så. Jag kände också att dom låtarna förtjänade en bättre chans. Om man tänker på radio t.ex., eller allt, det kretsar ju kring albumet – en EP på vinyl, det är ingen som bryr sig om det. Jag vill att fler ska få en chans att höra dem. Vilket är viktigt, för jag vill ju så klart att folk ska lyssna på min musik.

Du känner inte att några av låtarna börjar bli lite gamla då?

- Jo, kanske, men det går inte inte riktigt att hålla på så. Det blir taskigt mot dom som börjar lyssna nu, för dom så är ju de låtarna nya och då kan jag inte hålla på att gnälla. Då skulle jag ju faktiskt få skylla mig själv. Dom är faktiskt nyinspelade, i somras, förutom just dom fyra då, så det känns ändå nytt och fräscht på det sättet. Jag har nog inte tröttnat än.

Känner du redan att du vill göra något nytt?

- Nu när skivan blev klar efter en sån jättelång tid, så har jag börjat skriva väldigt mycket. Nu känner jag mig fri att leka lite, för nu behöver jag inte känna någon stress att med att bli färdig och ta hand om dom gamla låtarna. Jag kan göra vad jag vill, så jag känner mig aspeppad och vill bara ge ut en skiva så fort som möjligt. Jag ska faktiskt spela in redan den här veckan, typ fyra låtar.

Blir det en sådan där två-års-process?

- Nä, det kommer att fortare. Jag kommer nog att släppa en ny redan om ett år. Jag funderar på att införa en högtidsdag, typ som att alla hjärtans dag är samma datum varje år, så väljer jag 17 februari varje år att släppa en ny skiva, säger Karolin met ett leende.

Och nu när du släpper själv är det ingen som kan stoppa dig heller.

- Ja, det är helt fantastiskt. Det är underbart att få bestämma själv. Det är värt allt slit.

- Vi tackade just nej till en USA-vända. Jag kollade upp båten, men det skulle kosta 18000 en väg och ta sex dagar, säger Joachim Läckberg när samtalet om Sambassadeurs spelningar i Tyskland och Spanien glider in på hans flygrädsla.

- Queen Mary från Southhampton. Så man får ta sig till England också, lägger Anna Persson till.

- Spanien var i alla fall lätt, då betalade de InterRail-kort i förstaklass. Tre-rätters middag och sådant. Jag kom hem två dagar efter de andra.

Det är bara ett par dagar kvar tills att deras tredje album European släpps på skivbolaget Labrador. Innan släppet av deras första självbetitlade skiva hade de fått erbjudanden från andra skivbolag, men de är nöjda med hur det blev. I alla fall med tanke på hur det gått för de andra bolagen, säger Joachim. Att de får göra precis vad det vill är givetivs också något som väger tungt. Ett sammarbete som fungerar mycket bra enligt de två medlemmarna. Framför allt är det också Labradors kontaktnät utomlands som är något de värdesätter och Spanien nämns som ett favoritland.

Hur är det med Tyskland då? Jag har hört att de gillar svensk pop.

- Spelningarna i Tyskland har nästan varit det bästa, eller roligast att spela. Förutom Spanien då. Det är en sån otroligt artig publik som står kvar hela tiden. Sen att någon sagt att det är helt meningslöst att spela där och att det inte ger något tillbaka stämmer inte. Det är något konstigt rykte, säger Anna och Joachim kommenterar skämtsamt tyskarnas discplin.

De står inte bara stilla stelt, som publiken i typ Stockholm alltså?

- Sen kommer alltid någon fram efteråt och ska tipsa om ljudet, hur det borde ha ställts in. Det är en svensk publik. De har läst någon KY-utbildning i ljud, det är rätt tröttsamt. I Spanien är de fantastiska, de sjunger med i texterna och ställer frågor om göteborgsband vi aldrig har hört talas om. De har mycket bra koll på Sverige, berättar Joachim.

Skivan, som likt Migration är producerad av Mattias Glavå, spelades in under några veckor i juni och augusti. Eftersom bandet kände behovet av att vara effektiva på grund av tidsbrist blev det det naturligt att välja Glavå som producent. Och då de känner honom sedan tidigare behövdes det ingen uppstartssträcka att lära känna någon, eller känna av hur man ska jobba. Det var nog inte ens något snack om saken, uttrycker Anna det.

