[image name=betyg3]

Det är inte utan ett visst motstånd som jag, sent kan tyckas, sätter mig ned för att verkligen lyssna på Fleet Foxes andra skiva, Helplessness Blues. Och det är inte utan ett visst motstånd som jag sätter mig ned för att skriva det här. Varför denna bävan? Den är en konsekvens av allt runtomkring bandet som kanske är vår tids mest kritikerrosade. Ack, om det bara hade varit dessa 12 nya praktexempel på ”baroque harmonic pop jams.” Om det bara varit Robin Pecknold och stämsången. Att bara bedöma det hade inte varit ett problem, bara ett sant nöje, men nu är det så mycket annat jag måste förhålla mig till.

Jag tänker främst på alla skriverier om att bandet ägnade två års tid till att producera en skiva som de sedan ratade för att starta om den prestationsångestfyllda inspelningen på nytt. Och att skivan sen kom och blev unisont hyllad från alla håll. Det står lite i vägen. När Po Tidholm skriker ut, för övrigt med en stämma tusen gånger starkare och mer upphetsad än vad Pecknolds någonsin kommer att bli, att ”Detta är millenniets hittills bästa skiva!”, är det så konstigt att jag börjar lyssna full av en rätt hög dos skepticism?

Det drar igång med Montezuma och jag tänker: jag har hört detta förut. De vackra gitarrerna, kören, den fina texten om att åldras. Det är en lågmäld och smått fantastisk låt, men jag hinner ändå tänka: satte jag på den självbetitlade debuten av misstag? Känslan av déjà vu biter sig fast skivan igenom. Nästan alla låtar är som illusioner av gamla kamrater, personer man möter som det känns som man känt och som man känner att man saknat trots att man egentligen aldrig har träffat dem förut. På samma gång som det känns rätt trist så är det vissa låtars största behållning. Igenkänningen. Ekot från musikhistorien är i deras bästa stunder kanske Fleet Foxes största styrka. Känslan att mitt hjärta har hört dessa flyktiga låtar, dessa fjäderlätta folksånger förut. Det är, i brist på mer kultiverade ord, ofta väldigt mysigt, men på nya skivan, jag kan inte låta bli att finna det synd att det aldrig lyfter och blir mer än så.

Den här stora utvecklingen bandet skulle ha gjort kan jag inte hitta hur mycket jag än letar. Att Robin Pecknold skulle tagit ett kliv fram, blivit mer utav en frontman med vassare låttexter, och att det skulle höras är också en tes jag läst i hyllningsrecensioner, men som jag inte kan höra på skivan. Det är samma Fleet Foxes. Det är välsnickrat, vackert och skört rätt igenom, men lite trist. Samma gamla visa i lite för stor utsträckning för att jag ska kunna gå ner i brygga.

Det slår mig att väldigt mycket av den folkinspirerade popmusik som följt i kölvattnet efter Fleet Foxes genombrott 2008 faktiskt är mins lika bra som det här. Helplessness Blues är på ett sätt ett styrkebesked, men samtidigt en liten besvikelse. Bandet levererar några kompositioner som hade platsat på deras nu nästan klassiska debut, låtar som till och med nästan hade platsat på klassiska Beach Boys och Neil Young skivor. Men: det är alldeles för dominerat av lågmälda skapelser stöpta i exakt samma form som man tidigare använt för de långsammare, anonymare spåren. Här finns ingen He Doesn’t Know Why, när jag ställer avslutande Grown Ocean bredvid den, en fantastisk låt jag nog aldrig kommer få nog av, så står det klart att Helplessness Blues inte har potential mer än att utgöra ett ytterst elegant antiklimax.

