De senaste dagarna har jag, som ni förmodligen redan vet, varit på Hultsfredsfestivalen. Ni har kunnat se några bilder av de akter jag tog del av på vår instagram, och om ni inte har gjort det kan ni kolla lite såhär i efterhand! Jag var lite ängslig inför att gå på festival, när jag trodde att jag hade lämnat en del av det bakom mig, men var ändå trygg med att jag kunde åka hem när som helst. Så blev det dock inte utan det kändes som att man var lika långt ute i ingenstans som vanligt och bussresan fram och tillbaka gjorde bara att man inte kanske orkade vara där lika mycket som man hade önskat. Jag hängde med i leken torsdag och fredag medan jag på lördagen var så trött och hade blivit ännu mer sjuk än vad jag var innan, på grund utav vätan, att jag bara var tvungen att stanna hemma.

Såhär i efterhand finns det mycket som jag tycker kunde förbättras med Hultsfredsfestivalen. Dock hade de fantastiska bokningar, riktigt bra ljud och en trevlig stämning trots regn och många brister i planeringen av festivalen. Jag ska försöka att inte låta för negativ, men i mångt och mycket lämnade festivalen en hel del att önska.

Hultsfredsfestivalen kunde under första dagen, för mig, beskrivas med ett ord: misär. Detta på grund utav oändliga köer till allt samt regn och kyla. Det var kö till bussen på Cityterminalen, det var kö till uthämtningen av armband, det var kö till själva festivalområdet och kö till ”bankomaten” (som inte var en riktig bankomat). Och dessa köer fick man stå i i minst 30 minuter. Detta gjorde förstås de flesta som hade sett fram emot festivalen en aning stingsliga och det rådde en rätt trist stämning i och med att dom mörka molnen hängde kvar över Stoxa. Till kvällningen blev dock stämningen bättre, men jag vet inte om det var på grund utav att molnen skingrade sig eller om det var i takt med att folk hade kommit igång med sitt alkoholintag, så att de inte längre brydde sig om att kläderna aldrig torkade.

På grund utav regnet höll jag mig mest inne i olika tält och värmde mig med kaffe så gott jag kunde. Den första akten jag tog del av gjorde mig på riktigt bra humör. Detta var underbara Linnéa Martinsson med hennes fantastiska musikprojekt Lune. Hon satt på en liten scen med sin laptop tillsammans med en gitarrist vid hennes sida som också fungerade som sidekick. Han utförde olika performance-konster så som att hålla upp en hästhandduk eller lysa med ficklampa genom färgat glas på henne. Dessutom hade hon dansare nedanför scenen som, också sittandes, utförde långsamma rörelser till hennes mjuka musik. Det var ovanligt för mig och för många andra men publiken älskade Lune och Lune älskade publiken, vilket var vackert att uppleva.

Senare var det äntligen dags för Nordpolen att gå på scen. Han var orsaken till att jag lockades ut till Stoxa trots regnet och som vanligt var det värt allt. Nordpolen, eller Pelle Hellström, har tillsammans med sin bror, Klas Hellström och ytterligare två vänner spelat fyra gånger i år efter att nya skivan, Vi är många som är vakna inatt, släppts. Denna spelning var dock bäst hittills, med riktigt bra ljud och en peppad Pelle Hellström. Sången satt perfekt och låtlistan var väl anpassad för festivalpubliken som på denna spelningen var riktigt ung. Han inledde med den välkända ”‘På Nordpolen”, förmodligen för att attrahera publik, och när han avslutade med ”När mitt blod pumpar i dig” var publikens humör på topp. Dessutom fick jag som inbitet Nordpolen-fan också mitt under ”Försöker dölja” och ”Skimret”, som han gjorde bättre än någonsin. Det känns som att Nordpolen verkligen börjar att hitta rätt.

Trots en hemsk inledning på festivalen kände jag mig efter detta faktiskt riktigt nöjd, även om mina kläder inte riktigt hade torkat än och att jag till största delen av första dagen har spenderat min tid i kö. Jag stannade på festivalen för att se några ytterligare akter, bland annat en stund av Phoenix som mina vänner tycker gjorde en fantastisk spelning. Sedan åkte jag med bussen hem och torsdagen gled över i fredag.

Jag kom tillbaka till festivalområdet lagom till att Hästpojken gick på scen. Nu var det mycket bättre väder vilket såklart gjorde att det överlag var en bättre vibb och det var en festlig stämning. Jag har länge tyckt om Hästpojken och även om jag njöt av spelningen tyckte jag att scenen var lite för stor för dem. Det var många i publiken men jag kände inte att de utnyttjade den plats som de faktiskt hade på scen, även om Martin Elisson var charmig som vanligt och Adam Bolmeus stod och var cool i solglasögon.

I solskenet spelade sedan diviga Kings of Convenience som har propsat på att få spela på stora scenen, och ingen fick spela samtidigt som de på hela festivalen. De sa märkliga saker på norska och spelade som vanligt mycket tyst, och även om deras låtar alltid är mysiga och passade dåsigheten som inträffar runt 17-18 på festival, kunde jag inte låta bli att tycka att deras divighet var lite motbjudande.

Sedan gick jag och mina vänner vidare till Revenues DJ-set som var riktigt bra men var placerat på en usel tid, tidig kväll. De borde ha spelat runt midnatt då ett mörker bjuder in till mer dans och folk är mer sugna på att festa än sova. För min del kunde de ha spelat när Lång-Kalle eller Ugglenatten gjorde det istället – då hade de lockat den publik de vanligtvis har och förtjänar.

