För ett fan har det känts som en evighet sedan My Bloody Valentine bokades till den norska festivalen Norwegian Wood, som går av stapeln samma helg som Hultsfredsfestivalen. Något som verkade som en självklarhet blev tvivelaktigt när det dröjde så länge, men i dag blev det äntligen klart: My Bloody Valentine spelar på Hultsfredsfestivalen i sommar. Bered er på en högljudd spelning, bandet brukar till och med dela ut öronproppar på sina konserter på grund av den höga ljudnivån.

Icke att förglömma är alla de andra släppen som kom i dag riktigt bra. Svenska Postiljonen och We Are the Storm är två band som tram7 sedan tidigare håller koll på. Rainy Milo hade vi inte koll på, men hon gör en spännande R&B i stil med AlunaGeorge, som också spelar på festivalen.

Glöm inte bort att Hultsfredsfestivalen har flyttat till Stockholm, närmare bestämt Sigtuna, och anordnas 13-15 juni.

Läs vår recension av My Bloody Valentines senaste album här.

Azure Blue gjorde en av förra årets bästa skivor, vann Manifestpris för årets pop och nu är det dessutom klart att han kommer att spela på årets Hultsfredsfestival!

Även Bat for Lashes, Au Palais och Willy Moon bekräftas i dagens släpp.

Hultsfredsfestivalen 2012 äger rum mellan 14-16 Juni och biljetter går att köpa via Eventim.

Fantastiska French Films, som är det bästa jag hört från Finland på senare tid, bekräftades i dag som klara för en spelning på årets upplaga av Hultsfred. Även Bear in Heaven, Frank Turner och Mumford & Sons kommer till festivalen.

Hultsfredsfestivalen 2012 äger rum mellan 14-16 Juni och biljetter går att köpa via Eventim.

Klara artister sedan tidigare

The Cure
The Stone Roses
The XX
Justice
Kasabian
The Cardigans (spelar Grand Turismo)
Marina & The Diamonds
Anna Ternheim
Garbage
James Blake
The Kooks
M83
Noah & The Whale
Future Islands
Stay+
Sleep Party People

Kasabian kommer till Hultsfred i sommar. Dessutom blir det deras första Sverigebesök (jag är inte källkritisk nog att ta reda på om FKP Scorpios uttalande stämmer eller ej). Även Sleep Party People presenteras i dag som bokade till festivalen.

Klara artister sedan tidigare

The Cure
The Stone Roses
The XX
Justice
The Cardigans (spelar Grand Turismo)
Marina & The Diamonds
Anna Ternheim
Garbage
James Blake
The Kooks
M83
Noah & The Whale
Future Islands
Stay+

Hultsfredsfestivalen 2012 äger rum mellan 14-16 Juni och biljetter går att köpa via Eventim.

Vid lilla scenen sitter några trötta och lyssnar på norrländsk poesi. Killen som står rätt upp och ner och berättar långa haranger på vers ur huvudet, heter Tobias Erehed och är årets mästare i Poetry Slam. De handlar mest om dumhet, hur människor inte tänker efter. På ett humoristiskt vis gnäller han om nazisters oförmåga att se den stora bilden, hur universum hänger ihop och hur det är att växa upp som snabbtalande norrlänning.

I ladan väntar dagens första konsert av intresse. Blackbird Blackbird, chillwavebandet jag personligen sett fram emot väldigt mycket, ska skapa sval musik för en snygg publik. Fast när de väl börjar är det något som skaver. Musiken låter som den ska, böljande stilig. Men deras scenpersonligheter liknar mer armviftspumpande á la Swedish House Mafia. Breda leenden och handklapp, en falsk bild gentemot hur musiken låter. Give it up, Sweden! Nja, där tappar de mig, men resten av publiken verkar ändå gilla det, för de står där framme och gungar gulligt.