Slutligen: att vilja ge ifrån sig något perfekt. Är det inte något självklart, egentligen? Något alla artister med någon form av integritet åtminstone strävar efter? Alla vill väl bräcka sina egna tidigare hyllade alster? Fråga bara Bruce Springsteen om inspelningen av Darkness On The Edge of Town, där snackar vi perfektionism och ångest. Kan inte låta bli att tycka att det tjatats för mycket om den där ”de raderade två års inspelningar och startade på nytt”-historien i media. Snacket om hur modigt det beslutet var, men också tesen att skivan de släpper ifrån sig nu är mycket bättre. Vet ni vad jag tror? Om Pecknold bestämt att ”Nä grabbar, det funkar, vi släpper skiten som det är” så hade vi stått här med en minst lika överhajpad skiva. Kanske till och med en bättre, en med mer uppiggande skönhetsfläckar. Det är min lilla ödmjuka tes.

Ett scenario är att vara klyschig och säga att Robin Pecknolds röst är så vacker att den får körsbärsblomningen i Japan att blekna i jämförelse eller att trummorna är som tusentals röster som berättar historier fyllda av magi. Eller så säger man som det är: Robin Pecknold är en helt fantastisk sångare och att trummorna, som får större plats på deras uppföljare, kommer att vara en av de beståndsdelar som gör att de återigen kommer att hyllas och få utmärkelser som ”årets bästa skiva”. Skivan låter nämligen inte riktigt som titelspåret, det finns några fler spår som t.ex. det avslutande där melodi och ljudbild rör sig i samma område, annars är det mer avskalat med rena gitarrer och trumpartier som låter så bra att de skulle kunna vara helt egna låtar. Och Pecknolds sång så klart. Jag fick från början för mig att allting vara klarare, mindre abstrakt än på debuten, men när han börjar sjunga om gröna äpplen i någon minut är jag helt borttappad. Fast det finns även klarare rader, saker som skulle kalls banala om någon annan sjöng dem, men när Pecknold med sin röst ställer sig frågor som ”Why is the earth moving around the sun? Floating around in the vacuum with no purpose, not a one”, blir det världens just nu viktigaste fråga.

Samtidigt blir man lite kluven, för även om det är enastående med en gitarr och sång som bjuder på texten ”After all you said and done, I feel the same. All that I hoped would change within me, stay”, så hade det varit trevligt med något familjärt. Kanske något liknande favoriten Your Protector från debuten. Men att göra samma sak ännu en gång är givetvis inte det optimala och intrycket de lämnar efter sig är att man utvecklat det vinnande konceptet från debuten och gjort det ännu bättre. Fleet Foxes är dock inte Fleet Foxes utan stämsång här och där, vilket lyssnaren får bekanta sig med redan på skivans öppningsspår. Däremot är de mer lekfulla på den kommande singeln Lorelai och på The Shrine/An Argument låter det i korta partier som att Pecknold vill mer än vad rösten klarar av. Något jag i alla fall inte hade förväntat mig i en låt från Fleet Foxes. Det blir mer sårbarhet i den annars perfekta ljudbilden.

Det enda jag väntar på nu är att kunna få lyssna på skivan igen och igen.

Fleet Foxes – Helplessness Blues

Som ni, och jag, har väntat. Första singeln från Fleet Foxes kommande skiva är nu här, och tillika titelspår. Och Robin Pecknold gör med resten av bandet inte helt oväntat otroligt bra ifrån sig. Låten som öppnas med några klichéartade rader, men även kanske lite sanna – att vi alla är unika som en snöflinga, är till början en uppvisning i hur man hanterar en akustisk gitarr på ett ypperligt sätt. Först lite senare in i låten fångar Fleet Foxes uppmärksamheten på de som letar efter det där lite pampiga, och mer instrumenterade. Men vad gör det, när gitarren gör sitt och rösten bär upp allt – tillsammans med lyriken.

Är man ett riktigt inbitet Fleet Foxes-fan har man säkert redan hört låten i något sunkigt klipp på Youtube. Att nu få höra den i lite bättre kvalité är nog värt en hel del ändå. Vi ses på Way Out West!

Den nya skivan släpps 2 maj.

I dag avslöjade Luger namnet på några av de akter som kommer att spela på Way Out West i år. En utav dessa är Fleet Foxes som för två år sedan spelade på festivalen och nu kommer tillbaka tillsammans med en ny skiva. Något de flesta lär se fram emot. Även Explosions in the Sky kommer till Göteborg. Robyn kommer också. Även hon för andra gången.

