Blir aldrig trött på Sarah Assbrings bleka eld, den som förgyller och bränner nya skivan igenom. Det är, föga förvånande, en fantastisk skapelse, El Perro Del Mars fjärde album Pale Fire. Från inledande titelspårets fräsande och direkt fanfarlika syntar till avslutande Dark Nights ljuvligt monotona mässande av det slitna ordet ”yeah”. Det är utsökt, något undflyende och så satans samtida. Housepianon som bryter igenom, diskret utspridda. En klase klädsamma tuggummirefränger vars repetitiva sångpålägg och loopade körer är omöjliga att värja sig från. Texter där vartenda ord ekar snyggt oavsett vad de bär för innebörd. Och då bär de dessutom mer än ofta en väldigt fin innebörd.

Att ständigt lovsjunga en artist med epitet som ”kompromisslös”, ”hypnotisk” och ”drömsk” känns något vagt, lite urvattnat och trist. Även om skivan är just kompromisslös, hypnotisk och drömsk i sina vackraste stunder. Den är också melankolisk, dansant, stundtals spartansk, ganska kommersiell. Och tusen andra saker, likt de flesta samtidsartister bakom mästerverk (de är relativt sällsynta) mejslar El Perro Del Mar mycket varsamt fram en viss komplexitet. Vad det säger, egentligen, förutom att Sarah Assbring är en stor konstnär och att ni ska inhandla Pale Fire? Jag vet inte riktigt. Tillåter mig själv (tack Elis) att vara något mer personlig; jag förälskar mig i baktakten på Love In Vain, inbillar mig att det är Virginia Woolfs Orlando som är berättaren i viskande vackra I Was A Boy, faller handstupa för den genialt aparta melodican i singeln Walk On By, blir beroende av det dystopiska skimret i To The Beat Of A Dying World. Du får välja egna personliga favoriter, detaljer att älska och spela sönder. Skärvor att spegla dig i.

Assbring bygger upp oemotståndliga beats, filmiska scener, som hon raserar lika fort. El Perro Del Mars musik är så driven att jag tappar andan, och Pale Fire lever upp, ja till och med överträffar den låga av hopp och orättvist höga förväntningar som tändes i mitt bröst när jag för ett år sedan hörde What Do You Expect (2011 stiligaste, kanske viktigaste samhällskritik förklädd till fragmentarisk popsång). Det är tio svala, eskalerande monument som i sig själva hyllar den kontemporära musiken och allt vad den står för när den är som allra finast. Som hyllar sig själva.

Sarah, you left a mark on the world, sannerligen. Du ligger ständigt i spetsen. Snälla fortsätt, du har allt för dina fötter.

Det är svårt att inte älska El Perro Del Mar. Lyssna på den nya låten Walk On By från kommande skivan Pale Fire, så förstår ni säkerligen också. Skivan kommer att släppas 12 november. Skivåret blir bara bättre och bättre.

Think of this as an introduction to my album Pale Fire

Det är sedan tidigare känt att bästa El Perro Del Mar kommer att släppa en ny skiva med titeln Pale Fire. I dag kan vi titta och lyssna på det första smakprovet från skiva, eller åtminstone en ”introduktion”, som hon själv kallar det.

Som lyssnare bjuds man på en ljudbild som skiljer sig en del från tidigare material, men det visst låter det spännande. Extra bra blir det mot slutet när det blommar ut. Och sedan är frågan om en introduktion är just något som talar för resten av skivan eller inte. Vad som är mer klart är att vi har ännu en spännande skiva att se fram emot i år.

El Perro Del Mar – What Did You Expect

El Perro Del Mar bjuder nu på sin nya låt, och det måste vi berätta om. Ladda hem ovan!

Around the time of the riots flaring across the UK, I was wrapped up in work on my album which in many ways is about living in a time where there’s little hope, little future and what times like these do to people. I felt I needed to say something about the incidents since I feel they speak volumes not only of one society in specific but about the society and time we live in at large. – El Perro Del Mar.

Så klokt och fint berättar El Perro Del Mar om låten. Och det låter som att den kommande skivan kommer att bli väldigt intressant. Skivans title Pale Fire får plötsligt en mening.

El Perro Del Mars senaste skiva, Love Is Not Pop, har gått på repeat här. Rätt många gånger. Så att få höra något nytt från denna fantastiska artist är alltid något att se fram emot. I dag kom det något nytt, något annorlunda. What Do You Expect, ett tydligt politiskt ställningstagande (bra!), låter det inte alls som tidigare. Det låter mer som att Sarah har hängt med Air France-grabbarna ett tag. Huruvida materialet på den kommande skivan rör sig i samma sfär, eller inte, återstår att se. Spännande!