Jag får alltid någon mental bild av att man jobbar stenhårt med att bli klar till skivan inför releasen, men så är det ju inte alls, uppenbarligen…

- Den var helt färdig i oktober och nu har Labrador något avtal med EMI så den släpps i tjugo länder samtidigt. Det är lite speciellt med tanke på USA också. Där måste de ha skivan minst tre månader innan release för att kunna göra promotion och sådant. Själv hade jag gärna sett att den släpptes i oktober, säger Joachim och Anna fortsätter i ämnet:

- Migration var lite så, den släpptes väldigt direkt. Det var oktober och då hade vi spelat in den under sommaren. Det var rätt skönt att ge ut den och bara köra. Nu är det lite så där ”vi har ju gjort en skiva, den ska ju släppas”.

- Då var det hets från Labrador. De ville att vi skulle släppa den fort så den inte skulle krocka med The Radio Dept.s skiva. Och nu ska den släppas i april – 2010, berättar Joachim och alla skrattar.

Trots att man nu mer spelar in i en ordentlig studio finns det kvarlevor från hur man spelade in den första skivan – i en lägenhet. Låtskisser som resulterar i låtar som enligt Anna är ganska klara, med rätt takt, redan innan man går in i studion. Ibland blir det också små saker och vissa ljud som spars ner och sedan tas med. Med Migration jobbade man mycket på det sättet, mycket på grund av att man inte hade riktiga stråkar på den skivan. Mycket är alltså som tidigare. Fast denna gång är trummaskinen utbytt mot riktiga trummor och när det kommer till stråkljuden så är de flesta nu riktiga stråkar.

- Vi har haft en Roland som vi mjölkat ur alla åren. Underbara ljud på den och vi har använt den på alla skivor så det går nog inte att använda den så länge till. Folk känner igen de där ljuden nu, säger Joachim.

När jag frågar om det bara är riktiga trummor på European, eftersom jag på någon låt tycker det låter väldigt trummaskin får jag medhåll av Anna:

- Jag vet! Jag tycker också att det låter som en trummaskin, men det är nog faktiskt bara riktiga trummor.

- I Can Try är väl lite så där, lägger Joachim till i diskussionen, innan han berättar vidare om just trummorna:

- Det är tre olika trummisar med på skivan och jag måste nämna Daniel Permbo där. Jag har nog aldrig blivit så förvånad. Han går omkring och smyger. ”Jag spelade trummor för 15 år sedan”, går han och säger.

- Och blyg som fan, säger Anna.

- Sen gick han och satte sig. På Stranded, den första låten, är det han som spelar och det är helt makalösa trummor.

- Han har ett helt fantastiskt uttryck i ansiktet när han spelar också. Som han är i en annan värld, eller som att han är i himlen.

Hur är det med texterna, det verkar vara rätt uppdelat med vilka som skriver?

- Vi är tre som skriver (Joachim, Anna och Daniel Permbo). Några var. Joachim och Daniel Permbo skriver musiken, säger Anna.

Så du gör ingen musik alls?

- Jag har gjort lite, typ ackorden till en låt fast jag är liksom inte låtskrivaren utan det är mer Joachim, som också är kvick att kommentera att även Daniel skriver låtar, innan Anna fortsätter:

- Ja och Daniel Permbo, precis. I början så skrev jag alla texter som jag sjöng men sen så har jag haft mycket att göra och inte riktigt haft tid. Nu har vi delat upp det mer och mer och det känns himla kul tycker jag. Jag kan ibland tycka det är roligare att sjunga någon annans text faktiskt.

Det kanske inte blir lika känsloladdat heller?

- Absolut. Och så kan det vara lättare.

Jag tycker ändå att texterna känns väldigt lika. De är aldrig riktigt konkreta om vem man sjunger om och så där.

- Det kanske stämmer, säger Joachim.

- Det är nog sant och jag tror ingen av oss, kanske jag och Daniel i sådana fall, har skrivit massa texter innan. Men inte speciellt mycket. Jag tror att eftersom vi började skriva texter ungefär samtidigt allihopa, att vi säkert har hittat någon sorts gemensamt språk som vi tycker passar till vår musik, tycker jag. Eller jag kan tänka mig det. Sen kan jag nog se vem som skrivit vad, men det finns nog många likheter, säger Anna.

Inför släppet av deras första skiva fanns lite av den typiska hypen när ett popband ska släppa sin debut. Vad de dock aldrig fått är någon hype som är ”övermycket”, som Joachim uttrycker det och båda ser på det som någonting positivt.

- Det har varit rätt stadigt. Vi har aldrig blivit så där superhaussade tror jag, och det är nog väldigt bra. Vi tänker inte så mycket på det. Vi ger bara ut skivor när vi har låtar och det är väl det som styr mest, berättar Anna.

- Den här skivan har varit överlägst jobbigast att göra. Ett tag tänkte man nästan att man skulle ställa in den. Det blir svårare för varje skiva, säger Joachim.

På vilket sätt då?