Stefan Sundström skanderar att borgarna ska bort, Thorsten Flinck tillsammans med gitarrlegendaren Kenny Håkansson spelar teatrala versioner av gamla progglåtar. Det osar 70-tal just nu och snart ska den längsta jävla mannen, som han kallas i folkmun, uppträda på den största scenen. De allra flesta sitter ner, några längst fram står och beundrar. Tallest Man on Earth ser faktiskt inte så stor ut när han står på största scen. Han ser rätt liten ut. Men han trollbinder ändå hela publiken, alla riktar sin uppmärksamhet mot den lilla dalakarlen. När han skojar om att Håkan Steen står och facebookar, skrattar de flesta, till och med de som inte vet vem Håkan Steen är. Kristian Matsson, som han egentligen heter, är ändå lite darrig, glömmer text och tar tid på sig att byta gitarr. Men folk verkar ha överseende och när han bjuder in sina bröder, eller om det bara är vänner, vem vet, händer något extra. Plötsligt är han inte själv och stampar i golvet, utan med en trumslagare och bassist bildar de plötsligt en trio och Kristian själv verkar skärpa till sig. Tillsammans spelar de en fullbandsversion av The Dreamer och den redan fulländade låten får en ny dimension, det låter fantastiskt. Direkt efter den bjuder de på en helt ny låt med Kristian på piano och ja, den låter också fantastisk.

Dagen innan fanns ett brev från festivalen i mailinkorgen. De meddelar att FKP Scorpio, festivalens nya tyska ägare, kommer att ha presskonferens. Folkert Koopman, som chefen heter, är där för att tala om årets festival och framtiden. Han meddelar att de sålt dryga 10 000 biljetter och ämnar fortsätta med festivalen i många år till. Felet i år har legat på marknadsföringen och motvindskämpandet, många har trott att festivalen inte ens ska bli av. Förra årets konkurs har gett skändat rykte och då räcker det inte med att ha en av årets mest intressanta festivaluppsättningar. På frågan om vad som ska ändras till nästa år, kommer några lite märkliga svar. Bland annat planer på att ha cirkusfolk gå omkring på området, mera rockmusik, öppna minigolfen på campingen. Vad jag minns hade Arvikafestivalen ett år gycklare som gick runt och hade spektakel, men det är bara vad jag tror att jag minns, och då kan det inte varit särskilt spännande. Mer rock låter som helt fel inriktning, den smalare vägen av intressant ny musik är det som gjort årets festival så pass bra.

Exempel på detta är Big Fox, som med piano, xylofon och cello spelar finstämd och gemytlig musik. Det blir en mysig stämning i ladan, publiken blir i det närmsta helt loj. Det ser ut som att de drömmer sig bort i en dröm med vita segel, ett fritt lugn på öppet hav. Fast det kanske bara är jag som känner så. Tyvärr blir man även ständigt påmind om att världen inte är beskaffad så när en dånfylld orkester spelar på elvan utanför.

I det stora cirkustältet står The Embassy och känner sig felplacerade, de hade nog känt mer flärd i ladan. Bandet som är kända för att inte vara några scenvirtuoser, utan mest spelar sina låtar från A till B, ser väldigt små ut på den halvstora scenen. Med sig har de en extrakille på bas, Liston sjunger och spelar gitarr och Thorbjörn trycker på play och hoppar hopprep. Mycket mer spännande än så är det inte, när de dessutom har en publik i för stor miljö som inte vill röra på fötterna, blir konserten väldigt ljum. De direkta popmelodierna känns lika lyxiga som alltid åtminstone och en ny låt för publiken höra. När det blir ett något för långt avbrott mellan två nummer, ropar en i publiken: Tagga till då! och möts av applåder. Liston replikerar belåtet: Tack för att ni sköter mellansnacket.

I Uppsala finns det en eminent källarskivhandel, Hjalmar B:s, vars ägare upprepade gånger sagt att jag måste se Kebnekajse. Och varje gång håller jag med, ja, jag ska se dem. Trots att bandet funnits i över fyrtio år, med en paus på cirka trettio, känns de ändå inte särskilt gubbiga, annat än till utseendet. När de sparkar igång sin elektrifierade folkmusik, alltså av nordisk variant, låter det mer vitalt än vad de flesta ungdomar mäktar med. Tidigare nämnda Kenny Håkansson visar varför han kallas legend och bandets violinist spelar som en uppstånden Näcken. Hela bandet är givetvis bra och väldigt samspelta. De kan sin sak och de har gjort det förut, ändå finns det glädje och inget uns av stagnerat dussinnummer.