Efter detta var det dags för Postiljonen som var helt fantastiska. Alla deras låtar är riktigt bra och även fast publiken var i extas så tog de allt med ett lugn och en ödmjukhet som var imponerande, även fast de är såpass unga. Postiljonen är exakt det som jag har saknat hos svensk pop, en unik och melodiös popighet. En vän sa att de låter exakt som jj, men där kan jag inte hålla med alls. Utan jag tycker att de har något speciellt som jag inte kan sätta fingret på, men det är exakt det jag har saknat.

Så avslutades fredagen med en bitande kyla och jag åkte hem och blev sjuk vilket resulterade i en no show för mig på lördagen. Fick dock höra från säkra källor att det blev en fin dag men en lika kall kväll som dagarna innan.

För att sammanfatta Hultsfredsfestivalen hade de gjort ett riktigt bra jobb med bokningarna och ljudet men ett mindre bra jobb med allt runtom. Det var långa avstånd att gå, långa köer till allt, för få vegetarianska alternativ när det kom till maten (eftersom att man inte fick ta med sig egen mat), även om man fick ta med sig öl varsomhelst på festivalområdet men var tvungen att äta mat inom ett inhängnat område. Bankomaten som bestod av en kö lämnade också förstås mer att önska under den timme man fick stå i den, varför inte bara skriva ett enkelt ”Cash is king” på biljetten, så hade folk förstått att de behövde ta med sig pengar då det inte gick att betala med kort någonstans på området, inte ens på vip-området. Dessutom var det otroligt förvirrande med festivalarmbanden då väldigt få av de jag umgicks med fick rätt band. Många fick ett band från 2012 och jag fick ett ”photo”-band som jag egentligen inte alls skulle ha haft. Bättre logistik och planering behöver nya Hultsfredsfestivalen för att jag ska vilja komma tillbaka nästa år.

Eftersom att jag inte har upplevt Hultsfredsfestivalen på riktigt, när den faktiskt låg i Hultsfred, har jag inte någonting att jämföra med när det kommer till dessa problem. Men enligt Olivia och Johanna, som åkt ända från Göteborg, var nya Hultsfred i Stoxa en besvikelse på många sätt. De menade att de saknar att Hultsfred är en Smålandsfestival och att känslan av att befinna sig i en småstad nu är som bortblåst när man befinner sig mitt ute i ingenstans, men ändå utanför Stockholm. De berättar om hur de blev opepp när de först fick nyheten om att festivalen skulle flytta och ville bojkotta den, men beslutade sig för att åka ändå pga ”gött häng”. En bra line up lockade till slut ändå och även om småstadsidyllen försvinner är det trots allt det som spelar roll i slutändan. Men Hultsfredsfestivalen kanske förlorar fler besökare på denna flytt med tanke på att de som lockas av att den ligger i Småland försvinner och att jag som Stockholmare och stadsfestivalbesökare inte heller är särskilt sugen på att besöka festivalen? Vi får se hur det går för Hultsfredsfestivalen i framtiden och hoppas å bättre logistik till nästa år.

Imorgon drar Hultsfred 2013 igång! Eftersom att det nu var tre år sedan jag var på en riktig festival (alltså inte Popaganda) ska det bli spännande att se om jag fortfarande har kvar festival-takterna i mig eller om jag kommer att känna mig gammal bland alla ungdomar med ölhattar och annat häftigt.

I år utspelar sig dock festivalen inte i Hultsfred, (vilket är konstigt eftersom att den fortfarande heter Hultsfred) utan en bit utanför Stockholm, på området Stoxa, ungefär 40 minuter från innerstan. Detta passar mig utmärkt i min ålderdom då jag kan åka hem och sova, duscha och äta emellanåt. Vi får hoppas att detta också lockar fler besökare så att vi inte behöver bevittna ännu en nedlagd festival till nästa år.

Eftersom att detta är min första festival på ett tag så kommer jag att fokusera på ett par eller några artister och band. Imorgon spelar mina favoriter Lune och Nordpolen, vilket blir höjdpunkterna för mig, även om det ska bli kul att se många andra akter, så som tonårsfavoriten Mew eller hajpade Lorentz & Sakarias som jag också såg på SVMK tidigare i vår.

Torsdagen blir fantastisk då jag kan fylla på mina popdepåer med Hästpojken, Kings of Convenience och Postiljonen för att senare dansa till Revenues DJ-set! Hurra! På fredagen blir det dock inte så mycket spännande just för mig men jag får bli lite mainstream och se Shout Out Louds, Oskar Linnros för att sedan kvart i midnatt njuta av This is Head.

Nu hoppas jag bara att jag kan navigera i festivalkaoset och hitta rätt bland alla öltält och scener. Dessutom hoppas vi väl alla att jag stöter ihop med diverse häftiga personer på backstageområdet som jag kan berätta för er om, eller hur!

Ses där!

I dag kom det en del nya bekräftade bokningar till årets Hultsfredsfestival. Modest Mouse är ett av de nya namnen, men även Imagine Dragons, Tweak Bird, Noonie Bao och fantastiska This Is Head (som snart kommer med nya skiva) kommer till festivalen.

Hultsfredsfestivalen 2013 äger rum mellan 13-15 juni. Biljetter går att köpa via eventim.se/hultsfred.

I dag blev det klart att franska Phoenix kommer att besöka Hultsfredsfestivalen i sommar! Ni kanske minns hur det pratades om deras spelning på Debaser Medis i Stockholm för något år sedan. Minns ni det är ni nog väldigt glada över denna nyhet.

