För varje ny skiva har de blivit mer och mer polerade, men även om allt är mer sammanställt så är det i essensen fortfarande det som är viktigast för mig med Hästpojken: gitarrer, känsla och Martin Elisons poppiga röst. Det de förlorar på att bli mer polerade är dock en slags råhet som gör att jag väljer att lyssna på dem, vilket är synd.

Dock finns det några viktiga höjdpunkter och det är framförallt de två singlarna Samma himlar och Sommarvin, som fortfarande har ett ordentligt driv och känns väldigt mycket Hästpojken. Dessa två singlar gjorde förmodligen mina förväntningar på resten av skivan orealistiskt höga. Många av låtarna känns för mycket Imperiet (Cruisers), Gyllene tider (Olskroken stomp) eller Håkan Hellström (Imperial) för att jag ska uppskatta det fullt ut. Även om dessa är artister/band jag kan uppskatta också så klart. Jag ogillar förmodligen likheterna för att jag har min specifika bild av hur Hästpojken ska låta och det är inte som något annat än vad de är.

Hästpojken har mognat, och jag med dem, men en önskan om att återgå till det lekfulla sound de hade tidigare kan jag inte undslippa

Alla låtar är dock välskrivna och genomtänkta där de reflekterar över vardagen och problemen som kan komma i och med livet. Det känns som som att de har satt ett starkare koppel på denna skiva än till exempel Caligula, dock är detta koppel av flexi-modell. Inte lika explosiva känslor och stökigt sound utan allt känns som att det har kommit samman, vilket är postivit och negativt.

Hästpojken har mognat, och jag med dem, men en önskan om att återgå till det lekfulla sound de hade tidigare kan jag inte undslippa. Det känns som att både Hästpojken och jag drömmer oss tillbaka till ungdomen. En magisk tanke känns som något helt annat, även om det inte behöver att vara bara negativt. Det känns som om Hästpojken har utvecklats till något annat i takt med att vuxenlivet har kommit ikapp.

Nu har jag låtit väldigt negativ genomgående, och det är inte alls så att det är en dålig skiva. Tvärtom är det en bra skiva som är trevlig att lyssna på, speciellt vissa delar är exceptionella. Dock är det lätt att jämföra dem med det de har gjort tidigare, vilket kanske kan vara dumt då detta är på en helt annan nivå. Hästpojken är kanske inte exakt desamma som de brukade vara men det nya behöver inte bara vara dåligt, förändring är nyttigt.

Idag släpps Hästpojkens nya singel Sommarvin, vilken blir den andra i raden av smakbitar vi redan har fått ta del av. Första singeln Samma himlar är fylld av akustisk gitarr och en rätt mörk ton, medan Sommarvin ger en aning lättare tankar. Resten av skivan En Magisk Tanke får vi avnjuta den elfte mars.

Första gången jag hörde Sommarvin var i Musikhjälpen där Hästpojken framförde den framför frusna Malmöiter. Framträdandet kändes personligt och med stängda ögon och en ärlig röst gav sångaren Martin i alla fall mig en vacker stund. Även fast det är mitt i vintern och det i skrivande stund precis börjar snöa igen så kan jag inte låta bli att varmare känslor tar över när jag lyssnar på Sommarvin, om och om igen.

…så kan jag inte låta bli att varmare känslor tar över när jag lyssnar på Sommarvin, om och om igen

Med mycket gitarr, snabba och tydliga trummor, piano och en peppig trumpet känner jag igen Hästpojken. Samtidigt får jag vibbar av dans-på-logen mitt i sommaren, vilket känns uppfriskande och kul. Eftersom att texten i sig handlar om en sommarkväll adderar ju självklart också det ännu fler av dessa känslor. Låten är i konstrast till Samma himlar mycket gladare men har samtidigt en allvarlig underton. Detta är något som är vanligt att vi ser hos Hästpojken, vilket också är det som ger dem substans.

Känner du dig instängd i ett konstant mörker (vilket jag gör just nu) så kan du lyssna på Sommarvin och känna hur allt blir lättare men hur den också sympatiserar med allt som känns jobbigt. Hos mig börjar låten som ett pirrande ljus i maggropen som rör sig uppåt och avslutas i ett leende och drömmar om ljumma kvällar. Jag ser fram emot fler somrar med Hästpojken som soundtrack!