Även om steget från Kebnjekajse till Dungen inte är särskilt långt, på flera vis, anländer jag sent. Fastnade i Poetry Slam som vanligt. När jag ser en pojk som diktar inför fyra personer kan jag inte förmå att bara passera. Han är säkert värd mer, tänkte jag, och det var han. Efter den lilla omvägen möts jag av lilla Woodstock. Mitt i den flöjtande psychproggen tar folk det lugna i gräset. Det torde vara omöjligt att tycka illa om Dungen, verkar publiken också tycka. Däremot undrar jag vad de brottande studiomännen i bakgrunden tyckte. Den enes fall såg ut att göra rätt ont. Ta det lugnt, vill man bara säga. De som besökt festivalen i år kan inte ha undgått Norgeflaggan som dykt upp på alla möjliga konserter. Ett tag under ett gitarrsolo verkar en ha fått nog och vrålar: Död åt Norge! Men inget nationskrig sätts i spel.

De åtta medlemmarna i orkestern Paavo stämmer upp i en experimentell och disharmonisk lusta. Sångerskan vars röst är lika sval som Monica Zetterlund blandas med ståbas, piano och en gäng blåsare som lever sitt eget liv. De kämpar sig alldeles blå, den som skriker högst vinner. Det blir en otroligt välgenomförd stiluppvisning, som vissa tycker är ballt, medan andra skakar och viftar bort. Den orangea scenen är helt klart det stället som gett flest sinnesutvidgade uppträdanden. Synd bara att så få har hittat dit, fast när de väl gör det brukar de vända efter en stund. Det blev ett uppehållsrum för rastlösa själar. The artist formely known as Jaw Lesson and also formely known as Hajen, numer Idiot Wimd spelar på samma lilla scen. Tidigare idag gästade hon Tallest Man on Earth på största. Skillnaden är alltså redigt stor. Fast en gemensam nämnare finns och det är att det faktiskt är några som står och väntar, tydligen är vi flera som inte orkar med världens tråkigaste White Lies. I bakgrunden ser man Kristian Matsson smyga runt, så några uppmärksamma hoppas på gästinhopp. Nu blev det inte så, men det gjorde ingenting. Man tycker att det ska mycket till innan ögonen tåras över något vackert. Tydligen räcker det bara med en röst och ett piano. Att rösten tillhör en kvinna med Bob Dylan-komplex gör väl sitt det med. Hon spelar, som hon säger, tryckare och det är fasansfullt vackert. Rösten som är förtjusande hes och pianot som låter så högtidligt att Dylan som till och med haft en kristen period, aldrig låtit lika andaktningsfull.

Aska virvlar i luften, backdropen är ett svartvitt fotografi av en fager karl, stånden får inte sälja kött och det spelas gammal big band music. Det verkar som att han kommer trots allt. Messias från Manchester gör entré, han ler till och kvickt går världens bästa poplåt igång, Panic. Att han varit lite grinig på senaste märks inte, kanske är han lite trött i de graciösa mikrofonsladdsvängarna. Men har man ställt in så många konserter är det inte konstigt att man behöver bli lite varm i kläderna först. Han har mycket pondus ändå och nästföljande låt, First of the Gang to Die, skapar en mindre hysteri när folk ränner in mot mitten skrikandes. En stilla undran är varför det inte skedde i öppningsnumret, nåväl. När man backar från mitten och börjar se över området kan man börja urskönja de där dryga 10 000 som ska vara här. Det är vackert och nu känns det äntligen som festival, synd bara att det snart är över. Morrissey och hans Fuck Fur-män är givetvis professionella uti fingertopparna, men herregud vad bredbent musiken blivit. Det är sött och salt att höra gamla favoriter förvandlas till stadium, fint att höra dem, men trist att det ska behöva vara på detta viset. Svulstigheten får ändå sin poäng mot slutet. I Meat is Murder låter han sina spelemän prova sina My Bloody Valentine-vingar. Till öronbedövande gitarrmangel och maffigt trumhamrande projiceras vidrig misskötsel av boskap mot scenen. Det blir ett effektivt slag i magen.

