Ung desperation, ångest och olycklig kärlek i ett högt BMP, en hastig puls som de punkiga trummorna smattrar ikapp med bäst de kan. Gitarrer som målar upp karga, svartvita melodier och en desperat röst som tar i så den nästan, men precis inte, spricker. Så kan man sammanfatta Makthaverskans andra album, enbart kallat ”II”.

När debuten släpptes 2009 så gick musiken i postpunkiga tongångar influerade av Joy Division och tidiga The Cure, och de ingredienserna finns fortfarande kvar i viss utsträckning. Men något har ändå hänt: musiken lutar åt ett popigare håll som påminner om Broder Daniel, eller varför inte The Pains of Being Pure at Heart. Tempot är högt och albumet känns enhetligt och stilsäkert. Men skivans styrkor speglar också dess svagheter; till spelglädjen och gasen-i-botten-känslan följer med en viss brist på variation och en känsla av att låtarna ostrukturerat flyter in och ut ur varandra. Att läsa texterna gör tyvärr inte heller skivan några större förtjänster, de är som mest pubertala och vaga, även om en och annan snygg textrad ibland sticker ut.

Makhaverskan är ett band som fortfarande känns ungt och som har enorm potential att utvecklas och bli ännu bättre

Men musik som denna handlar inte primärt om text eller poesi utan om känsla och driv, och det bjuder Makthaverskan på så det räcker och tyvärr också så det blir över. Öppningslåten ”Antabus” är fantastisk och bandet anfaller med ett totalt uppskruvat känsloläge som kulminerar i en av gruppens hittills bästa refränger.

Skivan går sedan långsamt mot en svacka i mitten; låtarna ”Outshine” och ”Drömland” strävar efter samma intensiva, angelägna känsla som resterande spår, men når inte fram lika bra. Tack och lov återhämtar sig bandet och avslutar med tre riktigt solida spår; i synnerhet Distance sticker ut som albumets kanske bästa låt.

Sammanfattningsvis är Makthaverskans andra album inte lika varierat eller innovativt som deras debut, men håller sig ändå flytande över godkäntgränsen och bjuder på riktigt fina melodier och poplåtar. Makhaverskan är ett band som fortfarande känns ungt och som har enorm potential att utvecklas och bli ännu bättre; jag kommer definitivt att vara nyfiken när de släpper sin tredje skiva.

Det har gått nästan två år sedan vi skrev om ACT UTD, duon från Göteborg som nu blivit trio, men nu har de tipsat om att de har släppt en ny låt. Och då passar vi självklart på igen.

Trion rör sig i samma sfär nu, precis som då. Luftig elektronisk pop som långsamt släpar sig framåt med en fantastisk atmosfär. Dessutom är det glädjande att det blivit bättre på flera sätt, men framför allt sång, text och produktion. Detta gör det till en liten poppärla, just nu. Sådan pop som sätter sin prägel på trumhinnan direkt och förhoppningsvis glöms den inte bort allt för fort.

I put my headphones on when life gets hard

(Nej, jag har inte glömt ett n i låtnamnet!)

Istället för stön: flås. Men flås lika erotiskt laddade som någonsin de k-märkta stönen i Some Indulgence. Upphetsade flås, men samtidigt påtagligt blasé. Andra andningen, tickande trummor. Några drag på en gitarr. Knaster. En basgång som liksom ekar ut från den där ”klubben” i det där skeva paradiset som skulle kunna vara ett sunkhak i Abrahamsberg. Och sedan: en inledningsfras laddad med så mycket rockhistoria att du inte ens vet var du ska börja i tankegången kring vad detta nu ska betyda. I tankegången kring hur mycket ironi denna inledningsfras eventuellt laddats med, eller eventuellt inte alls laddats med. Den behöver inte ha laddats över huvud taget. A hard rain’s gonna fall. Ett klingande skratt. Kanske en kommentar på föregående eventuella laddning. Ett klingande som skedar mot glas. Som om någon ska hålla tal. Säga: ”No holiday for sure”. Mer flås. Som den där obehagliga rösten på andra sidan telefonlinjen som inte vill ge sig till känna. Aldrig vill ge sig till känna. Viskningar. Inbillar mig att någon slår på oljefat, slår på porslin. Krossar. Man kan hävda att det svänger.

The Embassy är här. Det var här hela tiden. Nu med en ny låt lika vacker som batikmönstret på Torbjörn Håkanssons tröja. Den jag inbillar mig att han bär ibland. Han gjorde det på The Radio Dept.’s releasefest för Clinging to a Scheme. Det var i Abrahamsberg. Utanför hängde alkisar med kamphundar och en långhårig kille som gillade Neil Young. Jag minns det som igår. En luft tung av jordnötter. Jag kan dö om jag får dem i mig. Rev ned affischen på vägen hem. Satte upp den ovanför sängen där den fick sitta i två år tills jag spydde ner den häromveckan. I sömnen. ”You gonna need some comfort”. Fredrik Lindson sjunger det i nya Roundkick. Hade behövt de orden när jag vaknade häromveckan. Spelar den nya låten igen. Tre minuter och 55 sekunder senare är hjärnan fylld av flås. Erotiskt, blasé och svängande flås. Man måste ändå slänga gamla affischer för eller senare. Det kommer nya. Tröstar mig med tanken. Och Roundkick.