För klubbdelen, som går under Stay Out West, är Jayhawks och Twin Shadow bekräftade.

Way Out West äger precis som vanligt rum i Göteborg i augusti och i år är det 11-13 som gäller. Biljetter går att köpa från Ticnet.

[image name=betyg3]

Det här känns, vid första anblicken, som en skiva inspelad i all hast, liksom gjord i farten utan vare sig budget eller baktanke (mer än att det ska svänga då). Och det gör den vid den andra och den tredje anblicken med för den delen. Att Zach Tillman, under namnet Pearly Gate Music, gått in i studion och bara spelat, med inte mer än lite lösa idéer, inspiration och låtskisser i bakfickan. Samt mycket influenser, nya som gamla. En känsla och ett anslag som stundtals fungerar till musikens fördel: det är rak folkindie som är lätt att ta till sitt hjärta. Stundtals följs den dock av ytterligare en känsla, en inte lika smickrande sådan: det vill säga den att man glömmer flera utav låtarna så fort de tagit slut.

Om namnet Tillman låter bekant så kan det bero på att Zach har en bror som heter Joshua och att denne råkar vara trummis i ett visst Fleet Foxes, samt hyfsat framgångsrik som soloartist. Och visst kan man höra mycket av detta i Pearly Gate Music, det är ju skäggig amerikansk akustisk gitarrdriven indie med folkrötter vi har att göra med. Jag skulle, för övrigt, kunna satsa en inte så liten summa på att Zach Tillman just i detta ögonblick bär en rutig flanellskjorta. Men, och det är ett viktigt men, här finns en vital skillnad. Här finns spelglädje. Där Fleet Foxes musik, hur vacker och fylld av fina harmonier den än må vara, är rätt deppig, och där J. Tillmans egna alster är ännu mer inåtvända och ledsna så finns det en upprymdhet i den här debuten som är beundransvärd. En upprymdhet som gör det här tillskottet till en annars, för tillfället, smått överbefolkad och ihjälkramad musikgenre, befogat. Även om Pearly Gate Music, ska sägas, annars kanske inte tillför särskilt mycket nytt till scenen där band som Fleet Foxes och Band of Horses fortfarande sitter på tronen.

Hur låter det då? Jo, på denna skissartade skiva är det Zach Tillmans sång som står i fokus. Och han sjunger bra, ibland hör jag likheter med Will Sheff, Okkervil Rivers kompetenta frontman. Det är ett gott betyg. Bland instrumenten hör man gitarr, trummor och keybord, och som om det inte gav ett tillräckligt simpelt intryck så ligger dessutom ett sorts knaster över hela skivans ljudbild. Och även om större delen av skivan flyter ihop i sin anspråkslöshet så existerar några utropstecken: O, What A Time! är en fantastisk, rak och enkel låt som sätter sig direkt. Dessutom klädsamt kort, likt en Lust For Life av Girls så vill man höra den om och om igen. Andra låtar som sticker ut är Gossamer Hair med sin lika mäktiga som oväntade refräng och den suggestiva I Was A River.

Här finns alltså ett flertal riktiga pärlor till melodier, samt en stor dos charm och kanske viktigast av allt: en lust för livet. Lite synd bara att många av Pearly Gate Musics pärlor är alltför opolerade.

Trots de smått osannolika framgångarna för Fleet Foxes har trummisen Josh Tillman funnit tid och motivation att ge sig ut på egen hand och ge ut en ny soloskiva. Genomgående för skivan är de stämmor som Josh vackert sjunger fram. Det är ingen tvekan om vilket skäggrockband han härrör ifrån.

