[image name=betyg2]

Jag har aldrig förkastat att vara en wannabe. Det krävs ibland att man är en för att få tillräckligt mycket inspiration för att göra något eget. Och hur lätt är det inte att vara en Bob Dylan-wannabe egentligen? För att ta ett aktuellt exempel; kolla bara på The Tallest Man on Earth. Det går absolut att göra det bra.

Lars Eriksson är en Bob Dylan-wannabe. Om ni följde honom under hans upptåg under Idol 2008 så visste ni redan om det. Han tog juryn med storm under audition med den egenskrivna låten Rejected Love och vägrade sen under själva programmet att anpassa sig efter Idol-mallen. Några veckor in i finalen sa han i media att han inte ville vinna programmet då han inte ville bli känd som ”Idol-Lars”. Fansen valde då att inte rösta på honom och han åkte ut efter att storstilat ha avslutat med att sjunga Smells Like Teen Spirit med Nirvana.

Så tog det ett par år. Det har varit turer hit och dit men nu släpper till slut Lars Eriksson sitt debutalbum. Omslaget präglas av Lars själv som sitter på en sten i ett kargt landskap och spelar schack med en fågel på ett svävande schackspel. Det är en förhandsvisning av musiken. Det skriker av att försöka, men inte lyckas.

Både textmässigt och musikmässigt så rider Lars på trötta clichéer. Det är ett tamt 60-talssound, som ett Dylan utan energin, och över det sjunger han texter som låter som en åttondeklassares skoluppgift. Han vill så gärna vara Bob Dylan och är så rädd för att vara något eget att det till slut bara blir svensk pop som den är som mest. Tam.

Med detta vill jag inte säga att det är genomuselt. Rejected Love är fortfarande en bra låt och vissa andra, som Sing for the Angels eller Boredom, har sina stunder. Men det kanske är dags för mig, och alla andra som hajpade Lars runt Idol, att sluta med det och inse att anledningen till att han är känd är för att han är en genomskön människa som sken igenom TV-rutan och lämnade ett intryck, och inte för hans musikaliska sidor. Varför inte satsa på en karriär som programledare?

Efter att I’m From Barcelona släppt debutalbumet Let Me Introduce My Friends 2006 har de till och från turnerat världen över och i stort sett redan blivit folkliga i Sverige med bland annat uppträdande på Allsång på Skansen. Två år är en lång tid. Erfarenheten man samlar på sig under en sådan lång period är enorm. Det är något som märks på det nya albumet.

Det roligaste med hela albumet är nog öppningsspåret Andy. En låt tillägnad Andreas Sjöberg från fjolårets Idol. Killen som jobbade som sjuksköterska ifall ni minns. ”We could need someone like you in our band, Andy. No audition and you don’t have to pretend”.

Den största skillnaden mot föregående album är det har mer substans, det är inte längre fyllt av handklappningar och sånger som passar hemma på barnkalas. Ta till exempel Gunhild med SoKo. En mycket vacker duett som inte alls liknar någonting på förra plattan och Rufus, den mest intressanta låten. Efter att lite mindre än hälften av låten passerat hörs ett klickande ljud som inleder en förändelse som slutar i en helt ny och mörkare melodi. Det klickande ljudet är en tändsticka som tänds och släcks.

Någon i I’m From Barcelona spelar tändsticka.

I slutändan är det ett mer moget I’m From Barcelona som leverar sitt andra album. Ifall man förväntat sig del två av Let Me Introduce My Friends, finns möjligheten till besvikelse. Vill man hellre höra ett band som utvecklas till det bättre kommer denna eventuella besvikelse inte att infinna sig.