Några skrupler när det kommer till mat tror jag inte att DOOM har, eller hans vän. De två stora männen är på gott humör och får publiken att känna likadant. Armarna i luften, huvud och knän i gungning. Det blir riktigt festligt när DOOM väljer att spela sina mest lättillgängliga låtar från Madvillainy och Mm…Food. Även andra alter egon som Viktor Vaughn och King Geedorah får gästa. Mannen i metalmasken har tungan rätt i munnen i afton och får de svåraste tungövningarna att låta simpelt. Det som tynger den annars tajta spelningen är att DOOM saknar en DJ och spontana utspel uteblir. Av någon jäkla anledning står killarna i Blackbird Blackbird vid sidan av scenen och försöker jobba sig in. De imitierar och låtsas leka hiphopare med yviga gester. DOOMs hypeman väser åt dem att back the fuck off. Kändes väldigt rätt. När setet ska komma till DangerDoom-låtarna rycker en tekniker in och signalerar att de måste avbryta. Ingen vill det och DOOM jävlas tillbaka genom att sätta igång en låt till, men skrattar till och avslutar sig själv med orden: Haha, fuck it, ya’ll know that one already” och kliver av. På andra sidan sätter superspexarna i Hoffmeastro igång sin visselpipemusik. De blir min personliga tekniker som signalerar avbrott. Dimman är tät längs fälten och Hultsfredsfestivalen är över för i år. Det var en fin festival.

På minsta scenen sitter en herre med gitarr, han heter Ulf Olsson och kommer från Norrköping. Fast gitarren är mest prydnad och redskap för avbrott, det är hans prosaistiska diktning som är huvudnummer. På bred östgötska berättar han absurda monologer, bland annat en om en kroniskt fisande kvinna som alla skrattar åt. Den lilla skara som står kvar vet inte riktigt hur de ska tackla framförandet. Några ser obekväma ut och andra skrattar högt. Roligast är när han hävdar att han skrivit Black Sabbaths Iron Man som en hyllning till Stalin och river av det klassiska riffet. Och bara riffet. Vid tältet råder förvirring, inga släpps in, men inifrån hörs The Pains of Being Pure at Heart. Tonårstårar är nära. Efter att bandet spelat mer än halva låten släpps publiken in. Och när låten är över går de av scenen. De säger att de kommer tillbaka strax. Det har alltså pågått soundcheck och publiken blir lite mindre otålig. När de sedan går upp igen spelar de sin gitarrindränkta popmusik och knän börjar gunga. Bandet hälsar att de älskar Sverige och undrar ifall någon varit i Göteborg, där är det fint.

Intalar mig själv att det är helt klart värt det att se bob hund igen för tredje gången på kort tid. Och att få höra Stumfilm live en tredje gång känns som ett privillegium. Fast lite surmulet blir det när de spelar låten Letar Oväder och kyliga vindar och regn kommer över publiken. Uppgivna suckar hörs, inte nu igen. Men det blöta blåser bort och istället kan folk njuta av tokfan med trafikkon på huvudet.

Om nästa artist kan man skriva en hel bok, det kan man väl om alla egentligen, men få skulle bli lika intressanta som Charles Bradleys. Hans levnadsöde är en utdragen askungesaga som har format en av de mest älskvärda och älskande artister. Charles föddes 1948 och har hela livet försökt att lyckas i Amerika, men vart han än vänt näsan har det blivit fel. När han såg James Brown på sextiotalet visste han precis vad han ville bli, han ville bli James Brown. Och den här dagen i en teaterlada i Småland är han större än vad James Brown någonsin skulle bli i en teaterlada i Småland. Hans band spelar först tre instrumentala rythmn and blues-dängor på klassiskt manér, innan Bradley presenteras och äntrar scenen. Han möts av jubel, hurrarop och applåder, alla där älskar honom. Och han älskar publiken tillbaka minst lika mycket. Igår visade Kajsa Grytt att man inte behöver vara under trettio för att vara sexig. Men hon får nog på pälsen av Charles och hans moves. Långsamma bålrullningar, juckar, tipptåskutt, ner på knä och skrika lungorna ur sig. Det man undrar är ifall varje spelning med Charles Bradley är lika legendarisk. Mitt i konserten blir han så överväldigad att han måste ner och krama publiken. Gensvaret är enormt och alla vill röra honom. Ett av hundra thank you senare och han går av. Gråten i honom sitter inte fast i halsen, den rinner ner för kinderna. Borta vid tältet strömmar folk ut från Oskar Linnros, de har ingen susning om vad de missat.

I fjärran ser jag att pågarna som gjorde en hit genom att upprepa Barbra Streisands namn om och om igen, har ställt upp en jätteanka på stora scenen. Ser hellre på kungarna Ison och Fille. Som de fullblodsproffs de blivit levererar de en väldigt tajt spelning, där flera medlemmar från Highwon gästar samt Stor. Främst är det Ison som glöder ikväll och sprider glädje från scenen ner till publiken som alla gungar med armarna. En som inte vill gunga är killen i Iron Maiden-tröja, han gick efter ett par låtar, men såg ändå ganska glad ut, så än finns det hopp.

