[image name=betyg1]

Det här är en skiva jag måste lyssna på i etapper. En låt och sen något annat. Varannan Anna Järvinens nya briljanta singel, varannan Docenterna. Varför jag måste göra så? För att stå ut. För att påminna mig själv om att man kan sjunga på svenska och göra det bra. För att Medan vi spelar pop är så pinsamt dålig.

Man ska inte sparka på den som redan ligger. Det har jag lärt mig av min mamma. Jag respekterar Docenterna, det de gjort innan. Jag tycker inte att de ligger. Herregud, på sin hemsida har man självförtroende att titulera sig själva ”Sveriges bästa popband!”. Det är man såklart inte. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli och just nu är man det verkligen inte alls. Det är därför jag sparkar.

Himlen e blå
Och jag likaså
Vet inte vad som händer
Finns det nånting att förstå?

Så låter det på spår sex, Saknar dig så. Ibland säger ett textutdrag mer än 1000 ord. Skulle kunna skriva om bandets 30-åriga historia. Om Docent Död och Solglasögon. Skulle kunna, men vill inte. Det spelar ingen roll att bandet var coolt och kanske till och med relevant på 80-talet. Det spelar roll för min ovan nämnda mamma. Vad jag ska bedöma är deras nya skiva och om den kan jag bara säga att ljudbilden är jämntjock och trist. Och att texterna är under all kritik, fyllda med samhällskritiska plattityder (”Fred på jorden, har vi inte”, skarpt!), trötta samtidsbetraktelser (”Jag är glad att ni har powerpoints”, modernt!) och rim som Tomas Ledin hade skämts för (”Vi sitter här på varsin stol, och väntar på en revolution”, snyggt!).

Visst är det välproducerat och vissa låtar har ett stabilt popdriv. Man har hört varenda melodi förut, men ändå, de kan sitt hantverk och jag antar att det är precis såhär de vill låta. Och att medelålders nostalgiker från hela landet kommer tycka att det här är toppen. Lättillgängligt, folkligt och ballt på samma gång. Lite kreddigare än melodifestivalen, men när det kommer till kritan: lika satans intetsägande. Hör min mammas röst från köket: ”Det där låter ju bra.” Svarar inte, men tänker tyst för mig själv att nej mamma, det gör det inte. Det låter lamt. Jag går hellre på bio och ser Änglagård – tredje gången gillt än till Strand nu på onsdag och ser Docenterna. Jag skojar inte.

Vill säga en sista sak innan jag rundar av: de låtar Idde Schultz sjunger på går faktiskt att lyssna på utan att bli generad. För hennes röst kan jag stå ut med ett och annat nödrim. Men, kontentan av skivan, slutomdömet, blir ändå ett bottenbetyg. Om Docenterna mot förmodan skulle undra vad jag har för mig medan de spelar pop så har jag ett rätt enkelt svar: medan ni spelar pop håller jag för öronen.