- Jag brukar få höra det ibland. Jag hör det när jag är här uppe. Jag är faktiskt från Göteborg, så är det, säger Ida Redig när jag frågar om hon är från Göteborg, från allra första början, med tanke på att det faktiskt inte alls låter som det när vi hälsar på varandra.

Ida började sin resa till platsen hon nått i dag, genom att lägga upp en låt på MySpace som fick en del uppmärksamhet. Låten, som egentligen bara var tänkt för hennes vänner, gav henne spelningar och plats i media. Flera gånger har hon kallats ”pophopp” och liknande. Och det är något som fortfarande sitter kvar när man läser om Ida i dag, men det är inte något som orsakat någon direkt press, inte i dagsläget i alla fall.

- Nä, absolut inte! Det känns bara väldigt roligt. Det sas redan tidigt sådant där, när jag la ut den där låten och fick uppmärksamheten. Just under den perioden kunde jag känna av en del press men den försvann rätt fort när jag satte mig ner och gjorde min egna plan och sen spelade in skivan på riktigt, helt själv. Jag tog den tid jag behövde och blev nog lite peppad av det där med pophopp då och man fick bra respons. Jag tror väldigt mycket på det jag gör, men det är väldigt kul att få respons, att höra att människor tycker om det man gör.

Hur hade du känt om det var tvärtom då? Om folk hade sagt att det var skitdåligt?

- Jag tror inte folk hade sagt det, säger Ida och skrattar. Men jag hade fortsatt ändå, jag spelar musik för mig själv. Och det finns alltid någon som tycker om den, om det nu skulle vara så illa.

Din musik stämplas allra mest som singer/songwriter. Tycker du att det är rättvist?

- Ja, det tycker jag nog. Det är faktiskt väldigt lugn musik jag spelar emellanåt och jag har inget problem med att bli kallad för det. I början tyckte jag att det kunde vara lite jobbigt, för då kunde jag förknippa den typen av musik som introvert och sorgsen, men nu så känner jag mig mycket säkrare i det jag gör. Så vill man kalla min musik för det är det okej, eller pop om man hellre vill det. Det är upp till lyssnaren att sätta sitt namn och tolka musiken, det är i alla fall den musik som kommit som mest naturligt för mig.

På Idas debutskiva, Standing Here, är det allra mest gitarr som driver det hela framåt, med något piano som komp där i bakgrunden. Men det finns en låt som sticker ut från resten. Låten Mon Ami, något liknande ett klassiskt stycke med piano och stråkar.

- Jag är faktiskt klassiskt skolad från början. Men det slutade jag med tidigt, innan tonåren. Sen blev det mer rock och jag började spela i ett rockband och senare blev det lite jazz på gymnasiet. Så jag har fått lite av varje, jag tror det är så jag hittat mig själv om man säger så, i musiken. Man har testat så många olika sätt att spela på och med så många människor att spela med, så man har fångat de bästa av alla världar, på något sätt.

Men när började du spela piano då? När du var typ 6 år?

- Fyra år.

Oj. Är musik något som hela familjen sysslar med?

- Nej, det är bara jag. Det var någon sorts drivkraft i mig som liten. Jag tyckte verkligen om att spela. Gick hem efter skolan, gick upp tidigt på morgonen och spelade. Jag kommer ihåg det väldigt starkt. Sen när jag kom till gymnasiet så blev det en sån period när man plötsligt skulle plugga musik och lära sig musikteori och för mig var det väldigt inspirationsdödande. Jag tyckte det var helt värdelöst och konstigt att plugga musik och trivdes inte alls särskilt bra med det. Men efter gymnasiet så har jag liksom smält det där, alla erfarenheter och allt jag lärt mig är rätt bra att ha i slutändan.

Jag tycker själv om att att jobba med barn och ungdomar. Jag håller på att bygga en studio i Göteborg. Vilket är kul, dels för att jag bygger den för mitt eget bruk men också för att andra ska kunna spela in och för att jag ska kunna arbeta med barn och ungdomar. För att återkoppla till det när man är fyra år, så krävs det mycket av den personen man lär sig av också. Det måste vara väldigt kreativt och bildigt för att man ska kunna lära sig.

Men hur kom Mon Ami till, med tanke på att den är så annorlunda än alla andra låtar?

- Jag var i studion och spelade in och hade hela skivan i huvudet. Sen kom den bara till mig, så jag satte mig ner och spelade och sen slog det mig att jag måste ringa en violinist och en cellist så vi kunde spela in det, så det blev en jättebra låt. Det var där någonstans jag kände att skivan var färdig, så den kom till på ett väldigt spontant sätt. Jag tror att det som kommer till spontant har legat och grott ett tag.