Runtom på området tisseltasslas det om en kille som kallas för Bob Log III. Trots att han gör ungefär 150 spelningar om året har jag lyckats missa honom. Till och med Tom Waits är ett fan, då måste det vara bra. Det som kommer upp framför publiken är en man i glittersvart sparkdräkt och en modifierad motorcykelhjälm med fastetsad telefonlur som han sjunger ur. Han påminner om en lo-fi-variant av Daft Punk. Det han spelar är en form av bluegrassenmansorkester, komplett med trummor och gitarr. Han sitter på en pall och manövrerar det mesta med fötterna. Resultatet är precis så vrickat som det låter och samtidigt fullständigt briljant. Hans show kryddar han med att prata nästintill obegriplig sydtatsdialekt och säger ironiska rockklyschor som ”Hello everybody, this is me and this is my guitar, yeah!” tillsammans med klassiska rockposer. Publiken går hel in i stämningen och ropar med jämna mellanrum ”yeehaw!” och dansar någon form av påhittad ragtime. Så långt ifrån enmansbluegrass man kan komma måste väl ändå vara glättig syntpop. Längst fram på scen i en röd glitterkavaj, står Andy Bell, sångare i Erasure (dagen innan stod hans namne i Beady Eye på samma scen). Till sin hjälp har han uons andra hälft, och egentliga huvudman, Vince Clark och två stycken körflickor. Deras radda hits blir uppenbar i det pärlbandsset de bjuder på. Störst jubel får inte helt otippat Always. Fast nog var vi många som saknade en projicerad robotenhörning och laser. Men det är en snygg och spartansk konsert, proffsigt, fast lite tråkigt ändå. Vissa dansar och älskar fullständigt, andra står med stela ben och miner, undrar ifall det är något att ha.

Samtidigt på två andra scener spelas elektronisk dansmusik. I ladan brostep signerad Star Slinger, de som ville ha en hjärtattack stannade där. I tältet, där runt tjugofem stycken närvarade, spelade Floating Points soulfylld techno. Det är väldigt synd att så få dök upp, men de som var där dansade innerligt.

Efter Erasure väntar nästa stora framträdande, Bootsy Collins. Publiken är otålig, de har stått i en halvtimme och glott på en tekniker som testat en wahwah-pedal. Till slut börjar faktiskt den fruktansvärt försenade funkfesten. Bootsys orkester anstormar scenen i alla möjliga självlysande cirkusdräkter och runt över scenen går en stor hypeman och försöker dra igång publiken. Fast mest undrar alla när det drar igång och efter den utdragna inledningen kommer guldgossen Bootsy in. Det är dags att funka loss, eller som någon i publiken sa, funk as fuck. Publiken längst fram sviker inte utan följer med i funken, andra är mer tveksamma.

Anna Calvi stämmer upp, timmen är slagen för rockmusik. I ett perfekt sceneri, teaterscen, sen kväll och udda instrument på scenen, gör hon blandad rock. Det är ständigt mörkt, men i olika toner av mjukt, hårt och de mest graciösa skrän jag hört på länge. Steget från hennes fans, Nick Cave och Brian Eno, är inte långt. På största scenen står Crystal Castles och är ointressanta. Länge håller de på dessutom, har något band hållit tiden idag?

Jag har hört av med många att Lil B är ett av de stora dragplåstren i år. Fast det syns inte framför scenen, några är där och skriker swag och har ”Thank you, Based God”-tröjor, annars är det glest. Till slut rusar han in, hur glad som helst. Solbrillor, lysgul tröja och för stora jeansshorts, så att han visar kalsongerna lite käckt. Lil B är med rätta hög på livet och har svårt att förstå hur han ska tackla det. Summan blir att orden mest trillar ur hans mun, upprepningar framförallt. Han toppar inom tio minuter ledningen i att gasta ”Sweden!” och ”motherfucking” i olika böjningsformer. Basen och beatsen vibrerar i hela kroppen, alla känner det och dansar sitt bästs. Fast Lil B är inte sugen alls på att rappa, trots att inga andra rappare når upp till hans kvaliteter, enligt hans utsago. Låtarna saknas helt, men han säger att han är där för att sprida glädje, att alla ska må bra, there’s only one life, samt frågar om någon vill ligga lite efteråt. Han hymlar i alla fall inte. Det är väldigt underhållande, men samtidigt lysande uselt på sitt sätt. Genom skogen hörs Wonton Soup, fullkomlig nonsens. Och det är så dagen avslutas. I nonsens.