Vi har hittat en gemensam genre och sinnesstämning som vi vill framföra. En vision om att ta den sedvanliga DJ-grejen och skapa något mer live-liknande, säger Jacob Haage från Bandjo om samarbetet med Sarah Assbring i ett pressmeddelande där de dessutom passar på att säga att de kan spela var som helst, när som helst.

Det handlar alltså om en sorts DJ-duo och inte ett band. Givetvis kan det vara spännande, ändå. Lyssna på mixen ovan så får ni en smak av hur det kan låta.

Detta är Robyns första remix någonsin och vilken låt hon har valt – El Perro del Mars magiska Change of Heart. Remixen behåller originalets lågmäldhet men i en mer elektronisk version.

Ladda ned här!

Den första videon är en med Exploding Heart där de framför låten Echoes live i Gig Studios. Något som det inte går att tycka illa om, vackert och smärtsamt är de rätta orden för att beskriva det, oemotståndligt kan vi också lägga till.

Video nummer två är Terry Lynns nya singel Jamaican Girls med en sampling som de flesta inte kan ta miste på. Dr. Alban! Låten har i dag skickats till radio så eventuellt kan ni kommer ni att få höra denna fler gånger. Låten släpps i slutet av november via Despotz.

Den sista videon, och tillika nummer tre, tillhör en artist som vi tjatat om en hel del. El Perro del Mar. Hennes platta Love is Not Pop har nyligen lanserats i USA med just Change of Heart som singel. Videon är regisserad av Filip Nilsson som även kom med den udda men intressanta idén. De två herrarna i videon heter Sandor Vlah och Gyula Takaes.

Mellan turnéer i Argentina och Australien kommer Sarah Assbring, mer känd som El Perro Del Mar, att hjälpa pacific! med Narcissus under hösten. Vad Sarah kommer att göra är att sjunga de kvinnliga rollerna i berättelsen.

- Jag känner mig otroligt hedrad över att bli erbjuden att få vara med om ett så speciellt projekt som detta faktiskt är. En känsla av gudomlighet ligger över hela föreställningen och jag längtar så efter att dela detta med pacific! och dansarna, säger Assbring i ett pressmeddelande.

Detta kan nog få flera att bli intresserade av pacific!:s pop-balett. För smakprov på hur det kommer att låta kan ni besöka deras MySpace-sida. Länk längre ner!

När och var?

18 september – Malmö, KB
25 september – Stockholm, Debaser Medis
27 september – Göteborg, Trädgårn

Biljetter?

Släpps i morgon, se sedvanliga förköpsställen.

MySpace?

myspace.com/musicpacific

Redan under lunchtid sitter folk och väntar på att området vid Eriksdalsbadet ska öppnas för Popaganda. Tre tappra tjejer sitter på en mur i närheten av entrén när jag kommer dit för att ta lite foton av området innan det är nedsmutsat och fyllt av människor. När det är mindre än en timme kvar tills området ska öppnas är förberedelserna fortfarande i full fart. Kanske är det de allra sista de gör, men att inte entrén är färdigmonterad mindre än en timme innan öppning känns lite konstigt. Det bankas och borras ordentligt, som om de bygger någon sorts fästning och förväntar sig att anstormas av en hord arga hårdrockare när natten faller.

Wildbirds & Peacedrums öppnar Popaganda. Huruvida det är något att vara tacksam för är oklart. Att det dessutom börjar brinna på scenen medan de spelar kanske är ett tecken på att de inte var riktigt klara. Eld på scenen? Ja, men det är ingenting som stör varken Andreas Werliin medan han går loss på trummorna eller Mariam Wallentin på sång. När man inte har särskilt bra koll på ett band är det alltid kul att se dem live, man vet inte riktigt om de låter sämre eller bättre jämfört med studioinspelningar. I går visade paret att de är ett riktigt bra liveband. Och det bara med slagverk och sång. Imponerande. Som ensam musiker var Werliin en av de som gjorde bäst i från sig i går, hans sätt att hantera trummorna är fantastiskt. När Wallentin sedan börjar sjunga så blir det hela fulländat.

Deras jazzigapop kanske inte är något för de stora massorna, och kanske är det därför de fick spela först, men det känns inte riktigt som om att det spelar någon större roll när det låter så pass bra som det gör. Förhoppningsvis har fler fått upp ögon och öron för dem, nu efter Popaganda.

Parken blir första akt att få lite folk på fredagen. Längst fram är det fullt med tonåringar som står och skriker och sjunger med i soundcheck och det ger mig någon form av Håkan-vibbar, sett på publiken. Och det var väl ungefär så det också var, publikmässigt. Det allra bästa med Parkens spelning var, trots att Parken ÄR Pelle Lindroth, hur alla i bandet blev Parken. Hur de andra tar plats på scenen och inte bara står där i skuggan. David Giese, som spelar saxofon och keyboard, ser ut att älska det mer än Pelle själv, när han sjunger med i nästan hela låtarna. Henrik von Euler ger ett liknande intryck. Det är bara Martin Sörbom på trummor som hamnar lite i skymundan, men det kan lika väl vara ett medvetet val.

