När det annonserades att Girls skulle upphöra så var det ett av fjolårets riktiga sorgebud. Ett av samtidens viktigaste, trasigaste och vackraste band gick i graven, till synes alldeles för tidigt. Vi var därför många som drog en lättnadens suck när vi kort därpå nåddes av nyheten om Christopher Owens solodebut. Albumtiteln Lysandre tillkännagavs, och spreds på sociala medier tillsammans med ett tillhörande omslag föreställandes Owens i närbild, med en ledsen blick som liksom bränner igenom en lång, spretigt blond lugg. Det var svårt att föreställa sig att det inte skulle bli bra. Eller smått fantastiskt.

Det forna bandets frontman, tillika hjärta, själ och motor har skapat något alldeles bedårande med Lysandre

Och nu, 2012 är över och den elva spår starka skivan äntligen här, knappt en halvtimmes musik förklädd till enkel kärlekskrank roadtrip. Bort från sig själv, ett förflutet, från något odefinierbart. Destruktiviteten. Den olyckliga kärleken som av allt att döma verkar vara Owens – och många andra bra popmusikers också för den delen – kroniska tillstånd. Det är hyfsat förutsägbart, befriande banalt med en enkel melodi som utstickande gimmick; Lysandre’s Theme återkommer, som ett läkande lapptäcke till outro i nästan samtliga låtar. Ibland spelas slingan av en fantasydoftande flöjt (precis på rätt sida medeltidsveckan), ibland av en gitarr, ibland av en ohämmad dansbandsaxofon (!). Owens fläker ut sig, mer akustisk, naiv och bred i sitt tilltal än han någonsin tilläts vara i den kontext som var Girls.

Det forna bandets frontman, tillika hjärta, själ och motor har skapat något alldeles bedårande med Lysandre. Inget mästerverk, nej, men något mycket vackert. Ingen utav skivans låtar är i sig själva starkare än Girls självförbrännande toppar, säg pophymner som Hellhole Ratrace eller Summertime. Men, den tar på ett naturligt sätt vid där de tre avslutande balladerna på Father, Son, Holy Ghost tystnar, gräver djupare, men också vidare. Visst är det trasigt, fyllt av gitarrplockande ömhetstörst och sköra melodier med tillhörande kongenialt melankoliska texter, men här finns också svala körer och ett oironiskt, luftigt sväng som i strålande Riviera Rock. En instrumental låt som föregås, väldigt bokstavligt och cheezy, av en samplad flygvärdinna och fullkomligen skriker av Serge Gainsbourg-komplex, vilket naturligtvis är alldeles ljuvligt. En annan pärla är moget stökiga New York City, vars blåsinslag för mina tankar till en klädsamt urspårad 40-årsfest. Vilket är ljuvlig det med (dock inte alls lika ”naturligtvis”, för på papper tedde sig den associationen faktiskt en smula obehaglig).

Tänk om jag bara är en dålig låtskrivare? Och allt som jag säger har blivit sagt förut? Owens ställer sig frågan i en av Lysandres finaste, naknaste stunder, Love Is In The Air Of The Listener. med en röst så skör och vacker att man faktiskt tror på hans tvivel. Köper det. Känner med honom. Men, harklar vän av ordning, det behövs ju inte! Tar mig friheten och använder ett kollektivt pronomen här: det vet vi ju att det inte gör, alla vi som lyssnar. Även om det mesta som Owens sånger tangerar, det vill säga kärlek, eskapism, droger, livslust etc., faktiskt har sagts förut på ungefär samma sätt så är det ändå alltid, nästan utan undantag, briljant poplyrik han levererar. Och så även denna gång. Vi vet att tvivlet inte behövs, men kanske är det så att svärtan som tvivlet bidrar med är nödvändigt för konstnärskapet? Kanske adderar just den svärtan geniala dimensioner? Kanske är tvivlet bara ett smart påhitt? Kanske ska jag bara sluta överanalysera? Jag spelade sönder Girls första singel Lust For Life, fylld av känslan att det här är alldeles för kort, det här gör alldeles för ont, det här är alldeles för underbart och bitterljuvt. Ända sen dess har frontmannen i ett av de senaste årens finaste band som nu inte finns aldrig gjort mig besviken. Lysandre är inget undantag, det är en lysande solodebut som får oss att glömma hålet som Girls lämnade i våra popbröst. Och förhoppningsvis bara ett första stopp på denna trånsjuka, tonsatta roadtrip med en åksjuk och doakörande hipsterreinkarnation av en viss ung Werther i baksätet.

