Love Antell goes solo och han gör det med en självklarhet som imponerar. Efter tre fina, ojämnt livsrusiga och stundtals skamlöst lånande Florence Valentin-skivor, efter gitarrinhopp i smått legendariska Perssons Pack, så står han nu på egna ben. Med en något subtilare samhällskritik och ett mer samlat, tillbakahållet uttryck. På gott och ont.

På Gatorna tillhör oss så ekar vemodet tydligare än på tidigare Antell-alster. Florence Valentin spelade mer på känslomässiga ytterligheter, om det så var tidig indignation över vapenexport och klassamhällets baksidor eller bara förälskelsens och pokerkvällens livsglädje. Det blev ibland en smula banalt, stundtals en smula naivt (speciellt när man influerades lite för mycket av de brittiska banden som formulerat samma saker vassare, 20 år tidigare), samtidigt som en stor del av bandets charm just låg i den totala hängivelsen. Antell ensam är mer nedtonad: han är fortfarande arg på samhället, men det är en ilska som manifesteras mer sammanhållet, mer eget och med en tydligare linje genom hela skivan. En skiva om orättvisor och om att växa upp. Fylld av melankoli, men också av hoppfullhet. Den finns där tydligt, mellan gitarrerna och sången i den kristallklart avskalade ljudbilden, om man bara lyssnar. Lovsången till ungdomen.

För det mesta är det ingen storartad poesi, men det fungerar. Så länge Antell är personlig. När man hör att han bottnar i betraktelserna, när han sjunger om Tompa som bakar bullar på 44:an eller måsarna som skiter på Lasse Lucidors minnessten. Det är bara när han lyfter blicken, när han gör anspråk på att besjunga mer allmängiltiga sanningar, som det riskerar att haverera. Och visst slår Antell in en hel del öppna dörrar under skivans gång (inte i paritet med Magnus Betnér, men nästan), han är ofta farligt nära plattitydens rand, men han får det ändå att lyfta. Vilket är imponerande i sig. Man har överseende med vissa rader för att de trots allt gifter sig fint med musiken, rösten och intentionerna. För de lyser igenom, och det är modigt. För det är lättare att komma undan med svaga texter om man klär dem i stökigare punkkostymer.

Han ger, till exempel, den på pappret rätt gjorda uppmaningen ”sluta aldrig va rebell, sluta aldrig va dig själv” förnyad nerv. En fin uppmaning, givetvis, men den har använts i så många poänglösa sammanhang – må det vara i taskiga poplåtar eller förkastliga reklam- och tatueringskontexter – så att Efva Attling lika gärna kunde tillägna budskapet ett silversmycke. Vilket hon antagligen redan gjort. Då är det naturligtvis en bedrift att Antell, med sin frasering och känsla för enkla popmelodier, får det att hålla. Hans lyrik är inte exempel på världens skickligaste gestaltning, men vilket hjärta i halsgropen han har. Och vilken känsla han förmedlar i dessa nedtonat råa melodier, i alla snyggt återhållsamma refränger. Då kan man faktiskt ha överseende med lite brådmogna popklyschor om blåljus, kokain, snorungar, fladdrande lågor, tsunamivågor, svarttaxiljus och tunnelbaneperronger. Även om det stundtals bär emot när man tänker på vilka än större höjder som kunnat nås med lite skarpare skaldekonst.

Antell har alltså hittat en form som han bottnar i, ett uttryck – lika juvenilt som det är fyllt av elegant vemod – som han behärskar. Ett uttryck jag mer än gärna ser att han åldras med. Förädlar. Han har skapat ett knippe fina sånger, med avslutande titelspåret Gatorna tillhör oss, stegrande Vi är nu och singeln Stjärna där som starkast skinande höjdpunkter. Han skildrar stadsliv och ungdom, ja till och med utanförskapet på ett sätt som känns ärligt. Viktigt. Min invändning då? Att han upprepar det både en och två gånger för mycket på skivans 45 minuter. Här finns inget som riktigt sticker ut, inget som skaver mer än nödvändigt, inget som överraskar eller bränner till. Lite mer variation mellan skivans vackra, fyrverkeristinna inledning Ormberget och den rusiga avslutningshymnen tillägnat ungdomen hade inte skadat. Även om det kommer svänga som fan på Kafé 44. Inte lika euforiskt och dansant som förr, men med en eftertänksamhet, en större insikt och ett oundvikligt vemod som kommer med åren. Icke att förväxla med det äckliga ordet vi kallar mognad: man kan spekulera mycket om Antells musikaliska utveckling – personligen tror och hoppas jag att han har en mer explosiv samhällskritik inom sig, en svensk Billy Bragg som väntar på att förlösas – men han kommer alltid vara ung i sinnet. Han kommer aldrig, som Per Persson skulle uttryckt saken, bli en trist ”sångare utan orsak”. Det är en sak som är säker.

Love Antell – Stjärna där (Spotify)

Love Antell är på gång med ett album, med eget namn. Första låten Stjärna där, kommer dock inte att göra fans av Florence Valentin besvikna. Samtidigt ger den oss ännu en svensk skiva att se fram emot i år. Varje år är ett bra musikår säger de på Sonic. Det är bara att hålla med.

