En av dagens roligaste nyheter, om källan är korrekt, är att Prince kommer till Stockholm Music & Arts Festival i sommar. Extra kul är det för mig själv då jag sumpade chansen att se honom när han besökte Way Out West.

Datumet som sägs gälla är 4 augusti.

Källa

Hon röstades fram som åretsartist, av P3:s lyssnare, och i dag berättar Peace & Love att Linna Henriksson är klar för festivalen i sommar. Något att se fram emot för de som röstat fram henne till detta pris!

Även The Sounds, Sister Sin och Paramore kommer till Borlänge.

På fredag släpps biljetterna till årets upplaga av Way Out West och i dag presenterades den första, sett officiellt då, klara bokningen. Solange kommer! Och alla som har hört Losing you, och kanske hela EP:n True, blir givetvis riktigt glada. För det är en fantastisk låt och EP (vår recension kan ni läsa här).

Biljetterna släpps som sagt på fredag (25 januari) och kommer att säljas via Ticnet. Luger tycker att en bör vara ute i tid med biljettköp, men någon The Knife-hets kommer det knappast att bli.

Men när låtarna jag kramat sönder kommer kan jag inte hålla mig, då är jag förblindad av nostalgi och det hela är bättre än något annat för tillfället. Elins röst låter ljuvligare än jag kunnat föreställa mig och till och med Joakim tycks se lite häftig ut. Men under övriga låtar är jag åter tveksam. Det är inte din indiepopkonsert i mängden, på gott och ont. De lyckas hålla intressenivån högt konserten igenom, men det hela är ibland för flummigt för att hålla helt vattentätt och att låtarna är backtrackade gör sig åter påmint, det som händer är mest att jj leker lekstuga på scen. Det är inte förrän den till synes sista låten Are you still in vallda? som Elin plockar fram en akustisk gitarr och det blir dags för riktig livemusik, men den alternativa versionen hon framför saknar helt känslan från studioversionen. Medan jag börjar avlägsna mig från lilla scen mot Lykke Li så avslutar de på riktigt, med att köra 90-talshiten Around the world (la la la la la), och spexandet är komplett.

Det är häpnadsväckande på vilket vis det här kanadensiska bandet nått sin status, när hände det? När gick det från indieangelägenhet till ja, ett E Street Band för 2000-talet? Är det på grund av ett enträget turnerande och ryktet som ett fantastiskt liveband? Att hyllningskören bland kritikerkåren infann sig redan i samband med debuten Funeral? Att man fick ta emot årets Grammy för ”album of the year”? Att bandets lägsta nivå är högre än många samtida konkurrenters högsta? Att man haft vettet att försvinna med jämna mellanrum? Mångsidigheten? Ljudbilden? De två frontfigurerna, tillika äkta makarna, Régine Chassagne och Win Butlers samspel och karisma? Den senares frisyr? Den officiella trailern till Where the Wild Things Are? Givetvis spelar allt in, alla dessa aspekter och några till utgör tillsammans anledningen till att majoriteten på Popaganda 2011 tänker på den här spelningen på samma vis som Per Hagman tänkte på Mobys konsert på Hultsfredsfestivalen 1994.

Hur blev konserten då? Otroligt bra, såklart, och det känns nästan trist att skriva om det. Mot en Spike Jonze-regisserad bakgrund med vackra cyklande förortskids framför Arcade Fire helt felfritt, men samtidigt med nerv och med en fingertoppskänsla för dramaturgi all den där kärleken, euforin, tvivlet och tonårsångesten som deras låtar förkroppsligar. Ni har redan läst det. Alla har redan sagt det. Det känns nästan trist att skriva det här för när jag ska sätta ord på känslan förlorar den något utav sin magi. Jag vill vårda den, som ett barndomsminne, glamorisera. Nostalgin, ni minns. Den slitna biografen. Arcade Fires konsert på Popaganda blir ett sådant minne. Ett band på toppen av sin karriär som är precis där de vill vara och gör precis det de vill göra. Ett band på toppen, en topp de förr eller senare kommer falla ifrån, en topp lika förgänglig som någonsin den där ungdomen de besjunger. Men tills dess kan ingen ta ifrån dig eller mig den där känslan, för den bär du alltid med dig närmast hjärtat, en Wake Up eller Sprawl II (Mountains Beyond Mountains) på hög volym är allt som behövs för att väcka den till liv.

Konserten startar med den lättsmälta You’re in a Bad Way för att sedan fortsätta med ett gäng nya låtar som säkert är tänkta att få publiken att röra på fötterna, men hur mycket jag än försöker vrida och vända på mig så kan jag inte skymta mer än ett fåtal redan frälsta fans som dansar som för att motbevisa publikens motvilja. Cracknell vandrar runt på scenen med vana danssteg, slänger ur sig ytterligare ett och annat ansträngt leende, medan hon ändå lyckas sjunga övertygande. Hon blir i början aningen dränkt av basen men detta blir bättre efter ett tag, och musiken i sig kan jag sällan klaga på, det är välstämt men utan engagemang. De två låtskrivarna bakom syntarna är varandras kontraster, medan den ena försöker leva sig in i konserten och faktiskt lyckas lite med att se ut som en DJ där han står och hoppar, så tittar den andra frånvarande upp mot himlen och tar då och då en klunk kaffe. Det är inte förrän en bra bit in i konserten, på genombrottshiten Only Love Can Break Your Heart, som det lyfter ens lite och detta kvarstår sedan som konsertens höjdpunkt. Trots all legendstatus bland vinylbläddrare så kan inte Saint Etienne sammanfattas som annat än en parantes på årets Popaganda.