Tre svenska:

Jens Lekman – An argument with myself
Det är lite som att svära i kyrkan att erkänna att man inte är världens största Jens Lekman-fan när man skriver för tram7. Men så är det faktiskt. Visst, jag har lyssnat en del och gillat vissa låtar och sådär. Men ingen har fullkomligt knockat mig som låten An argument with myself. Den har exakt ALLT. Fantastiskt bra, kanske en av årets bästa låtar? Definitivt månadens bästa. Resten av EP:n håller inte samma klass men är värd ett par lyssningar.

The Embassy – Life in the trenches
The Embassy är kanske något av det hippaste som Sveriges musikscen någonsin fostrat? Jag tror det. Jag är inget större Embassy-fan egentligen och det beror mest på att jag knappt lyssnat. Bara hunnit några varv av den här skivan dessutom så har knappt mandat att tycka. Men såhär: Det låter lovande och har potential till att bli något jag älskar. Återkommer kanske i frågan.

Mattias Alkberg – Anarkist
Visst, Mattias Alkberg är en bra musiker och framförallt en jävligt skön kille. Det låter ganska Mattias Alkbergskt och kritikerkåren älskar detta, som väntat. Jag vet inte vad jag ska tycka. Det funkar att lyssna på. Stabilt bara. Eftersom jag har nån slags fetisch för barnkörer så tycker jag att Helgen v.51 är skivans bästa låt. Och ångrar mig redan för att jag bjöd på den infon.

Bubblare: Parker Lewis – Pengar och leenden, Den svenska tystnaden – Den svenska tystnaden

Tre utländska:

The Drums – Portamento
Jag är så förutsägbar ibland. Självklart älskar jag The Drums lättsmälta (mitt absolut bästa ord för att beskriva bra musik) och enkla pop. Precis som förra skivan och förmodligen nästa skiva. Skivan saknar en Lets go surfing-hit, men Money är inte många steg efter. Månadens bästa, såklart.

Girls – Father, son, Holy ghost
För varje släpp som Girls gör så blir dom lite lite sämre. Debuten Album var ju fullkomligt lysande, sen dalar det sakta i kvalitet. Precis som de flesta andra som slår igenom med dunder och brak. Låtarna under 4 minuter är skivans behållning. Fortsätt så och sluta med sömnpiller som Forgiveness som klockar in på strax under 8 minuter. Strax under 8 minuter av absolut ingenting.

Zola Jesus – Concatus
Skön röst. Elektrisk pop. Riktigt bra från en artist som jag av någon anledning aldrig lyssnat på tidigare. Ätgärdar detta nu. Påminner lite om Lykke Li?

Bubblare: Kasabian – Velociraptor!, Iceage – New brigade (världens kortaste skiva?)

Det var inte alls länge sedan Girls var på besök i Sverige, men redan nu är det utannonserat att de kommer tillbaka. Dock är det ett tag kvar. Inte förrän mars kommer de åter hit. Fram tills dess kan ni som inte lyssnat på detta ordentligt hypade band passa på att lyssna på dem lite. Varför inte börja Hellhole Ratrace som är något av det bästa som släppts i år.

När och var?

10 mars – Göteborg, Pusterviksbaren/Woody West
11 mars – Stockholm, Debaser Slussen

Biljetter?

Biljetterna släpps i morgon, fredag, 20 november. 140:- + serviceavgift i Stockholm och 180:- + serviceavgift i Göteborg. Se sedvanliga förköpsställen.

MySpace?

myspace.com/girls

Girls – Solitude

Av någon anledning har vi inte nämnt Girls alls, så det får ske genom en dagens låt. Inte deras bästa, dock inte alls i närheten av dåligt. Men vill ni höra mer har de ett album som heter just Album.