Nyligen fick jag höra “Rikard, vad har hänt med dig? Du har blivit så smooth”. På ett musikaliskt plan då. Det stämmer nog: jag har fallit djupt ner i 90-talets triphop, dansat mer som Thom Yorke än som Håkan Hellström och lyssnat på en Usher-låt utan att hata det. Men det är ju inte bara jag.

Årets popstjärna Lana Del Rey har onekligen kärat ner sig i diskreta triphopbeats och R&B har till sist börjat tilltalas med den suddiga indietermen framför sig. På det stora hela är det kanske det viktigaste som hänt 2012: att R&B har börjat luckras upp – och jag älskar det. Men som alltid är det ju de kortare stunderna som får en att minnas ett år. Då får det bli när The Cure blev ombedda av polisen att avsluta sin konsert klockan halv fyra på morgonen och sa “då får vi väl spela Boys Don’t Cry nu då”, och den kvarvarande minimala och jättetrötta publiken koncentrerade sin allra sista energi under tre euforiska minuter. Det var trots allt det allra finaste ännu ett år – ett gitarrband och dess fans hängivelse.

SPELLISTA: De bästa låtarna från 2012 enligt Rikard

Årets album:

1. Frank Ocean – Channel Orange
Närvaron, blottläggandet och relevansen gör Frank Ocean till den bästa artisten 2012.

2. Perfume Genius – Put Your Back N 2 It
Det märks att Mike Hadreas tar i från tårna när han skapar sin lågmälda Antony-inspirerade pianopop. Put Your Back N 2 It kan bäst liknas vid en vinterjacka som håller en varm mot bitande iskyla utifrån.

3. Fiona Apple – The Idler Wheel
Ett av de bäst skrivna, ett av de bäst framförda, antagligen det bäst sjungna albumet i år. Svängigt men dämpat. Mörkt men optimistiskt. Galet men älskvärt.

4. Kendrick Lamar – good kid, m.A.A.d city
Får hiphop att verka som det allra viktigaste.

5. Thåström – Beväpna dig med vingar
Ännu ett oförglömligt album av Sveriges Rockstjärna. Marscherande postpunktrytmer och brännande industrisynthar målar Thåströms mininoveller svarta och röda och tar honom ytterligare ett steg i rätt riktning.

6. Anna von Hausswolff – Ceremony
7. Tame Impala – Lonerism
8. iamamiwhoami – kin
9. The xx – Coexist
10. Lana Del Rey – Born to Die: The Paradise Edition

Årets låtar:

1. Frank Ocean – Bad Religion
2. Perfume Genius – Hood
3. The xx – Chained
4. Frank Ocean – Thinkin Bout You
5. Santigold – Disparate Youth

Årets konsert:
Hultsfredspubliken flydde ösregnet för skydd under Teaterladans tak och samlade sig, de flesta till synes av en slump, framför Future Islands. Alla blev medryckta. Sångaren Samuel Herring fångade dem med teatralisk entusiasm och sjöng sig svettig när han ryckte tag i den främsta raden av publiken och slog sig för sitt hjärta. Brutalt artisteri utan like.

På torsdag inleds årets Way Out West i Slottsskogen, och som prolog till denna ”måste se”-lista hade jag till en början tänkt skriva en sån där trött liten text om 2012:s line-up kontra tidigare års, om det nya upplägget med tre dagar på festivalområdet (och ännu dyrare biljettpriser), om det lika eviga som lyxiga dilemmat: vilken klubbspelning ska jag välja och hur många minuter av Hot Chip ska jag avvara på torsdagskvällen för att hinna dit? Men allt det där känns ganska självklart, ganska onödigt att poängtera.

För vi som ämnar besöka spektaklet vet antagligen redan att: 1) Det har bokats ett överflöd av fantastiska artister 2) Vi på grund av köer, krockar och brist på eget lokalsinne (och omdöme) antagligen kommer missa 25 % av dessa (har någon någonsin bemödat sig med att ens försöka ta sig in i Annedalskyrkan?) 3) Detta inte gör så mycket 4) Vi inte behöver prioritera Deportees, Laleh, First Aid Kit och Miike Snow 5) Vi ska hänga på Nefertiti om vi vill se Eric Berglund i baseballkeps 6) Vi ska låtsas ha bättre koll på OFWGKTA, Kraftwerk och straight edge-kulturen än vad vi faktiskt har 7) Artistkollektivet tillika ”supergruppen” INGRID aldrig kommer kunna leva upp till den paradisiska utopi som målats upp i infotexten på festivalens hemsida, men å andra sidan: kommer några av artisterna (hur grymma de än är) kunna leva upp till alla urvattnade superlativ som Luger strör över sina bokningar? 8) Vi omöjligen kommer hinna gå på alla de där spännande sidoaktiviteterna som dagarna generöst kryddats med, utställningarna och filmerna, men att det inte skadar att intala sig själv och sin kulturintresserade självbild det såhär på förhand 9) Markus Larsson antagligen inte kommer ha en Bruce Spingsteen t-shirt på sig när han sitter och dricker gratis Red Bull på pressområdet (men erkänn att tanken är väldigt underhållande) 10) Det kommer bli fruktansvärt, fruktansvärt trevligt. 11) Slutligen vet vi också, efter fadäsen 2009, hur man uttalar ”Bon Iver”.