Som om inte det vore nog för Phoenix-fans så avslöjade bandet i går titeln på sin kommande skiva. Bankrupt! kommer den att heta. Fast i ärlighetens namn, bara en titel är inte särskilt spännande.

Dessutom är det också klart att Jon Talabot kommer.

Se de hittills utannonserade akterna på Hultsfredsfestivalen.se.

Ett år har gått sen fjolårets succéfestival i Hultsfred. Åtminstone är det vad jag vill kalla det, även om vissa medier valde att vinkla sin rapportering som att det var ett fiasko. Publiken var mindre än den borde varit och regnet öste ner, men arrangemanget var fantastiskt samspelt och lineupen den intressantaste Sverige skådat på många år. Stämningen på campingen var på topp och om det var ett fiasko så märktes det inte av på de som var där. I år väntas publiken vara dubbelt så stor och regnet hålla sig borta, och även om lineupen inte är lika bred och oväntad som i fjol så håller den en väldigt hög klass och balanserar legender, aktuella storheter och spännande småakter på ett väldigt bra sätt. Här är fyra akter från varje dag som du bör se till att se:

TORSDAG 14 JUNI

The Stone Roses, Green Stage 21.30
Det stora namnet från Manchesters baggyvåg på 90-talet spelar en unik, dansant rock med oändligt mycket känsla och talang och är årets största måste på Hultsfredsfestivalen. Det kan tyckas tråkigt att två band vars storhetstid har passerat med decenniemarginal headlinar festivalen, men lite statistik gör ju som ni vet allting roligare… I höstas annonserade The Stone Roses ut vad som verkade vara deras första konserter på 16 år. 150000 biljetter till återföreningsgigen 29 och 30 juni såldes slut på 14 minuter, och ytterligare 70000 såldes till en extrainsatt konsert dagen därpå. Trycket var minst sagt enormt och återkomsten av britternas favoritband gjorde att ett helt land började räkna dagarna till 29 juni. Men så plötsligt, från ingenstans, offentliggjordes det att The Stone Roses allra första stora spelning efter det långa uppehållet ska hållas i lilla Hultsfred i Småland. Ta chansen att se några riktiga legendarers första spelning på 16 år medan 220000 britter river sitt hår i frustration över att ha blivit snuvade på återkomstspelningen!

James Blake, Blue Stage 01.30
Som ett stilla hotellrum i en dånande stad levererar James Blake musik som erbjuder en paus i vardagen. Han rider vidare på svallvågorna från Bon Iver, men gör helt och hållet sin egen grej när han spelar sin singer/songwriter-dubstep. Gåshud utlovas när James Blakes tunga, vobblande basgångar hörs ut över ett nattsvart Hulingen.

Justice, Green Stage 00.00
Visst stämmer det att DJs är de nya rockstjärnorna. Sällan lika kvalitativt eller snyggt som de sistnämnda tyvärr, men franska Justice är ett gyllene undantag. Det kan ha att göra med att de själva kallar sig för ”ett hårdrocksband förklädda som house-DJs”. Med skitiga men oemotståndliga beats kommer Justice att anordna Hultsfredsfestivalens största fest.

The Gaslight Anthem, Green Stage 16.15
Varje låt är en liten bomb full av Bruce Springsteen-punk, hatkärlek till USA och fullständig dedikation. När The Gaslight Anthem saktar ner en låt för att några sekunder senare riva igång den igen så finns det inget viktigare. När Brian Fallon skriver refränger så finns det inget i vägen. När han sjunger dem så finns det inget ärligare.

FREDAG 15 JUNI

The Cure, Green Stage 00.45
Av alla band som fann tröst i punken och ilska mot vardagen på 80-talet var The Cure ett av de allra mest älskade, betydande och ledsna. De var ibland bitterljuvt upplyftande, ibland inskränkt förtvivlade och spelade allt som oftast i en egen liga på musikscenen. De var med och uppfann gothen, men kunde inte stå stilla i den. Så många har hämtat inspiration från dem på så många olika sätt, vissa i de varma och tröstande melodierna, vissa i den drunknande hopplösheten som bara Robert Smith klarar av att gestalta. 2012 har de varit inaktuella ett bra tag, men de är ändå något av det mest sevärda på festivalen.

AlunaGeorge, Yellow Stage 23.45
Med mjuka beats, smekande synthar och ett fantastiskt, nästan souligt gung är AlunaGeorge en av de hetaste up-and-coming-akterna på Hultsfred. De är en duo bestående av Aluna, som sjunger fullt av pathos och längtan, och George, som är producent. Han har skapat en ljudbild som ligger nära James Blakes, men mer poppig och dansant. De få låtar som släppts så långt är alla löjligt bra, med ”You Know You Like It” som låten med mest uppenbar hitpotential. Går allt som det bör är AlunaGeorge en världsakt om bara något år.

Au Palais, Yellow Stage 22.00
Föredrar du att drömskt titta ut genom ett fönster när folk omkring dig bara pratar om fotboll? Då är Au Palais konserten för dig när Sverige möter England i Fotbolls-EM. På den fantastiska ”Tender Mercy EP” presenterar de sitt luftiga sound fullt av darkwavesynthar och försiktiga klubbeats. Med sina eteriska melodier gör de en fantastisk gothpop.