Göteborgsbandet Bye Bye Bicycle är tillbaka med en ny skiva den 5 september (Nature kommer den att heta). En skiva som börjades att spela in tillsammans med Mattias Glavå, något som gick allt annat än friktionsfritt: det slutade med att man gjorde klart skivan med Karl von Hall.

Medan ni väntar hela sommaren på den skivan kan ni alla fall lyssna på den mycket fina singeln Believe Me/Leave Me.

Garri Fischer

Theo Berndt – Supersized

I dag har vi äran att ge er ännu en premiär tillsammans med Birds Will Sing For You. Denna gång är det Theo Berndt från Göteborg som gäller och deras nya sprudlande singel Supersized. Singeln har tidigare spelats i studentradion K103, men vi är glada att kunna bjuda på den i form av mp3! En riktig energikick så här i den efterlängtade våren.

Vill ni veta mer om Theo Berndt kan ni läsa mini-intervju nedan.

Vilka är ni?
Vi är Theo Berndt. Fem vänner med ursprung i pop-metropolen Lerum, fem pendelstationer från Göteborg. Som en samling förvuxna och upproriska tonåringar drivs vi av att inte vara några till lags, samtidigt som vi hemlighet suktar efter omgivningens kärlek. Vi är spillror av ett gammalt band som bytte namn, spenderade en vecka i Frankrike tillsammans och fick inspiration till något nytt. Det här är resultatet.

Hur länge har ni hållt på med denna låt?
Det beror lite på hur man ser på det. Det här är nog en av låtarna där grunden kom snabbast och där själva svänget föddes direkt i replokalen. Men sen har vi såklart jobbat vidare kring melodier, slingor och text i efterhand. Det superdistade gitarrsoundet kom till i mixen där vi hade en vision och Anders Lagerfors från Studio Nacksving förverkligade den.

Beskriv vad låten är för er?
Rent ljudmässigt är det lite som en ångvält. Pumpande bas och fläskiga gitarrslingor öppnar upp låten och kör över dig. Eftersom den kom till i replokalen är den också sjukt rolig att spela och kommer troligtvis bli mäktig i livesammanhang. Samtidigt har vi lagt fokus på att finna en röd tråd genom alla låtar rent textmässigt. Temat är rädslor och den här handlar om att förstora upp små saker till stora problem.

Vad händer efter detta släpp?
Förhoppningsvis är det folk som gillar låten och vill har mer Berndt. Det är planerat att släppa albumet mot slutet av maj men det kommer självklart hända en massa andra trevligheter innan dess.

[image name=betyg3]

Skansros nya skiva får mig mest att tänka på den föregåendes förträfflighet. Om man ska vara krass. Rekviem till en dröm får mig att minnas debuten som var en direkt och bitterljuv hitkavalkad i ordets mest Räddaren i nöden-poppiga bemärkelse. En skiva som var byggd av ett Smiths-doftande, välskuret låtmaterial rätt igenom starkare än nya skivans spår. Det är kanske en onödig komparation, men den känns svår att komma undan när i princip samtliga låtar på den i mina ögon smått klassiska skivan från 2009 hade utgjort enskild albumhöjdpunkt på denna.

Därmed inte sagt att Rekviem till en dröm inte är en fin skapelse, för det är den. I egenskap av ”skilsmässoskiva” – ett hjärtslitande uppbrott genomsyrar de vemodiga texterna – är den dessutom än mer bitterljuv än det självbetitlade debutalbumet. Men då Skansros kändes färdiga vid genombrottet, då de tog mig med storm och skämde bort mig med en drös perfekta poplåtar vid första mötet, så kan jag inte annat än att bli något besviken på avsaknaden av medryckande driv, omedelbara melodier och snillrika formuleringar nu.

Det bör dock påpekas att denna påtagliga avsaknad inte är total, för det är den verkligen inte. På speltidens knappa 50 minuter finns en handfull ljuvliga stunder: Tysta fina stränder är helt underbar, singeln Felix svänger nästan i klass med Drömmen om Amerika och den gamla sanningen att ingen sjunger ordet ”käft” som Felix Andersson befäster han snyggt på Jag skulle älskat dig (ändå). Men jag saknar de allra mest svindlande mininovellerna från en ung själs känslomässigt pendlande och rastlösa horisont, de som matchades med perfekta refränger. Topparna på Rekviem till en dröm drunknar lite i de rätt alldagliga, långsammare låtarna som dominerar skivan. Och i texterna trängs denna gång inte bara briljanta, mörkt humoristiska observationer utan också mer banala kärleksbetraktelser (som i svulstigt ångestladdade Skriv). De vägs upp utav att det bitvis bränner till, som på Men inte ikväll när Andersson sjunger om Sanna som fick ett ”hakkors inristat i pannan” eller den subtila blinkningen (inbillar jag mig) till Jakob Hellman och den odödliga frasen ”hålla sönder hennes hand” i inledningen på Rekviem till en stad, men det hade krävts mer av den varan för att jaga bort alla spår av frustration som denna, inte helt felfria skiva genererar hos mig.

