Vintern gör sitt första ordentliga intåg och konferencieren önskar oss i publiken att vi ska få värma oss med fire. En något ostig inledning, kanske, men också rätt mysig. Att låta en 28-manning experimentell orkester värma en istället för hemmanets tjaskiga el-element, det är en sympatisk bild. Men innan alla fick tåga in på scenen fick vi bevittna tre små förakter. Först ut var Per Åke Holmander på tuba. Hans stycke börjar väldigt tyst med små, små blås och suckar in i tubans munstycke, som tur var höll sig publiken tyst så att det gick att uppfatta de minimala vibrationerna. Suckarna utvecklas till mer tryckande blås och bubblande helikopterläppar. Det är någonstans där man inser att tuban är ett härligt groteskt instrument.
Efter följer Sten Sandell på flygel och Emil Strandberg på trumpet. Deras bit är en ljust flyende upptäcktsfärd mellan två musiker, det är något udda och knäppt, men också väldigt fint i hur de söker finna varandra, men mest trillar åt varsitt håll hela tiden. Siste man till rakning är Joel Grip på kontrabas. Han sliter och drar i sitt väldiga instrument och skapar ljud som låter som konstant knorrande dörrar som öppnar sig längre och längre in i ens inre, det är ett suggererande och småotäckt stycke musik.

Efter de tre korta godbitarna följs en paus, innan vi visas in igen. Orkestern intar sina positioner och kvällens tupp, Mats Gustafsson, presenterar att de kommer spela ett nytt stycke, kallat Enter. Vilket är ett passande namn på en uppföljare till deras förra skapelse, Exit. Men är innehållet i linje? Absolut. De går helt i Exits fotspår, en helt rak och omfamnande uppföljare. Det är fortfarande groovebaserad experimentjazz med utsvävningar åt alla möjliga håll. Det är något högre i tempo i Enter och en sväng i elektronisk noise, vilket bara är välkomnande.

De tre vokalisterna har helt olika stil, nytillskottet Simon Ohlsson från Silverbullit, ger rummet ett rockigt uttryck, Sofia Jernbergs vokala forskande gör att orkestern upplevs som nästintill stum och Mariam Wallentin mässar voodoogospel. Det är svårt att i ord försöka förmedla hur dessa tre delar passar ihop med de resterande tjugofem (!), men stycket rör sig onekligen sömlöst.

Att gå igenom alla musikers enskilda insatser är ett omöjligt uppdrag efter bara en föreställning, men de som fångade mig mest, den här gången, var bland annat Raymond Strids lyhört luriga och påhittiga trumspel, så lustfyllt att betrakta, det ser så enkelt ut! Mats Äleklints trombonspel har jag i olika sammanhang hyllat så många gånger, men det är fortfarande lika ljuvligt.

Värmdes man upp av fire då? Ja, jisses, ja! Deras alpliknande musikaliska konstruktion är värme ända in i märgen. Hur de bygger, river, bygger, river, bygger och bryter av rätt ner i ravinen är sinnligt uppfriskande. Lite synd är det dock att lokalen är lite för liten för den bombastiska ljudbilden, det blir något instängt emellanåt när musiken inte får flyga så fritt som den stundtals behöver.

Efter att nu två år i rad sett Fire! Orchestras komponerade kaos, hoppas jag verkligen att de fortsätter att sammanstråla och fösa in ny kraft i deras vanliga projekt och band. Jag tror verkligen att det är något bra för Sveriges jazzscen, något som kan hålla den vital och framåtskridande hela tiden. Vilket är betryggande med tanke på hur mycket annat känns som navelskådande stiltje. Att en gång om året få se något storslaget och översköljande, revitaliserar nog inte bara musikerna, utan även publiken.

Ha detta i aktning när ni läser den här texten, jag är vid tillfället väldigt förkyld och därmed också ganska dum i huvudet. Man blir det av lock för öronen, irriterad hals och snor i hjärnan. Jag ska ändå försöka redogöra, någotsånär, vad det egentligen var som hände på Södra Teatern den 9e januari. I korta drag handlade det om att jazztrion Fire! med Mats Gustafsson, safoxonman känd från en miljard olika konstellationer, Johan Berthling, bassist i det näpna bandet Tape och batteristen Andreas Werliin från Wildbirds & Peacedrums, samlade ihop en hel hög med musikervänner och bildade en orkester som de valt att kalla Fire! Orchestra. Och med en hel hög menar jag tjugofem personer till. Det är alltså många människor och många instrument som trängs på den inte alltför stora scenen.

Och har man i åtanke hur, ja vad ska man säga?, bindgalet Gustafssons frijazziga saxofonspel kan vara, är det lätt att gå in med inställningen att det kan komma att bli en svårsmält konsert, eller kanske snarare orubbligt kakafonsik. Men stycket de presenterar, som de valt att kalla Exit!, består snarare av ett ihärdigt grundgroove som ligger längst ned på botten och för att sedan låta resten av orkestern få friare händer. Det är en magnifik blandning av rock- och jazzmusik. Men nu hoppar jag lite i tiden, vi backar.

Först får två stycken förakter spela. Mariam the Believer, sångerskan från tidigare nämnda Wildbird and Peacedrums soloalias och Arnold de Boer från Holland. Mariam låter sin fantastiska röst sköta det mesta av arbetet och slår lite förstrött på elgitarren, på pappret låter det futtigt, men det var tvärtom suggererande och härligt. de Boers framträdande var tvärtom väldigt hispigt och knäppt. Med en trummaskin och elgitarr gick han loss och bjöd på ett excentriskt litet nummer. Och det lät absolut som något man vill fördjupa sig ned i ytterligare.

Efter en kort paus äntrar hela orkestern scenen. Stor blåssektion, fyra trumslagare, tre bassister, tre gitarrister, Sten Sandell på piano med flera. Stycket inleds med att alla musiker tampas med sina instrument för att låta så lite som möjligt. Det låter givetvis som en motsägelse, men om man såg deras inlevelse för varje litet ljud är det det enda sättet man kan beskriva det på. Denna kamp leder givetvis till att motsatsen ska tillämpas, mer och mer börjar det låta. Groovet är beständigt, men Gustafsson som tar sig an rollen som en slags kapellmästare vevar med hela kroppen över den friade delen av orkestern och visar hur de ska låta. Finast är när han avlossar den fyrpipiga trumpetrevolvern titt som tätt, väldigt mäktigt.

Hela konserten är för övrigt just det, väldigt mäktig och ständigt skiftande. Att det är fyra väldigt olika sångare på scenen gör också mycket sitt för upplevelsen. Emil Svanängens fylliga folksångarstil varieras med Sofia Jernbergs väldigt experimentella jazzsång, och även de två förakterna står på scenen med sina uttryck. Och så måste jag flika in en eloge till trombonisten Mats Äleklint, jag vet inte vad det är med honom och hans spel, men sättet han och hans solon ger en gåshud är oförklarligt, likväl underbart.

Efter, vad jag tror, tre längre stycken är det tyvärr över. Det verkar bandet också känna, jag har aldrig sett musiker så förvånat förtjusta över vad de själva åstadkommit. De flesta ler och kramar varandra. Det finns nog inte en enda människa som missunnar dem den glädjen, ty det var en så jävla mäktig upplevelse.