Det är en jämn spelning, varenda låt framstår som singelmaterial men det blir lite tråkigt att de inte gör något av låtarna. De borde kunna göra något bättre av en låt som Åt helvete med himlen när de spelar den live, och inte bara leverera en karbonkopia på studioversionen, flippa ur lite helt enkelt. Fast om publiken älskar det spelar det väl mindre roll. Men jag hade gärna sett lite mer experiment.

Klockan är över fem och medelåldern på Popaganda har höjts ordentligt. Kanske är fredagens afterwork ett besök på Popaganda. Eller så tilltalar bara nästa akt en annan typ av människor än Parken, som spelade på samma scen lite tidigare.

Kära Sarah, tack. El Perro del Mar gjorde gårdagens absolut bästa spelning. Hur mycket kredit Rasmus Hägg ska ha för Love Is Not Pop vet jag inte riktigt, men något ska han ha i alla fall, då han tillsammans med El Perro del Mar har kombinerat en spröd viskande röst med aukistisk gitarr och blytunga djupa baslinjer. På pappret kanske det låter lite udda men i praktiken är resultatet lysande. Dessutom gör det sig utomordentligt även live. När El Perro del Mar spelade på Where The Action Is, var hon kanske trött, för när hon i går spelade på Popagandas lilla scen var det i en helt annan klass.

Hon skuttar stundtals omkring på scenen, dansar lite och berättar hur hon gillar hösten i ett av få mellansnack. Det händer inte så mycket annars, men just kombinationen av basen som bankar i åskådarens bröst, samt Sarahs sång och texter är vad som slår en med häpnad. När jag lyssnade på Love Is Not Pop vågade jag aldrig tro att det skulle låta så bra live som det faktiskt gör.

Tre gånger har jag lyckats se Jenny Wilson i år. Första gången var det lite av en releasefest för hennes andra, och helt otroliga, soloalbum Hardships! på Fasching, den andra gången var det på Where The Action Is och i går blev det den tredje gången. För en gångs skull verkar hon vara helt fri från diverse förkylningar när hon ställer sig på Popagandas stora scen. Det är dock inte det som var bäst i går. Vad som var allra roligast var att se hur låtarna från det nya albumet har växt med Jenny, och bandet live. Jag vet inte riktigt om det går att jämföra Fasching-spelningen med en hyfsat stor festivalscen, men på Where The Action Is var det inte alls samma flyt och känsla. Det är helt klart tydligt att sommarens alla spelningar har satt sina spår, på ett positivit sätt.

Scenen är fylld av lekfullhet och glädje, fastän jag tycker låtarna från Love and Youth gör sig bättre live än de nya så sitter de ändå som gjutet. Framför allt är det kul att Jenny och bandet inte bara spelar låtarna rakt upp och ner utan gör liveversioner utav dem. Man passar på att lägga till någon saxofon i något parti eller bara spexar runt med låtarna på ett snyggt sätt. Det behövs inte göra så mycket mer för att det ska framstå som något mer intressant.

När jag såg att Jenny Wilson och El Perro del Mar var bokade på ungefär varenda festival under sommaren så var tanken att bokarna får skärpa sig, i efterhand är jag mer glad över att det blev så.

Deportees spelning var den som kändes mest intim av de alla. Trots att området vid det här laget var fyllt med besökare. Hela spelningen kändes lite som en en riktigt bra spelning i ett garage, eller något åt det hållet. Cymbaler som ramlar omkull, sångaren Peder Stenberg pratar på friskt och säger sedan att bandet var tvunget att ta ett snack; ”ni förstår”.

Efter bandets förra platta som hade ungefär en hit – Damaged Goods, som om jag inte tappat minnet inte spelades i går, så blev de utslängda från sitt skivbolag. Kanske lite dumt med tanke på hur bra deras nya platta är och låtarna från denna är även de riktigt bra live. Till en början trodde jag nästan att de skulle spela hela Under the Pavement – the Beach live då de började med Turn Back Time för att sedan spela titelspåret, precis samma ordning som på plattan. Det är här lite av garagebandet kommer in, live låter det mycket råare och oputsat än på plattan, även om de har inspelade stråkar när de spelar Will You Talk (If I Listen). Det är också det som gör att spelningen får sin charm.

Allt som allt så gör Deportees bra i från sig. Deras trummis Thomas Hedlund är min nya favorit. Han behöver inte ens vara den bästa trummisen som finns, men hans enorma inlevelse i spelandet är kul att se. Bastrumman håller flera gånger på att ramla av podiumet.

Steve Aoki förstår jag mig inte på.