Musikåret 2012 var jag så mycket en hycklare. Jag romantiserade en svunnen göteborgsscen fylld av ölklibbiga fatwor tillsammans med Joel Alme i Björkhagen, men jag grät också när Olle Ljungström sjöng The Sounds Rock ‘n’ Roll. När jag insåg vilken fantastisk poplåt det är, när jag fattade att jag inte längre behövde hata mitt 10-åriga jags musiksmak med samma ängsliga emfas. 2012 var året då jag trodde jag skulle skriva väldigt mycket om musik. Vilket jag inte gjorde.

Jag skrev ganska mycket. Jag drabbades av Damien Jurado, Mike Hadreas, Sarah Assbring, Adam Bainbridge, Jason Pierce. Av Erik de Vahls geni och politiska klokhet. Jag uppskattade housepianon. Jag förälskade mig i Anna von Hausswolff precis i sekunden hon tar ton exakt tre minuter och 15 sekunder in i Skansros Tysta fina stränder. Jag spelade sönder en strålande Bethlehem Beard Corporation-demo som fortfarande inte sett dagens ljus. Jag väntade på Embassy. Jag dansade till Neneh Cherry, Grimes, en Henning Fürst-producerad Martin Luuk, Ten City och The Flirtations. Jag avgudade Lana Del Rey och Solange Knowles. Jag fick gåshud när jag nämnde ”Anna Järvinen” och ”melodifestivalen” i samma mening, när jag nämnde ”Gangnam Style” och ”Luciatåg”, ”Jens Lekman” och ”armhävningar”. Jag kräktes i munnen när jag tvingades nämna ”Frank Ocean” och ”Looptroop Rockers”.

1. Damien Jurado – Maraqopa

En jäkla snyftare och käftsmäll till skiva på samma gång. Som vann i längden.

2. Kindness – World, You Need a Change of Mind

Årets vackraste sväng.

3. Lana Del Rey – Born to Die: Paradise Edition

Fantastiska poplåtar är alltid äkta, kommer alltid vara äkta, behöver absolut inte vara äkta överhuvudtaget.

4. El Perro del Mar – Pale Fire

”Tio svala, eskalerande monument som i sig själva hyllar den kontemporära musiken och allt vad den står för när den är som allra finast. Som hyllar sig själva.” Å denna tid på året då jag får citera mig själv.

5. Spiritualized – Sweet Heart Sweet Light

En skiva lika bedårande blasé som melodistark. Huh?

6. Perfume Genius – Put Your Back N 2 It
7. Frank Ocean – Channel Orange
8. Woods – Bend Beyond
9. Erik de Vahl – Spring 2012 / Tvärvägen – Staring Directly Into the Sun
10. Lightships – Electric Cables

Nära: Dexys – One Day I’m Going to Soar, Grimes – Visions, Jackie – Greatest Love Songs, Joel Alme – A Tender Trap

Låtar:

1. Solange – Losing You
2. Kindness – House
3. Martin Luuk – A Gentleman’s Story
4. Spiritualized – So Long You Pretty Thing
5. Hot Chip – Look At Where We Are

Nära: Nite Jewel – Thinking About You, Embassy – Roundkick, Blur – Under the Westway, Damien Jurado – Museum Of Flight, Skansros – Tysta fina stränder, Woods – It Ain’t Easy

Årets konsert:

Martin Luuk har skrivit att hur bra en The Jam-konsert än var så ville han ändå alltid att någon skulle skjuta Paul Weller i huvudet, för att det liksom skulle hända något mer. Utgår jag från den maximen så måste årets konsertupplevelse vara Kindness på Storan under Stay Out West. Eventuellt Jens Lekman framför ett rosa hus på en gräsmatta i Västra Frölunda samma helg, eller Lana Del Rey på Sónar. Eller Destroyer på Strand. Det var absolut inte Bruce Springsteen.

Damien Jurado och Secretly Canadian ger oss svärtat vemod med svensk titel. Ett perfekt soundtrack till Norénjulen.

[image name=betyg4]

Åh, Damien. När du på Working Titles sjungande frågar hur det är i Washington så är det så vackert. Med en röst så hjärtekrossad att hälften vore nog, konstaterar du lågmält att du bara sett foton av Washington, aldrig varit i Washington. Den dämpade kören har tystnat nu, de knäppande fingrarna likaså. Du undrar bara förläget: hur är det i Washington?

Åh, Damien. När du av Richard Swifts ömsint varma hand låter dig produceras. När du redan på spår två låter dig uppvaktas av en melankolisk barnkör, röster vars repeterande av dina nostalgiska konstateranden fördubblar skönheten. När du på hållplats sju på den emotionella resan som är ditt nya album, det du kallar Maraqopa, sjunger att alla är en stjärna.

Åh, Damien. Att du lyckas smälla in två, ja kanske till och med tre av årets bästa låtar på samma skiva. Working Titles har jag redan skrivit om, men jag kan göra det igen (den är definitivt värd det), 45 sekunder in på Museum Of Flight börjar jag, på riktigt, nästan gråta, och Mountains Still Asleep är en lektion i den svårbemästrade konsten som kallas ”avsluta ett album med värdighet”. Att du gör det redan nu. Lägger fram dem där i det stundtals obarmhärtiga ljuset, helt anspråkslöst, för oss att lyssna.

Åh, Damien. Att du ger ifrån dig en skiva som Maraqopa. Att du gör det innan det ens hunnit passera ett år sedan fjolårets försiktigt experimenterande och personligt banbrytande Saint Bartlett. Att du sänder ut sånger i världen av den här tidlöst undersköna kvalitén, men samtidigt vågar hitta det vackra i musikalisk splittring. Att du inte nöjer dig med ”bara” fläckfri americana. Och att det ändå känns som att du kan lite, lite bättre, att det här är skapat med en axelryckning. Att det känns som att du skjuter oklanderliga melodier från höften, går upp i änglalik falsett i sömnen. Beundransvärt är vad det är.

Åh, gud vad jag önskar att jag själv kunde skapa lika vackra ting – besjunga smärta, alstra metasånger om låtskrivarens makt över människoliv och kärleken – med en sådan lätt hand som jag inbillar mig att du har när jag sluter ögonen och lyssnar, Damien.