Så, jag ger er, ödmjuk och givmild som jag är, mina tio ”måste se”-akter på årets Way och Stay Out West. De tio konserter och klubbspelningar som jag ser framemot allra mest i skrivande, uppspelta stund. Alla fick inte plats, några krockade och ja, Ane Brun är sjukt överskattad.

10. Hot Chip (torsdag, 22:00, Linné)

Det finns oroväckande många som fortfarande inte förstått vilket fint, mångfasetterat och viktigt band Hot Chip är. Hur mycket bättre de är än sina, hos den stora allmänheten, omhuldade danshits. Nya skivan In Our Heads är ett mästerprov lika kontemporärt som sprängladdat med eskalerande puls från svunna decenniers allra mest gyllene klubbkultur. Försommarens Sónar-spelning blir såklart svårslagen, men mer på grund av truismen som lyder ”tusentals svettiga och drogpåverkade spanjorer är en bra typ av folkmassa att spela inför” än bandets prestation. Med andra ord: vem väljer The Black Keys på Flamingo när man kan se den bedårande Alexis Taylor domptera Linnéscenen i orange overall?

9. St. Vincent (fredag, 14:45, Linné)

Annie Clark är av allt att döma lika stillastående som sin nyanserade, dynamiska låtkatalog, det vill säga: inte alls. Ständigt i rörelse har hon som St. Vincent spottat ur sig nyskapande, ryckig och rastlös popmusik med en lika rastlös frekvens. Missa inte hennes spelning på fredagen. Den kommer antagligen överglänsa det mesta du bevittnat.

8. Mogwai (lördag, 21:00, Linné)

Ja, för att det kommer bli jävligt mäktigt?

7. Billy Bragg (fredag, 15:10, Flamingo)

För att A New England är den absolut bästa låten att skråla för full hals när du är full (och därav, följaktligen, har en ”full hals”). För att Billy kanske, om vi har tur, läxar upp vår svenska högerregering i ett indignerat mellansnack (att David Cameron får sig en verbal känga tar jag för givet). För att Andres Lokko kanske står längst fram och gråter till Levi Stubb´s Tears. För att han (Bragg alltså, inte Lokko) kanske gästar Wilco senare under kvällen och bjuder på några briljanta tonsättningar av Woody Guthries finaste, mest melankoliska texter.

6. The War on Drugs (fredag, 13:00, Linné)

Storartad, episk musik med en motsägelsefullt lågmäld framtoning och Philadelphias snyggaste, subtilaste melodier. Låt dig inte skrämmas av den märkligt tidiga speltiden, eller försov dig och gräm dig resten av helgen.

5. Lightships (lördag, 23:30, klubb: Storan)

Som medlem i Teenage Fanclub har man för alltid en reserverad plats i mitt hjärta (det räcker i princip att man härstammar från Glasgow för att försäkras en plats i typ levern), men när Gerald Love solodebut anlände i våras så tilldelades han, efter 40,8 spröda minuter, genast en helt egen filial. Med sitt alias Lightships gav han världen albumet Electric Cables, årets kanske allra ljuvligaste skapelse. En av festivalens sista spelningar kan mycket väl bli den vackraste, generera det mest stryktåliga minnet, och att Embassy spelar efteråt på Storans klubbscen skadar inte precis.

4. Blur (fredag, 22:15, Flamingo)

Det ska erkännas att jag var mer exalterad inför Jarvis Cocker och hans återförenade Pulp i fjol. Men herregud: när jag såg det från ett hustak i London livestreamade framförandet av den nyskrivna, fullkomligt fulländade poppsalmen Under the Westway så såddes ett otåligt, girigt frö i mitt bröst. Ett frö som skrikit efter Blur dygnet runt sen dess. I Break Horses, som i spelschemat högst olyckligt placerats samtidigt, får tyvärr ursäkta. Inte så mycket på grund av en kvalitativ prioritering som en extremt överromantiserande och nostalgisk sådan.

3. Jonathan Richman (lördag, 13:00, Linné)

När jag var tolv år bad jag min mamma att klippa mig ”som Jonathan Richman på I, Jonathan-omslaget”. Hon visste inte hur han såg ut och klippte mig, enligt eget vittnesmål, i ena örsnibben istället.

Ja, det där var naturligtvis en lögn, men vad gör man inte för att illustrera hur mycket Richman betytt för en och varför det är obligatorisk närvaro när han intar Linnéscenen med sina tidlösa sånger?

