Via en mysobehaglig musikvideo regisserad av Hans Appelqvist, kom jag i kontakt med bandet Lymland. Det är en duo som har gjort en skiva med sånger om den påhittade ön Lymland. Och om man visualiserar sig hur platsen ser ut genom musiken, är det en ovanligt lugn plats. Mumindalsk. Murriga skogar med evinnerliga stigar och stora vidder med höga berg. Ensliga stugor som är gjorda för att sitta vid dess köksfönster och dricka något varmt. Blicka ut i ensamheten. Kanske se en hjort. Och om man har riktigt tur ser man en räv som leker med en häger.

Fast det är ju bara min vision av Lymland. Det är de bilder som målas upp av de instrumentella, långsamma låtarna. En seg orgel, ett fattigt dragspel, en skev elgitarr. Man tager vad man haver-instrumenteringen vittnar om en igenväxt värld, som ändå är väldigt trevlig att kliva ned i. Man får upptäcka lite själv. Ibland blir det kanske väl minimalistiskt i uttrycket, sådär att det låter ofärdigt. Fast det kan lika gärna vara ett medvetet val, för att få lyssnaren att själv fylla i de luckor som fattas.