Det faktiska Cults, paret Madelin Follin och Brian Oblivion, har ytterligare tre musiker med sig på scen, och de har alla nästan samma långhåriga frisyr – vilket ger ett mer gulligt än sektliknande intryck (syskonliknande om man så vill, men jag undviker den liknelsen då frontfigurerna av allt att döma älskar varandra på ett allt annat än platoniskt plan). Madelin sjunger tyvärr lite för falskt för att det ska vara helt okej och Brians röst hörs knappt alls, men energin och spelglädjen är det inget fel på. Efter att de tre första låtarna slarvats bort, däribland fina Abducted, plockas xylofonen fram och det börjar svänga på riktigt. Och när You Know What I Mean och Go Outside, till alla popälskares lycka, rivs av finns det egentligen inte något att klaga på.

Egentligen inget att klaga på, men jag gör det ändå: Cults spelning blir ett bevis på den gamla sanningen att en fantastisk debutskiva inte behöver göra en otrolig liveakt. Det är en charmigt ojämn konsert som hade kommit helt till sin rätt först på en smutsig klubbscen där publiken hade kunnat sträcka fram sina händer för att smeka Brian Oblivions feta lugg. I det här sammanhanget hade den där andra, ”mognare uppföljaren” till skiva, nog behövts.

Det händer med jämna mellanrum att jag tappar tron på popmusiken. Det finns för många dagar då det känns som att all ny musik bara är halvdana försök till att kopiera det som redan gjorts. Tafatta ansatser till att efterlikna mästerverken till låtar som finns och alltid kommer finnas. Det lönlösa i att ta upp gamla koncept som redan slipats till perfektion. Så känner jag ibland (absolut inte hela tiden dock, jag noterar nu hur konservativa dessa meningar ter sig), och under dessa mörka dagar är det enda botemedlet långa promenader med John Lennons Oh Yoko!, Big Stars September Gurls eller Lou Reeds Satellite of Love på repeat i lurarna. Eller God Only Knows med Beach Boys, My Little Town med Simon & Garfunkel, So Long, Marianne med Leonard Cohen, A New England med Billy Bragg… ja ni fattar poängen.

I dag är ingen sådan dag. I dag är jag den moderna popens största believer. I dag har jag lyssnat på Cults självbetitlade debut sedan sekunden jag vaknade, och jag har mått som en prins. För att det är fantastiskt bra musik. Det är så nytt, men samtidigt så gammalt. Det är elva glasklara låtar som ekar av dåtiden och skvallrar om framtiden. Det är Phil Spector, girl-pop och Be My Baby. Det är Manhattan och knark. Det är distade gitarrer och nattpromenader. Det är en flicka och en pojke. Det är kärlek.

Senast jag upplevde denna omedelbara lycka inför en debutskiva var när Girls släppte sitt numera klassiska förstlingsverk tillägnat livslusten. Skivan som kom 2009 var passande betitlad Album. Jag kommer ihåg hur förkrossande känslan var. När frontmannen Christopher Owens, han som växt upp i den vansinniga sekten Children of God, iklädd trasiga polska jeans sjöng om hur han önskade sig en pizza och en flaska vin så infann sig saligheten framkallad av popmusik direkt. En vän beskrev det som Beach Boys på crack med distade gitarrer, och jag kunde inte sagt det bättre själv. Kommer ihåg att jag skrev en krönika om det, och det är de avslutande meningarna som gör sig påminda:

Det där med sekt kanske inte är en så dum idé när det kommer till kritan. Jag tycker vi lämnar den där lite småjobbiga Gud åt sidan och lanserar en ny: Children of Girls and Beach Boys. Wouldn’t it be nice?

Och nu, i dag: Cults. Ett par från San Diego som bor i New York och gör fenomenala poplåtar som ger mig tron åter. Madeline Follin och pojkvännen Brian Oblivion platsar med råge i ovan nämnda sekt som jag skapade i min fantasi, att de kallar sig just Cults är bara en lycklig bonus. Och som om det inte vore nog: de kommer till Sverige och Popaganda.

Låt dig bli frälst du med. Låt Eriksdalsbadet utgöra scenen för ett musikaliskt väckelsemöte de sista skälvande dagarna i augusti. Förutom Cults kommer ju Arcade Fire, världens just nu bästa band tillika det som skickligast använder sig av kristen symbolik i sina sånger. Hallelujah. Eller som popmästerverk nummer sju på Cults debut ”råkar” heta: Oh My God.

Hur som helst så blev fyra nya bokningar i dag officiella: Cults, Syket, Junip och Serenades.

Cults – Go Outside

Cults är en duo från New York och denna låt är a-sidan på deras första och slutsålda 7″. Det börjar med med ett ensamt glockenspiel för att sedan brista ut fullständigt. Ekande sång som mer påminner om en maffig kör och svängiga rytmer. Perfekt pop för ert sommar-soundtrack.

Besök deras Bandcamp-sida för mer material!