2. Frank Ocean (lördag, 20:00, Flamingo)

Jag ska inte låtsas att jag är bevandrad inom genren för det är jag inte. Men hur jag än vänder och vrider på det så är channel ORANGE en brutalt vacker skiva. Allt som Frank Ocean rör vid transformeras tydligen till smäktande perfektion – må det vara årets vackraste låtar eller viktigaste kärleksbrev. Om lördagens konsert lever upp till hälften av alla förväntningar så blir det en enda lång bombastisk kärlekshyllning till musiken.

1. Kindness (torsdag, 00:15, klubb: Storan)

Visst önskar man att det fanns en hemlig portal i Trädgårns garderob som ledde direkt till Storans dansgolv? Om du inte tänkt tanken förut så slår den dig säkert nu när du upptäcker att du omöjligen kan hinna med både El Perro Del Mar och Kindness på torsdagskvällen. Så du biter i det sura äpplet: du väljer Adam Bainbridge och hans förvridna boybandpop, hans smådystopiska synthdisco, hans förhäxade elektrosoul, hans trojanska hästar – lika cyniska som euforiskt eskalerande – till låtbyggen. Och du tuggar det där sura äpplet girigt, det där sura äpplet som aldrig tidigare smakat så lyxigt dekadent som i denna stund.

Sådär. Akterna du inte får missa. Avslutningsvis bjuder jag på några visdomsord ”for the road”: ingenting går upp emot en nyköpt Bounty på Avenyns Seven Eleven när du berusad, utsvulten, genomblöt och salig traskar tillbaks i riktning mot Stigbergslidens vandrarhem efter att, likt Kungen, Robbie Williams och Zlatan före dig, köpt drinkar du inte haft råd med på Park Lane.

Juli har för mig handlat nästan exklusivt om tre album, inget annat har varit i närheten av dessa tre. Världshyperna Frank Ocean och Purity Ring samt underbara svenska Anna von Hausswolff. Alla gör de modern popmusik, men går skilda vägar för att förmedla den och hålla den fräsch 2012. Förhoppnings och förmodligen håller bäst före-datumet långt framöver.

Spellista: Låtar du måste höra från juli

Bästa albumen från juli

Frank Ocean – Channel Orange
Frank Ocean har kallats mycket den senaste månaden; ett nyskapande geni, en ögontjänare som säger rätt sak vid rätt tillfälle för att vinna pluspoäng, eller varför inte återuppståndelsen av stjärnor som Sam Cooke och Otis Redding. Som alltid när man kallas för mycket så är det bara en del som är sant. Något som definitivt är sant är att Channel Orange är ett fantastiskt popalbum, futuristiskt eller ej. Det är fyllt av kärlek, både vunnen och förlorad sådan. Från de tunga syntharna i Pyramids som lär krossa Slottsskogen om drygt en vecka till soulgunget i Forrest Gump, från Oceans repeterande av ”love me” över pianot i Bad Religion till André 3000s fantastiska vers i Pink Matter. De minnesvärda stunderna är många och tillsammans flyter de ihop till den imponerande massa som utgör Channel Orange.

Purity Ring – Shrines
Trots att låtarna på Shrines är intressanta en och en är det inte mycket som skiljer dem från varandra. Purity Ring fick en fantastisk idé och kanske ett ännu bättre resultat av denna idé. Shrines är helt och håller byggt utifrån denna idé. Det är mystisk synthpop ala The Knife med beats som låter som att de är spelade baklänges. Megan James röst ligger som glasyr över musiken. Årets bästa synthpopalbum hittills.

Anna von Hausswolff – Ceremony
Sveriges bästa gothsingersongwriters andra album är ett dödspopalbum spelat på kyrkorgel. Det är nattsvart och storslaget, upplyftande samtidigt som det är gravallvarligt. De poppigaste låtarna lyser som starkast, kanske tack vare omringandet av dödshymnerna. Ceremony är ett fantastiskt album, mycket tack vare Anna von Hausswolffs melodisinne men ännu mer tack vare hennes sinne för arrangemang.

Även: Dirty Projectors – Swing Lo Magellan, The Antlers – Undersea EP

Frank Ocean – Pyramids

Kollektivhype är oförtjänt. Och undantaget som bekräftar regeln är OFWGKTA-medlemmen, som har lämnat ett större avtryck solo: Frank Ocean. Efter mixtape och Hotel California-sampling som retat upp några mossiga gubbar är det snart dags för en skiva att släppas och inför detta kommer nu låten Pyramids. Nästan tio minuter lång är den, och ni vet väl givetvis att långa låtar är bäst?

17 juli släpps äntligen den efterlängtade fullängdaren som fått titeln Channel Orange.

Fram tills i dag har Way Out Wests bokningar faktiskt kännts rätt så där. Men nu är det klart att Frank Ocean kommer.

Ocean är förutom sin egna musik känd som medlem i en av tram7-Axels favoritkollektiv OFWGKTA. Något av det allra bästa han gjort är givetvis Acura Integurl, men många andra skulle sannolikt säga Novacane.