Kasabian, Green Stage 19.30
Om du vill se vilket avtryck som The Stone Roses har gjort på den brittiska rockscenen så är Kasabian ett utmärkt, aktuellt exempel. Med en tydligare arenainriktning än Stone Roses tog Kasabian England med storm för åtta år sen med golvvältaren Club Foot, och har sen dess radat upp hits såsom Underdog, Shoot the Runner och Fire. När Hultsfred nämns som festivalen där bara inaktuella brittiska band spelar kan du insistera, Kasabian är ett av landets största idag och gör sin första Sverigespelning i sommar. 2012 är de ett mer moget rockband än de var när de slog igenom, utan att ha förlorat sin charmiga radiovänlighet. Ska du se fotbollsmatchen mellan Sverige och England 20.45 så är Kasabian den perfekta uppvärmningen för dig.

LÖRDAG 16 JUNI

The xx, Green Stage 21.30
Efterskalven från 2009 års debut ”xx” pågår fortfarande och i höst kommer den efterlängtade uppföljaren ”Coexist”. Över en sorts minimalistisk postpunk pratsjunger de två sångarna små dialoger på ett sätt som både kan krossa och värma ett hjärta. The xx var kanske 2009 års viktigaste band och har sedan dess sagt sig influeras av klubbmusik och blivit ett mycket bättre liveband. På Hultsfred har de utlovat att spela låtar från den kommande skivan!

M83, Blue Stage 01.30
Om 2012 vore 80-talet så hade M83 varit det allra största. Det är ingen hemlighet att fransosen har decenniet att tacka för mycket, men han gör det inte genom att försöka efterlikna, utan skapar en av den mest moderna synthpopen som finns idag. Den är drömsk, euforisk och skimrande. Som att Cocteau Twins och Jean-Michel Jarre skulle få ett barn.

Future Islands, White Stage 17.00
Future Islands är Hultsfreds största ”varför spelar dessa på en så liten scen?”. Deras romantiska, nostalgiska och oerhört catchiga synthlåtar passar lika bra att dansa till som att lyssna på under en lugn promenad runt Hulingen. Sångarens bräckliga basröst gör en perfekt brytning mot den varma ljudbilden och bara den brytningen i sig är bland det vackraste som finns på årets Hultsfredsfestival.

Holograms, Yellow Stage 12.45
Svenskarna Holograms debutalbum släpps inte förrän i juli, men de har redan byggt upp en redig hajp kring sig. Ta Joy Divisions melodiska sinne, lägg till mer fart, en mer uppdaterad produktion och en på gränsen mellan enerverande och genial synth så har du deras första singel ABC City. Holograms är det minsta bandet som du måste se på Hultsfredsfestivalen 2012, men betydligt större i höst och senare i framtiden.

Hultsfred är festivalen där Stone Roses kommer att spela. Man behöver inte säga så mycket mer, men däremot går det bra att berätta att fler artister och band kommer att spela. Som t.ex. The xx och Marina & The Diamonds som i dag utannonserades som klara till årets festival.

Dessutom kommer Anna Ternheim, Garbage (som har ny skiva på gång) och Stay+.

Hultsfredsfestivalen 2012 äger rum mellan 14-16 Juni och biljetter går att köpa via Eventim.

Klara artister sedan tidigare

The Cure
The Stone Roses
Justice
The Cardigans (spelar Gran Turismo)
James Blake
The Kooks
M83
Noah and the Whale
Future Islands

Vid lilla scenen sitter några trötta och lyssnar på norrländsk poesi. Killen som står rätt upp och ner och berättar långa haranger på vers ur huvudet, heter Tobias Erehed och är årets mästare i Poetry Slam. De handlar mest om dumhet, hur människor inte tänker efter. På ett humoristiskt vis gnäller han om nazisters oförmåga att se den stora bilden, hur universum hänger ihop och hur det är att växa upp som snabbtalande norrlänning.

I ladan väntar dagens första konsert av intresse. Blackbird Blackbird, chillwavebandet jag personligen sett fram emot väldigt mycket, ska skapa sval musik för en snygg publik. Fast när de väl börjar är det något som skaver. Musiken låter som den ska, böljande stilig. Men deras scenpersonligheter liknar mer armviftspumpande á la Swedish House Mafia. Breda leenden och handklapp, en falsk bild gentemot hur musiken låter. Give it up, Sweden! Nja, där tappar de mig, men resten av publiken verkar ändå gilla det, för de står där framme och gungar gulligt.

Stefan Sundström skanderar att borgarna ska bort, Thorsten Flinck tillsammans med gitarrlegendaren Kenny Håkansson spelar teatrala versioner av gamla progglåtar. Det osar 70-tal just nu och snart ska den längsta jävla mannen, som han kallas i folkmun, uppträda på den största scenen. De allra flesta sitter ner, några längst fram står och beundrar. Tallest Man on Earth ser faktiskt inte så stor ut när han står på största scen. Han ser rätt liten ut. Men han trollbinder ändå hela publiken, alla riktar sin uppmärksamhet mot den lilla dalakarlen. När han skojar om att Håkan Steen står och facebookar, skrattar de flesta, till och med de som inte vet vem Håkan Steen är. Kristian Matsson, som han egentligen heter, är ändå lite darrig, glömmer text och tar tid på sig att byta gitarr. Men folk verkar ha överseende och när han bjuder in sina bröder, eller om det bara är vänner, vem vet, händer något extra. Plötsligt är han inte själv och stampar i golvet, utan med en trumslagare och bassist bildar de plötsligt en trio och Kristian själv verkar skärpa till sig. Tillsammans spelar de en fullbandsversion av The Dreamer och den redan fulländade låten får en ny dimension, det låter fantastiskt. Direkt efter den bjuder de på en helt ny låt med Kristian på piano och ja, den låter också fantastisk.