- Man måste försöka förnya sig och hitta på nya grepp. Man vill inte att det ska låta som att man bara upprepar sig och sen är det svårt att få ihop det med tiden när alla jobbar.

Men in är nöjda med resultatet?

- Ja, fast det går nog inte att lyssna på ett objektivt sätt.

Tänker man att man borde spelat annorlunda eller så?

- Inte riktigt så och det var det som var skönt att det var riktiga musiker med och att man inte spelat så jättemycket själv, så man behöver inte sitta och lyssna så. Men det är så att man fattar att vissa låtar är bra, men man tänker alltid att man kan göra något bättre och det är väl bra att man tänker så.

24 februari släpps skivan European på Labrador.

- Jag har nog ingen plan. Eller. Jag börjar inte med någon i alla fall. De är bara ett resultat av det året. Jag märker hur saker ändras hela tiden, till och med nu med denna turné. När jag startade den kände jag mig helt annorlunda än vad jag gör nu. Och det var bara typ en och en halv månad sedan. Man förändras utan att ens försöka, jag kommer på mig själv att jag förändras typ varannan månad och i slutet av året blir den musiken jag vill göra något helt annorlunda. Kanske funderar jag över om jag ska göra heavy metal eller något. Jag går igenom sådana konstiga faser och jag vet inte om det kommer att sluta, jag hoppas att det inte gör det på ett sätt. Men när eller om det händer så blir man fixerad, som någon mänsklig staty.

Det blir det långa svaret från Adam Green när jag frågar honom hur han ser på att göra en ny skiva. Han är trött, säkerligen sliten och hans turnéledare har tidigare berättat att allt han gör, som i vanliga fall tar två minuter, tar ungefär fem gånger så lång tid och det märks när han svarar på frågorna som ställs. Det tär på en artist att ständigt vara på turné och det är något Green sysslat med nästan ständigt i tio år.

Du verkar vara rätt öppen i intervjuer man läser med dig. Känner du att det är något du måste vara?

- Jag vet inte riktigt. Jag tror att inte det är bra att försöka dölja för mycket om sig själv. Jag känner att jag inte heller vill ha massa saker som är hemliga och jag vill leva ett intressant liv på riktigt, inte bara hitta på massa saker.

Jag tänkte lite på att vissa artister inte vill säga någonting alls…

- Så var det lite för mig med, förut. Speciellt när jag började göra musik, för man vill att folk ska dömma en enbart baserad på sin musik och inte att de ska ha massa konstiga förutfattade meningar om vem man är innan de börjar lyssna. Men efter typ tio års turnérande så har man kommit till det stadiet när folk vet hur man är. Det är bara menlöst att försöka dölja något efter det. Mitt liv har blivit en turnémusikers mer än vad det någonsin var innan och det är vad alla har sett. Det är som att jag kan citera Lou Reed och Growing Up In Public. Lite så är det tycker jag, säger Green och fortsätter:

Jag ju spelat säkert åtta gånger här i Stockholm, och jag är inte ens här ofta. Det är många spelningar för någon som inte spelar här särskilt mycket. Det finns platser jag spelat kanske tjugo-trettio gånger. Det är lite som jag växt upp framför en väldans massa människor. Det innebär en del ansvar, att spela med ett band där alla måste kunna försörja sig, och det har jag haft sedan jag var 18 år. De flesta har inte den typ av ansvar när de är så unga.

På den nya skivan Minor Love har texterna en lite mörkare ton än på tidigare skivor, men Green säger att han fortfarande skriver sina texter på samma sätt, slutresultatet blir bara annorlunda, helt enkelt.

- Texterna är mer melankoliska eller något sådant. De är också mindre abstrakta, jag tycker att de andra skivorna är mycket mer abstrakta. Speciellt Friends of Mine, Gemstones och Jacket Full of Danger. Jag skriver fortfarande mina texter på samma sätt, men sedan blir resultatet något annat. Jag har ingen aning om varför det blir så. Ibland händer det att jag ändrar texterna för att de ska bli mer utmanande, typ om jag tänker att lyssnaren skulle kunna förutse vad som skulle komma härnäst, så då ändrar jag texten så det rimmar med något helt annat så de kan förstå att jag tänkte på både och. Det låter lite som paranoia, men lyssnaren kommer förstå att jag gjode det med flit. Vilket är konstigt. Det är nog paranoia. Jag tror detta album är lättare att förstå.