Och där landar jag i jämförelsen. Jag hade inte begärt så mycket om jag inte överrösts av felfri popmusik från Skansros tidigare. Popmusik som talade lika mycket till intellektet som emotionen. Och jag inser att meningar som ”En välregisserad popdröm om cigaretter, zoloft och sprit, ja du är allt jag aldrig var” kanske har gjort mig lite väl kräsen. Men jag tycker mig skönja en olycklig utveckling. Att man avslutar med ”låten” Credits, på vilken en hurtig mansröst räknar upp de medverkande över trivsam bakgrundsmusik, raderar inte den krypande känslan, tvärtom. Något som kanske var roligt i teorin, skapar i praktiken bara irritation över den uteblivna, grandiosa finalen.

Felix Andersson och hans kompanjoner är, efter att ha lämnat något stort bakom sig, återigen något nytt och riktigt magnifikt på spåren. Om det hyser jag inga tvivel. Rekviem till en dröm är en nödvändig, melankolisk och stundtals mycket bra mellanhållplats till skiva, sparsamt kryddad (men ändå kryddad!) med oemotståndligt syrlig poplyrik. Och den bidrar med fyra förtjusande alster till den allt mer imponerande låtkatalogen som bandet kan stoltsera med. Jag är säker på att de skulle kunna prestera en fantastiskt angenäm spelning på en lagom stor klubbscen i sommar. Det ekar dessutom mindre av Smiths och mer av ett eget uttryck än tidigare. Synd bara att det ekar lite sämre. Rekviem till en dröm är blek i jämförelse med den solkyssta och rusigt bedårande debuten.

[image name=betyg3]

Jämförelserna mellan Håkan Hellström och debutanten Alice Botéus har redan blivit tröttsamma. Så till den grad att det känns mer rimligt att påtala olikheterna dem emellan, som ändå finns där bland all Göteborgsromantik och oblyg känsloförmedling.

Alice saknar för det första det energiska elementet. På hennes debutalbum finns det mycket råa och både varma och kalla känslor, men inte samma explosiva och euforiska kickar som Håkan kan prestera. Alice sjunger subtilt och vackert, det är ingen allsångspotential i hennes musik. På både gott och ont.

Sett till soundet ligger i stället jämförelser med Veronica Maggio nära till hands, men i stället för att gråta ut om förlorad kärlek och misslyckade fester i sin trea i Vasastan sjunger Alice om sitt liv med en annan äkthet och ett annat djup än Maggio. När hon sjunger att hon inte har någonstans att ta vägen så har hon inte det. Det är mer genuin desperation, men rent musikaliskt är det bara stundom medryckande.

Även utan de euforiska topparna är det ett bra album. Alice sjunger vackert och stämningsfullt och återigen får man chansen att följa med på en sentimental – och ganska välproducerad – rundtur i Göteborg. Så långt allt väl. Potentialen att slå sig ur parallellträsket, slippa jämförelserna och bara få bli Alice B med oss och fler därtill på nästa album finns definitivt.

För ungefär två år sedan släppte Skansros sin självbetitlade debutskiva som var riktigt bra. Och snart är det dags för uppföljaren. Rekviem till en dröm, heter skivan som kommer att släppas samma dag som Jonas Lundqvists nya: 21 mars. En bra dag.

En singel som heter Felix finns på Spotify.

Happy Hands Club – I’m Not an Antidote

Göteborgslabeln Luxury släpper den 16 november Happy Hands Club självbetitlade debut-EP på vinyl. Och det är nog det mest dansanta och klubbiga som Luxury hittills släppt, i alla fall att döma av låten I’m Not an Antidote som vi kunde höra redan tidigare i år. Har ni missat den kan ni ladda hem den ovan.

Inte nog med det, 3 november släpper Luxury en ny singel med Almedal. Du kan aldrig få mig hel, heter den och kommer att finnas på bland annat Spotify. Det är en digital release.

Indian Spring – Song for Donny

I början av veckan fick vi ett trevligt mail från gruppen Indian Spring. Ett band från Göteborg som funnits i ungefär ett år med de nuvarande bandmedlemmarna. Först nu, efter att ha gömt sig i replokalen, väljer man att släppa ut lite av vad man åstadkommit under den tiden. Värt väntan skulle man kunna säga, men eftersom vi inte hört något av bandet tidigare blir det inte helt rätt att säga så. Men det känns lite så ändå. Mycket fin popmusik är det. Och låten You Will Cry är det inte heller något fel på. Se det som en liten extra bonus och ladda hem nedan.

Indian Spring – You Will Cry

Indian Spring på Facebook.