Dagen innan fanns ett brev från festivalen i mailinkorgen. De meddelar att FKP Scorpio, festivalens nya tyska ägare, kommer att ha presskonferens. Folkert Koopman, som chefen heter, är där för att tala om årets festival och framtiden. Han meddelar att de sålt dryga 10 000 biljetter och ämnar fortsätta med festivalen i många år till. Felet i år har legat på marknadsföringen och motvindskämpandet, många har trott att festivalen inte ens ska bli av. Förra årets konkurs har gett skändat rykte och då räcker det inte med att ha en av årets mest intressanta festivaluppsättningar. På frågan om vad som ska ändras till nästa år, kommer några lite märkliga svar. Bland annat planer på att ha cirkusfolk gå omkring på området, mera rockmusik, öppna minigolfen på campingen. Vad jag minns hade Arvikafestivalen ett år gycklare som gick runt och hade spektakel, men det är bara vad jag tror att jag minns, och då kan det inte varit särskilt spännande. Mer rock låter som helt fel inriktning, den smalare vägen av intressant ny musik är det som gjort årets festival så pass bra.

Exempel på detta är Big Fox, som med piano, xylofon och cello spelar finstämd och gemytlig musik. Det blir en mysig stämning i ladan, publiken blir i det närmsta helt loj. Det ser ut som att de drömmer sig bort i en dröm med vita segel, ett fritt lugn på öppet hav. Fast det kanske bara är jag som känner så. Tyvärr blir man även ständigt påmind om att världen inte är beskaffad så när en dånfylld orkester spelar på elvan utanför.

I det stora cirkustältet står The Embassy och känner sig felplacerade, de hade nog känt mer flärd i ladan. Bandet som är kända för att inte vara några scenvirtuoser, utan mest spelar sina låtar från A till B, ser väldigt små ut på den halvstora scenen. Med sig har de en extrakille på bas, Liston sjunger och spelar gitarr och Thorbjörn trycker på play och hoppar hopprep. Mycket mer spännande än så är det inte, när de dessutom har en publik i för stor miljö som inte vill röra på fötterna, blir konserten väldigt ljum. De direkta popmelodierna känns lika lyxiga som alltid åtminstone och en ny låt för publiken höra. När det blir ett något för långt avbrott mellan två nummer, ropar en i publiken: Tagga till då! och möts av applåder. Liston replikerar belåtet: Tack för att ni sköter mellansnacket.

I Uppsala finns det en eminent källarskivhandel, Hjalmar B:s, vars ägare upprepade gånger sagt att jag måste se Kebnekajse. Och varje gång håller jag med, ja, jag ska se dem. Trots att bandet funnits i över fyrtio år, med en paus på cirka trettio, känns de ändå inte särskilt gubbiga, annat än till utseendet. När de sparkar igång sin elektrifierade folkmusik, alltså av nordisk variant, låter det mer vitalt än vad de flesta ungdomar mäktar med. Tidigare nämnda Kenny Håkansson visar varför han kallas legend och bandets violinist spelar som en uppstånden Näcken. Hela bandet är givetvis bra och väldigt samspelta. De kan sin sak och de har gjort det förut, ändå finns det glädje och inget uns av stagnerat dussinnummer.

Även om steget från Kebnjekajse till Dungen inte är särskilt långt, på flera vis, anländer jag sent. Fastnade i Poetry Slam som vanligt. När jag ser en pojk som diktar inför fyra personer kan jag inte förmå att bara passera. Han är säkert värd mer, tänkte jag, och det var han. Efter den lilla omvägen möts jag av lilla Woodstock. Mitt i den flöjtande psychproggen tar folk det lugna i gräset. Det torde vara omöjligt att tycka illa om Dungen, verkar publiken också tycka. Däremot undrar jag vad de brottande studiomännen i bakgrunden tyckte. Den enes fall såg ut att göra rätt ont. Ta det lugnt, vill man bara säga. De som besökt festivalen i år kan inte ha undgått Norgeflaggan som dykt upp på alla möjliga konserter. Ett tag under ett gitarrsolo verkar en ha fått nog och vrålar: Död åt Norge! Men inget nationskrig sätts i spel.

De åtta medlemmarna i orkestern Paavo stämmer upp i en experimentell och disharmonisk lusta. Sångerskan vars röst är lika sval som Monica Zetterlund blandas med ståbas, piano och en gäng blåsare som lever sitt eget liv. De kämpar sig alldeles blå, den som skriker högst vinner. Det blir en otroligt välgenomförd stiluppvisning, som vissa tycker är ballt, medan andra skakar och viftar bort. Den orangea scenen är helt klart det stället som gett flest sinnesutvidgade uppträdanden. Synd bara att så få har hittat dit, fast när de väl gör det brukar de vända efter en stund. Det blev ett uppehållsrum för rastlösa själar. The artist formely known as Jaw Lesson and also formely known as Hajen, numer Idiot Wimd spelar på samma lilla scen. Tidigare idag gästade hon Tallest Man on Earth på största. Skillnaden är alltså redigt stor. Fast en gemensam nämnare finns och det är att det faktiskt är några som står och väntar, tydligen är vi flera som inte orkar med världens tråkigaste White Lies. I bakgrunden ser man Kristian Matsson smyga runt, så några uppmärksamma hoppas på gästinhopp. Nu blev det inte så, men det gjorde ingenting. Man tycker att det ska mycket till innan ögonen tåras över något vackert. Tydligen räcker det bara med en röst och ett piano. Att rösten tillhör en kvinna med Bob Dylan-komplex gör väl sitt det med. Hon spelar, som hon säger, tryckare och det är fasansfullt vackert. Rösten som är förtjusande hes och pianot som låter så högtidligt att Dylan som till och med haft en kristen period, aldrig låtit lika andaktningsfull.