Vacilando Territory Blues är en skiva vars kropp består av enkla och behagliga melodier medan dess själ utgörs av Joshu sällsamma röst. Detta gestaltas i låtar som Above All Men och Firstborn där rösten ackompanjerat av musiken skapar en enorm känsla av lugn i rummet. Mitt bland låtarna med denna enmannakör som framför de smått melankoliska harmonierna finns eleganta indiepopstycken med ett högre tempo och larmade gitarrer som inte är det minsta malplacerade utan känns som helt naturliga avbrott. Det är till och med så att spår som New Imperial Grand Blues och Steel On Steel höjer skivan ytterligare.

När den sista textraden i avslutningsspåret Vacilando Territory ekat ur högtalarna väcks frågan; gör de övriga i Fleet Foxes lika fantastisk musik?

Hur är han live då? Mats såg honom i går på Södra Teatern och nedan kan ni läsa vad han har att säga om det.

J Tillman @ Södra Teatern

Det går nog att diskutera ett bra tag om J Tillmans musik är folk eller blues. I stället för att göra det kan jag berätta om vilken trevlig kväll jag i går fick tack vare mannen som entrade scenen iförd de omtalade foppa-tofflorna, och visade att att en trummis som ofta göms i bakgrunden i ett band, kan dölja en artist som utan några som helst problem klarar av att leverera som soloartist.

När Tillman efter en låt eller två ställer frågan om hur många som hört hans skivor blir det tyst i publiken, förmodligen var det reaktionen han förväntat sig då många förmodligen befinner sig på Södra Teatern för att se trummisen från Fleet Foxes göra sin ”sologrej”. Tillmans vackra melodier, producerade av en ensam gitarr, varvas med prat med riklig humor och man får intrycket bara av att lyssna på honom, att han inte bara är en bra artist, utan även är en härlig person. Att han sedan svarar på frågor från publiken som till exempel varför han slutade spela i bandet Saxon Shore, medan han stämmer sin gitarr, ökar bara den redan intima känslan som redan skapats.

Jag får i slutändan vara lite självisk och hoppas att inte allt för många personer fattar tycke för denne charmanta man, för då kanske han får mindre tid över för det där bandet som kallas för Fleet Foxes.

Detta är en reklamfilm för WWF, och som ni säkert märker är den avsedd för Australien. Det känns lite lustigt hur Fleet Foxes musik passar in så perfekt, även om möjligheten finns att de anpassat animationen efter låten.

Fleet Foxes underbara musik känner nog de flesta redan till, och här är en riktigt snygg video till låten Mykonos från Sun Giant EP.

Fleet Foxes var det band på Way Out West som lyckades hålla hela Linné-tältet tyst stående av beundran medan de gjorde den mest magiska spelningen på hela festivalen. Några timmar innan dess tog jag tillfället i akt och böt några ord med bandets keyboardist Casey Wescott.

Casey Wescott anslöt sig till Fleet Foxes strax efter att Robin Pecknold och Skye Skjelset spelat in en sex spårs demo betitald “The Fleet Foxes”. En demo som inte alls låter som det Fleet Foxes vi är vana vid att höra idag. 2006-års upplaga av bandet, då demon gjordes, är ett enklare, mer rakt och indierockbetonat band. Även deras texter var helt annorlunda och mycket mer konkreta i jämförelse med de på deras självbetitlade debutalbum. Dock är det inte en EP att förglömma.

- Jag spelade med dem [Robin och Skye] samma dag som de spelat in den EP:n, även en trummis och bassist som nu slutat var med. Vi märkte direkt att kemin fanns där, men det blev så uppenbart för oss att vi skulle bli tvungna att göra någonting helt nytt. Det blir så när vissa människor kommer in och man bara klickar på en musikalisknivå, melodin förändras helt.

Precis efter det dök vi rakt ner i arbetet med att göra det album som kom ut nu. Vi spelade fyra till fem gånger i veckan och arbetade konstant med att skapa nytt material. Eftersom det inte fanns något intresse under den tidpunkten så betalade vi även för all studiotid och sådant helt själva. Under det året gjorde vi massor av låtar men vi bestämde oss samma dag som vi skickade in mastern för pressning vilka låtar vi skulle använda.

