[image name=betyg4]

Att Dreamend lämnat shoegazen bakom sig är egentligen något som jag borde beklaga. Och sen går det väl inte ihop med ambitionen Chicagobandet har med den nya skivan, So I Ate Myself, Bite by Bite, nämligen den att utforska människans destruktiva ”nattsida”? Hade inte smutsig shoegaze passat bättre för det ändamålet än den experimentella folkrock man valt att ägna sig åt istället? Mitt första spontana svar skulle vara att självfallet hade den det. Att en skiva vars ljudbild är så vacker samt stämningsfullt orkestrerad med klockspel, piano, akustiska gitarrer och banjo som denna inte kan vara otäck, texterna om mord och galenskap till trots. Och efter att ha ägnat en vecka åt skivan så skulle jag svara detsamma. Låtarna på albumet är inte särskilt läskiga, men bara för att ambitionen med skivan misslyckas betyder det inte att musiken gör det. För den är både fängslande, suggestiv och barnsligt naiv på samma gång, ja den är smått fantastisk.

Det jag gillar mest med Dreamends nya skiva är att man spelar en sorts ”Midlakesk” folkrock fast utan allt det bredbenta. Inga gitarrsolon, inget genomtjockt groove, bara väldigt sprött. Så fort musiken svävar ut instrumentalt, vilket den gör, så är det akustiskt och fragmentiserat. Stundtals ödsligt och nästan kargt, stundtals varmt och vackert. Ibland på gränsen till oljud, men aldrig bredbent. Att ens kalla det ”rock” känns egentligen fel. Tänk Velvet Underground i lightversion på en medeltida marknad eller ett Violent Femmes på lugnande uppbackat av Fleet Foxes och Sufjan Stevens. Fast nej. Även detta blir missvisande. När det kommer till kritan, och detta är den största behållningen med SIAMBbB, så är Dreamend alldeles egna. Från inledande Pink Cloud in the Woods till avslutande An Admission.

Ibland är det kanske för anonymt, strukturlöst och till en början saknar jag utropstecken till låtar, men på det stora hela vägs detta upp av så mycket annat att det blir marginellt. Det vill säga morbida texter, intressant drömska arrangemang, vackra ljudbilder som ibland påminner om Mark Mothersbaughs filmmusik till en av mina favoritfilmer, Rushmore, och ibland genomsyras av en sorts undertryckt aggressivitet. Vissa enstaka låtar här innehåller fler subtila detaljer och vändningar än vad andra band får in på en hel skiva, man måste bara ta sig tid att skrapa lite på ytan.

En uppföljare, SIAMBbB part 2, är redan inplanerad. Kanske blir den mer skrämmande, kanske inte, men det kunde jag faktiskt inte bry mig mindre om. Det enda jag hoppas på är en skiva som är lika fin och egen som denna. Och hur mycket jag än älskar shoegaze; med de här texterna hade en sådan skiva, lättskrämd som jag är, blivit lite för mörk och skrämmande för min smak.