Aska virvlar i luften, backdropen är ett svartvitt fotografi av en fager karl, stånden får inte sälja kött och det spelas gammal big band music. Det verkar som att han kommer trots allt. Messias från Manchester gör entré, han ler till och kvickt går världens bästa poplåt igång, Panic. Att han varit lite grinig på senaste märks inte, kanske är han lite trött i de graciösa mikrofonsladdsvängarna. Men har man ställt in så många konserter är det inte konstigt att man behöver bli lite varm i kläderna först. Han har mycket pondus ändå och nästföljande låt, First of the Gang to Die, skapar en mindre hysteri när folk ränner in mot mitten skrikandes. En stilla undran är varför det inte skedde i öppningsnumret, nåväl. När man backar från mitten och börjar se över området kan man börja urskönja de där dryga 10 000 som ska vara här. Det är vackert och nu känns det äntligen som festival, synd bara att det snart är över. Morrissey och hans Fuck Fur-män är givetvis professionella uti fingertopparna, men herregud vad bredbent musiken blivit. Det är sött och salt att höra gamla favoriter förvandlas till stadium, fint att höra dem, men trist att det ska behöva vara på detta viset. Svulstigheten får ändå sin poäng mot slutet. I Meat is Murder låter han sina spelemän prova sina My Bloody Valentine-vingar. Till öronbedövande gitarrmangel och maffigt trumhamrande projiceras vidrig misskötsel av boskap mot scenen. Det blir ett effektivt slag i magen.

Några skrupler när det kommer till mat tror jag inte att DOOM har, eller hans vän. De två stora männen är på gott humör och får publiken att känna likadant. Armarna i luften, huvud och knän i gungning. Det blir riktigt festligt när DOOM väljer att spela sina mest lättillgängliga låtar från Madvillainy och Mm…Food. Även andra alter egon som Viktor Vaughn och King Geedorah får gästa. Mannen i metalmasken har tungan rätt i munnen i afton och får de svåraste tungövningarna att låta simpelt. Det som tynger den annars tajta spelningen är att DOOM saknar en DJ och spontana utspel uteblir. Av någon jäkla anledning står killarna i Blackbird Blackbird vid sidan av scenen och försöker jobba sig in. De imitierar och låtsas leka hiphopare med yviga gester. DOOMs hypeman väser åt dem att back the fuck off. Kändes väldigt rätt. När setet ska komma till DangerDoom-låtarna rycker en tekniker in och signalerar att de måste avbryta. Ingen vill det och DOOM jävlas tillbaka genom att sätta igång en låt till, men skrattar till och avslutar sig själv med orden: Haha, fuck it, ya’ll know that one already” och kliver av. På andra sidan sätter superspexarna i Hoffmeastro igång sin visselpipemusik. De blir min personliga tekniker som signalerar avbrott. Dimman är tät längs fälten och Hultsfredsfestivalen är över för i år. Det var en fin festival.

På minsta scenen sitter en herre med gitarr, han heter Ulf Olsson och kommer från Norrköping. Fast gitarren är mest prydnad och redskap för avbrott, det är hans prosaistiska diktning som är huvudnummer. På bred östgötska berättar han absurda monologer, bland annat en om en kroniskt fisande kvinna som alla skrattar åt. Den lilla skara som står kvar vet inte riktigt hur de ska tackla framförandet. Några ser obekväma ut och andra skrattar högt. Roligast är när han hävdar att han skrivit Black Sabbaths Iron Man som en hyllning till Stalin och river av det klassiska riffet. Och bara riffet. Vid tältet råder förvirring, inga släpps in, men inifrån hörs The Pains of Being Pure at Heart. Tonårstårar är nära. Efter att bandet spelat mer än halva låten släpps publiken in. Och när låten är över går de av scenen. De säger att de kommer tillbaka strax. Det har alltså pågått soundcheck och publiken blir lite mindre otålig. När de sedan går upp igen spelar de sin gitarrindränkta popmusik och knän börjar gunga. Bandet hälsar att de älskar Sverige och undrar ifall någon varit i Göteborg, där är det fint.

Intalar mig själv att det är helt klart värt det att se bob hund igen för tredje gången på kort tid. Och att få höra Stumfilm live en tredje gång känns som ett privillegium. Fast lite surmulet blir det när de spelar låten Letar Oväder och kyliga vindar och regn kommer över publiken. Uppgivna suckar hörs, inte nu igen. Men det blöta blåser bort och istället kan folk njuta av tokfan med trafikkon på huvudet.