Dag två av Popaganda började med Name the Pet. En artist vars framträdande går att beskriva med lite väl mycket bas och en ljudvolym som borde ha varit över socialstyrelsens regler. Det är fortfarande svårt att förstå vad hela tanken med basen är. Varför den ska vara så hög när den inte fyller någon direkt funktion, det är bara onödigt mycket bas som inte är en väsentlig del av musiken i den mängden. Bäst med Name the Pet var en låt av en låt som lät lite mer klassisk pop, så att säga, lite mindre bas så andra ljud och toner fick lite plats. Name the Pet visade, precis som många andra artister i går, att det finns rätt mycket musik som gör sig bättre i studioformat än live.

Suburban Kids With Biblical Names kanske borde ligga i samma fack av artister, när de på stora scenen tar hjälp av en iPod, men det finns en helt annan charm i deras typiska indiepop jämfört med t.ex. Name the Pets hipsterpop. Deras spelning var gårdagens mest tafatta.

Årets kortaste spelning bjöd Masshysteri på, även om den hade kunnat bli ännu kortare på grund av en trasig gitarrsträng. Lite tur hade de då The Teenagers lånade ut en ny vilket böjd på kommentaren ”den bästa gitarren jag har spelat på, jag kommer aldrig ha råd med en sån här”. Innan konserten blev det en MySpace-lyssning och för er som inte hört Masshysteri, så är det inte så hysteriskt som det kanske kan låta. Punkigt och rockigt som oväntat lämnade lite mersmak. Något som bör ses som ett relativt bra betyg då jag personligen inte brukar fastna allt för lätt för denna typ av musik.

[ingenting] då. Det är inte kul när saker inte går som det ska, till exempel att få tag på rätt personer för att kunna fotografera en spelning. Detta hände innan Camera Obscura skulle ställe sig på den lilla scenen och jag fick bara höra [ingenting] på avstånd. Men även flera hundra meter bort är Sibille Attar fortfarande lika fantastisk på Dina händer är fulla av blommor. En ny favoritlåt med [ingenting].

Camera Obscura som av någon anledning inte fick spela på festivalens stora scen gjorde förvånadsvärt bra i från sig, trots att de tagit dem fjorton timmar att ta sig från Skottland till Stockholm, med missade anslutningsflyg. Men någon form av humor hade Tracyanne Campbell kvar när hon sa att någon kanske skulle känna igen Lloyd, I’m Ready to be Heartbroken innan de drog igång en av de bättre låtarna från Let’s Get Out of This Country, från 2006. Det var inte lika bra som när jag såg dem på Debaser Medis senast, men de låtarna från det nya albumet My Maudlin Career lät faktiskt mycket bra live varvat med prat om getingar.

Finalen Razzle Dazzle Rose, som är det bästa spåret tillsammans med Country Mile från deras förra album kan aldrig bli dålig, även om trumpeten i går var lite halvdan. Lite synd var det allt att deras fina cover på Springsteens Tougher Than the Rest, som de spelat under sin promotion turné i USA, inte spelades i går. Det hade nog många tyckt om.

Det fanns ett band på Popaganda som på något sätt alltid levererar. Jag har berättat förut att de var bättre än Glasvegas, som support, och i går kan de knappast ha gjort någon besviken. Hur de lyckats bli så exceptionellt bra live är något jag fortfarande undrar över. Det är Florence Valentin jag pratar om. Love Antells mellansnack, om dyra bostadsrätter överraskar aldrig och även om hans politiska åsikter som levereras både på det sättet och i texterna må vara blåögda, så spelar det ingen roll när det låter så bra som det gör.

Bas bas bas. Det är tre ord som beskriver Miike Snow live. Publiken älskar det, och jag undrar varför. Visst, basen är inte frånvarande på deras album, men den tar inte all plats som det gör när de spelar live. Upplevelsen försvinner lite, liksom. Det kokar i publiken när de bränner av Animal och Bloodshy & Avant ser ut att ha fantastisk kul på scen vilket höjer känslan. Men nästa gång jag ser Miike Snow får de hemskt gärna tänka på den där basen, det låter bra utan att man försöker blåsa bort publiken.

Florence Valentin – Mitt allt

Bara för Love och resten av gänget är så bra live.

Nu på fredag börjar albumaktuella Florence Valentin sin vårturné på Strand i Stockholm, för att sedan av sluta den den 30 maj i Sundsvall. Dessutom kommer de att agera support åt Glasvegas, på den sedan länge utsålda konserten den 3 maj.

När och var?

3 april – Stockholm, Strand /Klubb Popaganda
23 april – Göteborg, Vasagatan 43
24 april – Helsingborg, The Tivoli
2 maj – Huskvarna, Popadelica /Popadelica
3 maj – Stockholm, Cirkus /Support till Glasvegas
15 maj – Norrköping, Skandiateatern /Lucky You
20 maj – Malmö, KB
23 maj – Lund, Smålands Nation
29 maj – Uppsala, Västmanlands-Dala Nation/Velvet
30 maj – Sundsvall, Aveny

Biljetter?

Biljetter köpes via sedvanliga förköpsställen.

MySpace?

myspace.com/florencevalentin

Så här blir det:

Vapnet spelar på Stora scenen på fredag klockan 14:15
Florence Valentin spelar på Stora scenen på lördag klockan 14:30