Vi spenderade alla våra pengar att spela in skivan, vilket kanske var en stork risk på många sätt, men det var en sådan sak som jag kände att jag var tvungen att göra. Och som ett resultat av det kan vi göra mer musik och jag kan dessutom jobba med andra projekt med.

Var kommer Sun Giant EP:n in i bilden?

- När vi äntligen hittade någon som kunde ge ut vårt album sa de att det skulle ta ett tag eftersom de hade andra skivor på gång och ville promota ordentligt först. För oss var det helt oacceptabelt . Vi behövde släppa något precis då, så vi gick tillbaka in i studion och spelade in EP:n på en vecka så att vi kunde ha något att ta med oss när vi spelade. Den [EP:n] framtvingades verkligen av önskan att alltid hålla sig i rörelse. En del av bandets identitet och vad jag associerar med det är att skriva och spela in ny musik och ständigt förändras. Det är därför vi gjorde den.

Samtidigt som Casey arbetade tillsammans med bandet för att göra klart deras skiva jobbade han över 70 timmar i veckan på företag som Microsoft och T-Mobile som konsult. Utöver det hjälpte han även Josh Tillman med ett projekt och spelade med Christian Wargo i bandet Crystal Skulls. Allt detta slutade med att han fick ett nervsammanbrott. Idag skulle han inte längre klara av att jobba som en konsult.

- Att bara spela musik som något du gör, och inte ha ett nio till fem jobb är det bästa, eller inte det bästa, eller det ÄR det bästa. Att bara kunna fokusera på musiken, att ha sina tankar där. När jag inte jobbade heltid med musiken satt jag under luncher och jobbade med musik och under möten så var man någon annanstans. Det håller en fången i en väldigt konstig situation. Jag kände att jag inte kunde ge min energi fullt ut till något, vare sig det var mitt jobb eller musiken.

Så nu är det [syssla med musik] de mest naturliga man kan göra för mig. Vilket är helt otroligt, speciellt när man kommer från en amerikansk medelklassfamilj där att spela musik inte är något som dina föräldrar kommer att stödja utan snarare försöker hindra en från.

Det måste kännas skönt att vara på turné och tjäna pengar på sin musik?

- Saken är den att jag har turnerat med band sen jag var 15 och det har alltid varit en sådan kamp att balansera allting i mitt liv och jag klarade inte av att göra allt. Så nu är det verkligen skönt att känns mest naturligt. Det är skönt att inte vara deprimerad.

Tidigare i veckan under ett besök på Fleet Foxes myspace-sida fann jag ett meddelande till svenska Dungen där de bad om en ny skiva. När jag frågar om Dungen skiner Casey upp som en sol.

- Åh, Dungen! Jag lyssnade på dem senast idag!

Skulle du kunna påstå att de influerat er musik?

- De har inspirerat den. Jag tycker att det är väldigt viktigt att få inspiration från andra artister. Men det gör ingen någonting gott att försöka låta som andra. Jag tror att anledningen till att Dungen lyckats är att det är en sådan unik presentation om hur de tänker om musik. Ingen kan göra vad de gör förutom de själva.

Precis som ni då?

Casey skrattar och fortsätter;

Det är i alla fall målet, men jag vet inte riktigt om vi har lyckats så mycket ännu. Idéen är att du blir inspirerad av andra, så kanske du absorberar hur de uttrycker sig så att du hittar ett sätt att uttrycka dig bättre på. Ur ett sådant perspektiv är de väldigt inspirerande.

I dag kom det återigen nya bokningar från Luger för Way Out West-festivalen i Göteborg.

De nya namnen i dag är;

Silverbullit
Sahara Hotnights
Mando Diao
Joan as Police Woman (US)
Fleet Foxes (US)

Det mest intresanta namnet här, är självklart Fleet Foxes. Harmonisk och helt underbar pop-musik från det amerikanska Subpop-signade bandet. Kommer du att besöka Way Out West är detta något du absolut inte får missa.

Lyssna på några låtar på deras myspace. Den självbetitlade skivan släpps, åtminstone i USA, den 3:e juni.