Till en början fruktar jag att hans frodiga uppsyn ska förminska styrkan i de ångestladdade och vemodiga texterna, men när han tar ton med den där rösten, den intakta, så hade året lika gärna kunnat vara 1998 och jag hade lika gärna kunnat vara nyss utkommen från en biovisning av Fucking Åmål. Det är så det känns när Cruel Town, Shoreline och You Bury Me efterlöser varandra i felfria akustiska versioner genialt ackompanjerade av en ensamt vacker trumpet.

Det här är Broder Daniels låtar, och jag förstår de som menar att Broder Daniel redan tagit avsked, att dessa sånger inte borde framföras tills de urvattnas och ingen längre minns Anders Göthberg, men då har man inte heller förstått att det här också är Henriks låtar. Och så länge han vårdar dem så ömt som denna kväll, så länge han kan stå på en scen med sådan närvaro att det känns som When We Were Winning framförs i ett ödsligt rum med tända stearinljus, så länge han kan få de tre 14-åriga killarna framför mig att bryta ihop i tårar och omfamna varandra, då ska han stå på en scen. Och i den bästa av världar: skriva nytt material värdigt hans och hans forna bands brutalt vackra förflutna.

Det faktiska Cults, paret Madelin Follin och Brian Oblivion, har ytterligare tre musiker med sig på scen, och de har alla nästan samma långhåriga frisyr – vilket ger ett mer gulligt än sektliknande intryck (syskonliknande om man så vill, men jag undviker den liknelsen då frontfigurerna av allt att döma älskar varandra på ett allt annat än platoniskt plan). Madelin sjunger tyvärr lite för falskt för att det ska vara helt okej och Brians röst hörs knappt alls, men energin och spelglädjen är det inget fel på. Efter att de tre första låtarna slarvats bort, däribland fina Abducted, plockas xylofonen fram och det börjar svänga på riktigt. Och när You Know What I Mean och Go Outside, till alla popälskares lycka, rivs av finns det egentligen inte något att klaga på.

Egentligen inget att klaga på, men jag gör det ändå: Cults spelning blir ett bevis på den gamla sanningen att en fantastisk debutskiva inte behöver göra en otrolig liveakt. Det är en charmigt ojämn konsert som hade kommit helt till sin rätt först på en smutsig klubbscen där publiken hade kunnat sträcka fram sina händer för att smeka Brian Oblivions feta lugg. I det här sammanhanget hade den där andra, ”mognare uppföljaren” till skiva, nog behövts.

Detta monstruöst bra band som skulle kunna stå högst upp på vilken festivals affisch som helst är det största som Popaganda lyckats boka till sig någonsin och min enda oro är hur de ska kunna överträffa detta nästa år. För någon oro för om själva spelningen blir en besvikelse finns inte. Detta band har aldrig gjort mig besviken.

Men ett band gör inte en festival, och Popaganda gör detta extra klart för oss. Fredagen inleds med dansant pop i form av näst intill okända Adventure Of, vars minihit Slussen By Night inte faller långt ifrån TTAs moderna klassiker First Class Riot. Du som gillade The Sound of Arrows förra året lär vilja se detta. Efter en konsert med Kleerups mysigt tråkiga band Me and My Army är det dags för ett till näst intill okänt band att spela, nämligen proggrockarna Samling. Medan Adventure Of kanske passat bättre som nattkonsert så är det i alla fall en sak som är säker om Samling, de kommer att passa som handen i handsken när de går på lilla scenen 15.30 i solskenet som meteorologerna lovat under helgen. En och annan lite för lång progglåt utlovas av detta band som säkert har Dungen att tacka för en hel del.

Sedan sätter det igång på allvar! Medan dagens tidigare band har haft andra band att tacka så har många andra band haft Saint Etienne att tacka. Dessa legendariska britter som influerade ett helt decennium av dansmusik gör än idag musik som inte alls känns daterad utan tvärtom relevant och intressant. En spelning såhär tidigt på dagen kan tyvärr få spelningen att kännas en smula avslagen, men förvänta dig en hel del dans under låtar som You’re in a Bad Way, He’s on the Phone och Only Love Can Break Your Heart.

När klockan passerar fem så är det dags för, i kontrast till Saint Etiennes historialektion, ett av årets mest hypade debutanter att kliva på scen. Cults gör sin första Sverigespelning med sin lo-fi twee på Popaganda och förvänta er den sötaste konserten på Eriksdalsbadet i år. Albumet har fler hooks än du kan räkna till och texterna, vad ska jag säga? Popmagi. Något som nästa artist kan kalla sig expert på, nämligen Henrik Berggren. Sen Broder Daniel, som känns lite som rockstjärnedrömmen alla hade när de var yngre, splittrades för några år sedan så har det ständigt pratats om Henrik Berggren och hans soloprojekt, och nu äntligen börjar det hända saker med en massa festivalspelningar varav en på Popaganda. Pandorna kommer att vallfärda och mascaran kommer att flyta, det är säkrare än att solen går upp.

Och så blir det dags att dansa igen. Eller det är väl tanken i alla fall, själv är jag inte helt överförtjust i Is Tropicals ganska repetitiva alt.dance, men någon gång måste man ju äta middag också. Desto mer lär jag röra på mig under nästa band, The Go! Team, en krispig danskonstellation som gör det klassiska misstaget att försöka göra för mycket men lyckas riktigt väl!

Men sen är det dags för dagens verkliga stjärnor, och nej, jag pratar inte om Adam Olenius och Markus Krunegårds ”supergrupp”. Medan denna konstruktion till band spelar sin pampiga pop står jag och väldigt många andra och väntar på ett av världens viktigaste, största och bästa band. Ni vet vad jag pratar om, vi ses där.