Området blir precis redo när de första besökarna kommer in. Först ut är P3 som bjuder på frukost och akustisk spelning med Carl Norén. Hans poplåtar gör sig inte särskilt bra i avskalad tappning och folk äter hellre yoghurt än lyssnar med spänning. Utanför börjar det regna. De moln som såg så lätta ut på morgonen, förvandlas till det gråaste regntäcket Småland någonsin skådat. Och det slutar heller inte, utan stadigt ökar och blir kallare och kallare. Bäst att gömma sig i ett tält då helt enkelt. På Red Stage går Tonbruket upp. Det röda tältet och de röda scenlamporna ger en stämning som osar David Lynch. När några olovligt börjar röka och bandet stämmer i i en suggestiv americanainspirerad låt, hade nog den stora auteuren fällt en tår. Vidare sliter Dan Berglund med basen och Martin Hederos gungar friskt bakom pianot. De som sökt sig hit verkar alla njuta av spelningen. Speciellt en person blir så fruktansvärt irriterad på en annan, att han går och säger till den andre att hålla käften och respektera bandet. Äkta festivalhjälte.

Springer snabbt förbi Black Lips, men det var skitdåligt så jag därifrån illa kvickt och lyssnar Kathrina Nuttall som spelar en snygg cover på Blue Monday. Att vissa skräms av pretentioner märks när försenade UKON och Njurmännen klivet upp på scen. Deras blanding av elektronisk musik och uppläst poesi, blir för mycket för vissa som småbarnsfnissar sig iväg. På största scenen en bit bort börjar Beach House spela sin drömska popmusik. För att vara största scenen är det glest, folk flyr regnet och väntar till kvällen känns det som. Men de som letat sig dit verkar stormtrivas, när bandet oinspirerat tackar alla tappra som trotsat regnet. Mer fart är det i Munnen. Deras snabba new wave blir dagens överraskning. Tankarna förs till Reeperbahn och deras besatta saxofonist skriker våldsamt med sitt instrument. Ingen här inne tänker på regn. Smyger mig på pubertala Royal Republic, de spelar sin hit om att beskåda underkläder. Känner avsmak och går vidare. Endast på håll tar jag del av Cut Copy, det låter som när jag sett dem tidigare. Kompetent dansmusik av god kvalitet. Eftersom man hör jubel, är det säker helt okej.

I geggan börjar det bli dags för Odd Future Wolf Gang Kill Them All (OFWGKTA). På förhand årets festivalbokning. Hiphopkollektivet från Kalifornien är här för att ge kärlek och hat. Tyler, The Creator (gruppens initiativtagare och hittills största framgång) hoppar in på kryckor med gipsad fot. Det hindrar honom inte från att headbanga nacken ur led till vampyrmisogyna ”Transylvania”. Hodgy Beats, från Mellowhype, rör sig även han helt onaturligt över scenen. Någon borde undersöka hans anatomiska under till kropp som intar varenda möjlig vinkel. Dessutom fartfyllt, man kan spendera hela konserten med att bara se på honom. Efteråt ställer sig alla närvarande medlemmar och gemensamt bugar åt publiken. Tyler tycker om det så mycket att han ber en i publiken att fota med hans engångskamera. Festivalens hittills helt klart roligaste spelning och inte helt oväntat fick ”Yonkers” mest gensvar. Även om publiken hellre ville röra runt än sjunga allsång. Efter att de tackat för sig går jag mot Mount Kimbie. Dubstepduon från London visade hur stiligt det kan vara med smuts. De två rätt lufsiga unga männen blandar laptop och trummaskin med elgitarr och trumset. Med sig har de en genomtänkt ljusshow, vilket gör det till första dagens snyggaste spelning. Att regn påverkar var man vill befinna sig gör att en hel del struntar fullkomligt i Beady Eye och hellre dansar med Kajsa Grytt. Vilket antagligen var ett klokt val. Kajsas direkta powerpop gör många glada i kylan.