Om nästa artist kan man skriva en hel bok, det kan man väl om alla egentligen, men få skulle bli lika intressanta som Charles Bradleys. Hans levnadsöde är en utdragen askungesaga som har format en av de mest älskvärda och älskande artister. Charles föddes 1948 och har hela livet försökt att lyckas i Amerika, men vart han än vänt näsan har det blivit fel. När han såg James Brown på sextiotalet visste han precis vad han ville bli, han ville bli James Brown. Och den här dagen i en teaterlada i Småland är han större än vad James Brown någonsin skulle bli i en teaterlada i Småland. Hans band spelar först tre instrumentala rythmn and blues-dängor på klassiskt manér, innan Bradley presenteras och äntrar scenen. Han möts av jubel, hurrarop och applåder, alla där älskar honom. Och han älskar publiken tillbaka minst lika mycket. Igår visade Kajsa Grytt att man inte behöver vara under trettio för att vara sexig. Men hon får nog på pälsen av Charles och hans moves. Långsamma bålrullningar, juckar, tipptåskutt, ner på knä och skrika lungorna ur sig. Det man undrar är ifall varje spelning med Charles Bradley är lika legendarisk. Mitt i konserten blir han så överväldigad att han måste ner och krama publiken. Gensvaret är enormt och alla vill röra honom. Ett av hundra thank you senare och han går av. Gråten i honom sitter inte fast i halsen, den rinner ner för kinderna. Borta vid tältet strömmar folk ut från Oskar Linnros, de har ingen susning om vad de missat.

I fjärran ser jag att pågarna som gjorde en hit genom att upprepa Barbra Streisands namn om och om igen, har ställt upp en jätteanka på stora scenen. Ser hellre på kungarna Ison och Fille. Som de fullblodsproffs de blivit levererar de en väldigt tajt spelning, där flera medlemmar från Highwon gästar samt Stor. Främst är det Ison som glöder ikväll och sprider glädje från scenen ner till publiken som alla gungar med armarna. En som inte vill gunga är killen i Iron Maiden-tröja, han gick efter ett par låtar, men såg ändå ganska glad ut, så än finns det hopp.

Runtom på området tisseltasslas det om en kille som kallas för Bob Log III. Trots att han gör ungefär 150 spelningar om året har jag lyckats missa honom. Till och med Tom Waits är ett fan, då måste det vara bra. Det som kommer upp framför publiken är en man i glittersvart sparkdräkt och en modifierad motorcykelhjälm med fastetsad telefonlur som han sjunger ur. Han påminner om en lo-fi-variant av Daft Punk. Det han spelar är en form av bluegrassenmansorkester, komplett med trummor och gitarr. Han sitter på en pall och manövrerar det mesta med fötterna. Resultatet är precis så vrickat som det låter och samtidigt fullständigt briljant. Hans show kryddar han med att prata nästintill obegriplig sydtatsdialekt och säger ironiska rockklyschor som ”Hello everybody, this is me and this is my guitar, yeah!” tillsammans med klassiska rockposer. Publiken går hel in i stämningen och ropar med jämna mellanrum ”yeehaw!” och dansar någon form av påhittad ragtime. Så långt ifrån enmansbluegrass man kan komma måste väl ändå vara glättig syntpop. Längst fram på scen i en röd glitterkavaj, står Andy Bell, sångare i Erasure (dagen innan stod hans namne i Beady Eye på samma scen). Till sin hjälp har han uons andra hälft, och egentliga huvudman, Vince Clark och två stycken körflickor. Deras radda hits blir uppenbar i det pärlbandsset de bjuder på. Störst jubel får inte helt otippat Always. Fast nog var vi många som saknade en projicerad robotenhörning och laser. Men det är en snygg och spartansk konsert, proffsigt, fast lite tråkigt ändå. Vissa dansar och älskar fullständigt, andra står med stela ben och miner, undrar ifall det är något att ha.

Samtidigt på två andra scener spelas elektronisk dansmusik. I ladan brostep signerad Star Slinger, de som ville ha en hjärtattack stannade där. I tältet, där runt tjugofem stycken närvarade, spelade Floating Points soulfylld techno. Det är väldigt synd att så få dök upp, men de som var där dansade innerligt.

Efter Erasure väntar nästa stora framträdande, Bootsy Collins. Publiken är otålig, de har stått i en halvtimme och glott på en tekniker som testat en wahwah-pedal. Till slut börjar faktiskt den fruktansvärt försenade funkfesten. Bootsys orkester anstormar scenen i alla möjliga självlysande cirkusdräkter och runt över scenen går en stor hypeman och försöker dra igång publiken. Fast mest undrar alla när det drar igång och efter den utdragna inledningen kommer guldgossen Bootsy in. Det är dags att funka loss, eller som någon i publiken sa, funk as fuck. Publiken längst fram sviker inte utan följer med i funken, andra är mer tveksamma.

Anna Calvi stämmer upp, timmen är slagen för rockmusik. I ett perfekt sceneri, teaterscen, sen kväll och udda instrument på scenen, gör hon blandad rock. Det är ständigt mörkt, men i olika toner av mjukt, hårt och de mest graciösa skrän jag hört på länge. Steget från hennes fans, Nick Cave och Brian Eno, är inte långt. På största scenen står Crystal Castles och är ointressanta. Länge håller de på dessutom, har något band hållit tiden idag?

Jag har hört av med många att Lil B är ett av de stora dragplåstren i år. Fast det syns inte framför scenen, några är där och skriker swag och har ”Thank you, Based God”-tröjor, annars är det glest. Till slut rusar han in, hur glad som helst. Solbrillor, lysgul tröja och för stora jeansshorts, så att han visar kalsongerna lite käckt. Lil B är med rätta hög på livet och har svårt att förstå hur han ska tackla det. Summan blir att orden mest trillar ur hans mun, upprepningar framförallt. Han toppar inom tio minuter ledningen i att gasta ”Sweden!” och ”motherfucking” i olika böjningsformer. Basen och beatsen vibrerar i hela kroppen, alla känner det och dansar sitt bästs. Fast Lil B är inte sugen alls på att rappa, trots att inga andra rappare når upp till hans kvaliteter, enligt hans utsago. Låtarna saknas helt, men han säger att han är där för att sprida glädje, att alla ska må bra, there’s only one life, samt frågar om någon vill ligga lite efteråt. Han hymlar i alla fall inte. Det är väldigt underhållande, men samtidigt lysande uselt på sitt sätt. Genom skogen hörs Wonton Soup, fullkomlig nonsens. Och det är så dagen avslutas. I nonsens.