Det skulle jag påstå…

- Det är helt okej med mig. Kanske går jag i helt motsatt riktning i fortsättningen. Jag är inte alls säker på att det är så här det kommer fortsätta att vara. Det oroar mig lite, det här med att ha en viss position sett till musiken. Jag har ändrat varje skiva rätt mycket och jag har gjort sex stycken som alla är rätt olika på sina sätt och jag fantiserar om vad jag ska göra härnäst. Det blir säkert ingenting som det, eller så kanske jag gör en blandning eller spelar in två skivor på samma gång och väljer den som låter bäst. Jag vet faktiskt inte alls, men jag tror alla sitter i samma båt. För att kunna leva ett intressant liv så måste man bli intellektuellt stimulerad.

Hur skriver du dina låtar, tänker du ”nu ska jag göra en låt” eller är det något som kan komma till dig medan du sover i turnébussen?

- Ibland är det så, att jag vaknar med någonting i mitt huvud. Jag har alltid en bandspelare med mig i min ficka och jag spelar in allting jag kommer på. Sedan lyssnar jag igenom vad jag gjort och jobbar vidare på det långsamt. Det tar några veckor att göra en låt och det blir kanske en eller två rader om dagen. Det händer att jag gör en melodi och sitter och sjunger till den i några dagar och spenderar timmar på att komma på nya verser tills jag hittar något jag gillar. Ibland sitter jag uppe mitt i natten och bara improviserar medan jag spelar in och sedan lyssnar jag på det på morgonen när jag är nykter. Jag tror att det är bra att ha flera perspektiv när man gör en skiva. Vissa saker kommer man på bara så där, vissa jobbar man stenhårt med, vissa skriver man ner i en bok, vissa kommer man på när man är riktigt full eller har tagit något och vissa kommer du på när du dricker kaffe på morgon eller tar en promenad runt kvarteret. Det är väldigt trevligt att kunna spendera en massa tid på att spela in en skiva. Jag vet inte om det alltid kommer att vara så, men jag hoppas det.

Har du samma approach när det gäller att skriva melodier?

- Jag tycker det är bra att skriva text och musik på samma gång. Du kan sjunga orden medan du skriver dem. Det är säkerligen så att inte alla gör det, men jag gillar att göra det så. Det är svårt att tro det ibland, att den vision man haft av en låt verkligen blir till en låt. Men jag vet inte riktigt hur folk gör det, för jag använder knappt en gitarr. Jag bara sjunger in i bandspelaren och kan höra melodin någonstans i huvudet.

Hur känner du att de du gjort har blivit till en skiva?

- Det känns aldrig riktigt så. Visst, jag får en känsla av att det jag har är på väg att bli en färdig skiva. Men jag känner aldrig så. Man kommer till en punkt då man blir tvingad att göra det på grund av skivbolaget. Det är då man kallar det för en skiva. Vanligtvis har jag, i mitt huvud, tio låtar som är riktigt klara och tio till som jag typ jobbar med och det är roligt hur det kan bli i slutändan. Kanske fyra av de tio som var klara blir inte ens bra och de andra är de låtar som alla gillar bättre. Det är precis som med målningar. Jag har gjort tavlor väldigt fort som folk tyckt bättre om än de jag jobbat flera dagar med, det betyder ju inte att man inte ska jobba länge på något. Det är bra att göra både och. Jag vet att Leonard Cohen jobbar väldigt länge med sina låtar.

Producenten, och vännen, Noah Georgeson var språngbrädan för många av idéerna på den nya skivan. Och var tillsammans med Green i stort sett den enda som spelade på skivan, som spelades in i Los Angeles, bortsett från Rodrigo Amarante från Little Joy. Green säger att alla skulle bli överraskade om de visste hur mycket trummor han spelade på skivan, även om han gjorde det i Moldy Peaches. I ungefär fyra veckor befann de sig i studion och experimenterade på olika sätt.

- Jag vill inte bli för teknisk, men jag sjöng rätt mycket i en mikrofon som man använder till en komradio. Bara för att få den rätta atmosfären, säger Green och fortsätter med att berätta om sin vistelse i L.A.:

- Erfarenheten man fick av att vara där var rolig, men det var också väldigt ensamt. Jag vet inte hur man kör och så var jag i Hollywood Hills typ hela tiden. Jag försökte alltid ringa folk och se om det hände något eller så var jag ensam i studion och försökte komma på något nytt. Vissa nätter blev väldigt ensamma och jag flippade ur lite eftersom jag inte är från L.A. Där är jag, ensam i något läskigt hus sittandes på verandan, tänkandes på någon galen mördare som skulle komma, typ ”The Hillside Strangler”. Huset var så stort att jag inte ens hittade knapparna för att släcka alla lampor och i köket lös det hela tiden. Det slutade med att jag blev lite av en hemmafru, jag stod där med en kopp kaffe åt Noah när han kom innan vi skulle gå till studion, säger Green och skrattar.