Primal Scream börjar göra sig redo för att framföra, för sin tid, banbrytande album ”Screamadelica”. För en annan som inte är med på nostalgitåget i afton blir det mest ett framförande där de ersatt LSD med en epeleptisk ljusshow. De går givetvis ut över tiden och The Prodigy får vänta. Men när de går upp väntar en sanslöst märklig föreställning i konstighet. Några dansar hackigt och säger: It’s a nineties-thing”. Jo, jag tackar ja. Jag tar en smålandsrulle och låter den grumliga natten ta över.

P3 i Sveriges Radio är dock inte de enda som kommer att hjälpa till med att låta dem som inte besöker festivalen att få höra något ifrån den: Gimme Indie kommer att också att sända några spelningar live från festivalen. Se schema nedan.

Torsdag 14 juli (White Stage)

16:45 – Rainbow Arabi
20:15 – Mount Kimbie
22:00 – Tennis
23:45 – Les Savy Fav

Fredag 15 juli (Red Stage)

13:30 – Dum Dum Girls (endast inspelning)
15:15 – The Pains Of Being Pure At Heart

Lördag 16 juli (White Stage)

14:15 – Blackbird Blackbird
19:30 – Det Vackra Livet
23:30 – Frankie & the Heartstrings

Crystal Castles spelar på den gröna scenen på fredagen den 15 juli kl 22.00 och krockar inte direkt med något alls.

4. THE TALLEST MAN ON EARTH
Det magiska med Kristian Matsson, 28, från Leksand är att hans musik är som ett soundtrack till frihet. Och då menar jag inte vanlig, alldaglig frihet, utan jag menar Supertramp från Into the Wild, den typen av frihet. Så om du någon gång bestämmer dig för att lämna allt och dra ut i vildmarken, glöm inte att ta med dig ett par The Tallest Man on Earth-plattor.
Hur låter det då? Jodå, det är omöjligt att inte nämna Bob Dylan hur urvattnat det än känns. Men det för verkligen Dylan till tankarna, inte som i att det är en direkt ripoff utan Matsson har helt enkelt Dylans kraft i sitt låtskrivande och framförallt i sitt framförande. Tillbakalutat, berättande och förbannat jävla coolt.

The Tallest Man on Earth spelar på Green Stage på lördagen den 16 juli kl 15.00 och krockar med Kriget.

3. SUEDE
Hultsfred 2011 har kallats britpopens festival, inte helt utan anledning. På plats kommer nämligen Suede, ett av britpopens två verkligt bra band (där Pulp är det andra), att vara för att framföra alla gamla hits från 90-talet. Vare sig om du var med när det begav sig eller kommit in i bilden lite senare så kan du Beautiful Ones, och det med all rätt. Suedes singlar var och är fortfarande glammiga, svagt homoerotiska giftpilar, men Suede är även långt mer än ett band som lever på singlar. De var ett av 90-talets absolut bästa band, alla kategorier. Om du inte sett dem förut, missa inte chansen att uppleva deras odödliga musik live på Hultsfred innan männen bakom musiken själva är döda, för de börjar bli aningen till åren. Och om du redan har sett dem så bör du veta att det är värt att se dem en gång till.

Suede spelar på den gröna scenen på torsdagsnatten den 14 juli, spelningen börjar 00.30 och håller på till 02.00 och sista halvtimmen krockar med skåningarna This Is Heads första halvtimme.

2. THE PAINS OF BEING PURE AT HEART
Är det Belle and Sebastian med distade gitarrer? Är det My Bloody Valentine på vitaminöverskott? Eller är det kanske The Field Mice som bestämt sig för att göra en comeback med Rocketships förbisedda klassiker ”A Certain Smile, A Certain Sadness” i hörlurarna under inspelningsprocessen? Referenserna är oundvikliga, men kärleken är påtaglig. Den anspråkslösa New York-kvartetten fick många pophjärtan att slå ett antal extra slag med debutskivan 2009 och inte var det annorlunda med alla b-sidor, EPs och fristående singlar runt omkring. Uppföljaren Belong är så långt ett av årets bästa album och titelspåret kan beskrivas som den bästa låten som The Smashing Pumpkins aldrig gjorde.

The Pains of Being Pure at Heart spelar på den röda scenen på fredagen den 15 juli kl 15.15 och de krockar med bob hund under andra halvan av konserten, men också Imperial State Electric under första halvan, samt postrockarna Red Sparowes som spelar samtidigt på White Stage.