Sedan 2008 då Universal, som agerar förlag, kontaktade Ida har spelat in väldigt mycket, både till och från. Hon har hela tiden vetat vad hon vill göra och vetat att hon vill göra det på sitt sätt. Även om det har varit svårt att stänga ute allt, att inte lyssna på andra människor till exempel. Vilket gjorde att det tog ett tag innan hon verkligen kom på hur hon skulle jobba och sätta ner foten lite, mest för sig själv, och säga ”Nu måste jag göra på mitt sätt”. Men att jobba med människor, det gillar hon.

- Jag tycker om att jobba själv. Samtidigt säger jag emot mig själv lite när jag säger så, eftersom jag tycker om att jobba med andra. Men när det gäller min musik så måste jag bestämma allt om jag ska jobba med andra. Är det dock ett samarbete är det jätteroligt. Man repar lite och spelar in något tillsammans. Så jag tycker om båda delarna. Skriva musik tycker jag om att göra själv, det är ju en annal del. Det man gör först, sen spelar man in. Jag tycker om att jobba med andra då. Det är just när det gäller min egen musik som jag måste få bestämma helt själv.

Så du frågar inte någon. Ingen kompis eller så om det är bra?

- Jo visst gör jag det ibland, men jag står ändå stadigt. Jag har det i huvudet och jag känner att jag vet vad jag gillar och att det låter bra.

När du inte gör musik, vad lyssnar du på? Jag har hört någon egen version av en Elvis-låt, lyssnar du på sådant?

- Det var faktiskt inte riktigt ett eget val att göra den. Jag skulle vara med i Morgonpasset i P3 och så fick jag en lista på tio låtar och de sa åt mig att välja en. Då tänkte jag ”vad är det här för låtar”. Det var verkligen inget som tilltalade mig på direkten. Så jag läste igenom lite text och fastnade för den. Själv så lyssnar jag på… Det går i perioder. Även om det kanske blir klyschigt så lyssnar jag på mycket lugn musik Lisa Ekdahls senaste och PJ Harveys från 2000. Den typen av skivor tilltalar mig mycket just nu. Jag tycker mycket om att sätta mig och lyssna på musik när någon annan spelar också, när någon annan spelar skivor alltså. Och bara lyssna på deras val.

Så du lyssnar inte på Highwaymen? Standing Here har ett parti som går ”and again, and again, and again”. Det påminner en del om deras låt Highwayman.

- Med Kris Kristofferson? Frågar Ida och sjunger lite på refrängen: ”I was a highwayman…”, och fortsätter: Jag har hört den, men det var efter jag skrev denna. Jag var ju förband åt Kristofferson förra året. Efter den spelningen började jag lyssna på Highwaymen och lite sådana saker, och då hörde jag den låten och tänkte att det låter precis som på min låt, även om det inte låter som den ändå. Men det är väldigt roligt.

Då var det inte bara jag då, även om det inte är så unikt kanske.

- Nä, det var inte bara du, säger Ida skrattandes.

Dina texter i övrigt känns rätt positiva och hoppfulla. Var du i en sådan fas av livet när du skrev låtarna?

- Jag skriver om det som inspirerar mig. Om mitt liv, kärlek och allt sådant där. Det kommer väldigt naturligt och jag är själv ingen deppig person. Vill man skriva hoppfull musik så… Samtidigt tycker jag det är viktigt att den som lyssnar på skivan får göra sin egna tolkning och på så sätt själv känna vad den tycker om min musik. Vi kan dra en parallell till mig själv; jag tycker om att skapa mig en egen bild om vad en viss låt handlar om, att just då så kanske det känns som att den handlar om sig själv. Det är viktigt att känna att musiken är öppen för tolkningar. Det tycker jag att jag fångat i min musik någonstans.

Min tolkning är i alla fall att det är mest positivt.

- Men det är jättekul för det är verkligen blandat med kommentarer. Jag kan själv känna att Mon Ami, den låten med piano, att den betyder väldigt mycket och den är glad samtidigt som det kommer en väldigt smärtsam fiol. Det är så mycket i den. Man är inte alltid glad och det är så fint hur man återspeglar det i musiken. Det var det jag gillade att göra med en helt instrumental låt, den blir helt fri för tolkning. Det kan vara allt från att man har världens bästa morgon när man lyssnar på den till att man går hem och lyssnar på kvällen när man känner sig lite ensam. Hur man som lyssnare kan känna.