Området blir precis redo när de första besökarna kommer in. Först ut är P3 som bjuder på frukost och akustisk spelning med Carl Norén. Hans poplåtar gör sig inte särskilt bra i avskalad tappning och folk äter hellre yoghurt än lyssnar med spänning. Utanför börjar det regna. De moln som såg så lätta ut på morgonen, förvandlas till det gråaste regntäcket Småland någonsin skådat. Och det slutar heller inte, utan stadigt ökar och blir kallare och kallare. Bäst att gömma sig i ett tält då helt enkelt. På Red Stage går Tonbruket upp. Det röda tältet och de röda scenlamporna ger en stämning som osar David Lynch. När några olovligt börjar röka och bandet stämmer i i en suggestiv americanainspirerad låt, hade nog den stora auteuren fällt en tår. Vidare sliter Dan Berglund med basen och Martin Hederos gungar friskt bakom pianot. De som sökt sig hit verkar alla njuta av spelningen. Speciellt en person blir så fruktansvärt irriterad på en annan, att han går och säger till den andre att hålla käften och respektera bandet. Äkta festivalhjälte.

Springer snabbt förbi Black Lips, men det var skitdåligt så jag därifrån illa kvickt och lyssnar Kathrina Nuttall som spelar en snygg cover på Blue Monday. Att vissa skräms av pretentioner märks när försenade UKON och Njurmännen klivet upp på scen. Deras blanding av elektronisk musik och uppläst poesi, blir för mycket för vissa som småbarnsfnissar sig iväg. På största scenen en bit bort börjar Beach House spela sin drömska popmusik. För att vara största scenen är det glest, folk flyr regnet och väntar till kvällen känns det som. Men de som letat sig dit verkar stormtrivas, när bandet oinspirerat tackar alla tappra som trotsat regnet. Mer fart är det i Munnen. Deras snabba new wave blir dagens överraskning. Tankarna förs till Reeperbahn och deras besatta saxofonist skriker våldsamt med sitt instrument. Ingen här inne tänker på regn. Smyger mig på pubertala Royal Republic, de spelar sin hit om att beskåda underkläder. Känner avsmak och går vidare. Endast på håll tar jag del av Cut Copy, det låter som när jag sett dem tidigare. Kompetent dansmusik av god kvalitet. Eftersom man hör jubel, är det säker helt okej.

I geggan börjar det bli dags för Odd Future Wolf Gang Kill Them All (OFWGKTA). På förhand årets festivalbokning. Hiphopkollektivet från Kalifornien är här för att ge kärlek och hat. Tyler, The Creator (gruppens initiativtagare och hittills största framgång) hoppar in på kryckor med gipsad fot. Det hindrar honom inte från att headbanga nacken ur led till vampyrmisogyna ”Transylvania”. Hodgy Beats, från Mellowhype, rör sig även han helt onaturligt över scenen. Någon borde undersöka hans anatomiska under till kropp som intar varenda möjlig vinkel. Dessutom fartfyllt, man kan spendera hela konserten med att bara se på honom. Efteråt ställer sig alla närvarande medlemmar och gemensamt bugar åt publiken. Tyler tycker om det så mycket att han ber en i publiken att fota med hans engångskamera. Festivalens hittills helt klart roligaste spelning och inte helt oväntat fick ”Yonkers” mest gensvar. Även om publiken hellre ville röra runt än sjunga allsång. Efter att de tackat för sig går jag mot Mount Kimbie. Dubstepduon från London visade hur stiligt det kan vara med smuts. De två rätt lufsiga unga männen blandar laptop och trummaskin med elgitarr och trumset. Med sig har de en genomtänkt ljusshow, vilket gör det till första dagens snyggaste spelning. Att regn påverkar var man vill befinna sig gör att en hel del struntar fullkomligt i Beady Eye och hellre dansar med Kajsa Grytt. Vilket antagligen var ett klokt val. Kajsas direkta powerpop gör många glada i kylan.

Primal Scream börjar göra sig redo för att framföra, för sin tid, banbrytande album ”Screamadelica”. För en annan som inte är med på nostalgitåget i afton blir det mest ett framförande där de ersatt LSD med en epeleptisk ljusshow. De går givetvis ut över tiden och The Prodigy får vänta. Men när de går upp väntar en sanslöst märklig föreställning i konstighet. Några dansar hackigt och säger: It’s a nineties-thing”. Jo, jag tackar ja. Jag tar en smålandsrulle och låter den grumliga natten ta över.

P3 i Sveriges Radio är dock inte de enda som kommer att hjälpa till med att låta dem som inte besöker festivalen att få höra något ifrån den: Gimme Indie kommer att också att sända några spelningar live från festivalen. Se schema nedan.

Torsdag 14 juli (White Stage)

16:45 – Rainbow Arabi
20:15 – Mount Kimbie
22:00 – Tennis
23:45 – Les Savy Fav

Fredag 15 juli (Red Stage)

13:30 – Dum Dum Girls (endast inspelning)
15:15 – The Pains Of Being Pure At Heart

Lördag 16 juli (White Stage)

14:15 – Blackbird Blackbird
19:30 – Det Vackra Livet
23:30 – Frankie & the Heartstrings