1. MORRISSEY
Some artists are bigger than others.

Morrissey spelar på Green Stage på lördagen den 16 juli kl 22.00 och krockar med klubbfavoriten Maskinen.

Om bara några dagar inleds Hultsfredsfestivalen 2011, och i programmet finns nog allt. Legenderna, hyperna, de stabila banden som alltid återkommer på festivalerna, och inte minst några av mina personliga favoritartister. Vi ses i dimman!

10. ANNA CALVI
Om PJ Harvey skulle få en dotter tillsammans med David Lynch och dottern bestämde sig för att bli singer/songwriter, hur skulle det då låta? Förmodligen inte alls likt Anna Calvi, men det är väl vad man skulle kunna föreställa sig i alla fall. Hennes vackra, teatraliska och gothaktika låtar för tankarna till kvinnan i Mulholland Drive som viskar ”silencio”, och det är ungefär lika coolt. Låtar som Desire och Blackout har kraft nog att spränga en vägg…

… vi får se vad som händer när Anna Calvi spelar på White Stage på fredagen 15 juli kl 22:00. Hon krockar med Bootsy Collins sista halvtimme och A-Trak.

9. THE HEARTBREAKS
The Heartbreaks är förbandet till Morrissey på hans Europaturné som slank med av bara farten till Hultsfred och även om jag inte hade hört dem förrän de bokades så tror jag att jag hade fått göra det förr eller senare ändå. Det här är nämligen alldeles fantastisk popmusik dränkt i all brittisk charm du kan tänka dig, som så fort de släpper sitt debutalbum garanterat kommer att slå. Nu är visserligen långt ifrån all sådan här musik som slår något särskilt, men tro mig när jag säger det, The Heartbreaks är något alldeles extra. Påväg att bli det bästa som England slängt ur sig sen The Libertines?

The Heartbreaks spelar på Hultsfreds röda tältscen på lördagen 16 juli kl 13:30 och krockar med Stefan Sundströms spelning på största scenen.

8. THE EMBASSY
Varje gång The Embassy annonserar en livespelning så bryter hela popsverige ut i kollektiv eufori. Så känns det i alla fall, men i själva verket är The Embassy ett fruktansvärt förbisett band om man ser till hur bra de faktiskt är. Musik som balanserar mellan akustiskt och New Order, texter som inte skäms över sin tonårsnaivitet. Nytt album är på gång och Hultsfred är din enda chans att se dem i sommar. Missa det och skyll dig själv.

The Embassy spelar på Red Stage på lördagen 16 juli kl 17:00 och andra halvan av deras spelning krockar med Hurts.

7. BEACH HOUSE
Jag kan utan att överdriva kalla Beach House för världens största dream popband just nu, och därefter lägga till den personliga åsikten att de även är de bästa. Fjolårets Teen Dream är det bästa genren skådat sedan Yo La Tengos glansdagar, och det vill inte säga lite. Att de sägs vara fantastiska live förvånar mig inte det minsta, utan jag håller Beach House som en av de allra vassaste bokningarna från Hultsfreds sida i år. Dock måste jag sätta ett frågetecken kring om de verkligen passar in på den största scenen mitt på eftermiddagen, hade inte en kvällsspelning på tältscenen varit bättre?

Beach House spelar på Green Stage på torsdagen 14 juli kl 16:15 och krockar tyvärr med Peter Bjorn and John.

6. WASHED OUT
Chillwavemusikens omslagspojke Washed Out är, såhär i efterdyningarna av genrens kulmen, en mall för begreppet. Drömsk electropop perfekt anpassad för soliga dagar på stranden, ensamma nätter liggandes på sängen eller i princip vilka andra stillsamma stunder som helst. Inte enligt mig den allra bästa av chillwavegossarna (Neon Indian, tanken på att jag missade honom på Popaganda kommer inte att sluta spöka på länge) men utan tvekan den största av dem. Med ett nytt album som släpps på tisdagen före festivalen och den episka EPn Life of Leisure färskt i minnet kan detta faktiskt bli hur bra som helst.

Washed Out spelar på Hultsfreds röda tältscen på lördagen 16 juli kl 18:45 och krockar tyvärr med svenska Dungen, men för mig är valet ändå enkelt. Dungen var nämligen som störst för 7 år sedan, Washed Out har aldrig varit större än han är i skrivande stund. Missa inte heller Blackbird Blackbird, som spelar på White Stage 14:15 samma dag.