Nästa år kan Coldplay fira tioårsjubileum som ett av de mest dissade banden inom alternativ- och indiekretsar. 2005 släppte de skivan X&Y, som lyfte den nu världsberömda popgruppen till riktig U2-status med hjälp av hits som Speed of Sound och Fix You. Ett album fyllt av osannolikt fläskig produktion, catchy melodier och stundtals bedrövliga texter. I samma ögonblick förlorade de på riktigt sin independent-stämpel.

Sist Coldplay var aktuella på riktigt var anno 2008 då de släppte Viva La Vida, ett album som innebar en vidareutveckling av arenaspåret de slagit in på genom X&Y. Jag är nog inte ensam om att verkligen, verkligen gilla den skivan. Coldplay var inför inspelningen av Viva La Vida stötta av den backlash de drabbats av till följd av X&Y, och missnöjda med att ha blivit utestängda från mer kreddiga indiekretsar där de några år tidigare hyllats för sitt debutalbum Parachutes. En sorg som kan te sig märklig i ljuset av deras enorma kommersiella framgångar, men vem är jag att ifrågasätta frontmannen Chris Martins motiv? Så i alla fall, de kontaktade den legendariska producenten Brian Eno och bad om hans hjälp att inte bara producera skivan, utan också höja kvaliteten på deras musik överhuvudtaget. Den nyfunna producenten ska enligt uppgift varit hård mot bandet, men Coldplays respekt/idoldyrkan för den gamle ambient-pionjären gjorde att de helt enkelt tog till sig av kritiken och lät Eno styra och ställa så gott han ville.

Ghost Stories är verkligen precis vad de som avskyr bandet alltid sagt om Coldplay: steril, färglös, utan identitet, pretentiös och fylld av påfrestande självömkan.

Det finns något starkt i att våga konfrontera sina brister och verkligen anstränga sig för att bli bättre, något Coldplay bevisligen gjorde: för Viva La Vida var ett ambitiöst, varierat och helgjutet album med hög lägstanivå och förmodligen bandets absoluta formtopp någonsin. Att de dessutom undvek att göra något så trist som att ”söka sina rötter” och istället på ett smakfullt sätt vattnade fröna de planterade med X&Y tyder på (dare I say it?) någon slags integritet i all deras skamlösa kommersialism.

Men säg den lycka som varar, för vad gällde bandets förra album Mylo Xyloto så var det till att plocka russinen ur kakan och efter bästa förmåga försöka tolerera den del av skivan som bestod av Chris Martins skittråkiga akustiska låtar. Det bådade illa för bandets framtid, och mer specifikt för skivan vi sitter med nu: Ghost Stories.

Det gör lite ont för mig som alltid försvarat Coldplay att ge kritikerna rätt denna gång. Ghost Stories är verkligen precis vad de som avskyr bandet alltid sagt om Coldplay: steril, färglös, utan identitet, pretentiös och fylld av påfrestande självömkan. Detta är Colplays mest lågmälda album sedan Parachutes, men den minimalistiska stilen klär tyvärr bandet väldigt illa 2014 jämfört med 1999. Det som kändes genuint sårbart då känns nu artificiellt och ihåligt. Ghost Stories är uppenbarligen tänkt att fungera som ett break up-album, men texterna är så banala att det är näst intill omöjligt att applicera dem på sitt eget heartbreak. Om du trodde att ”You cut me down a tree/and brought it back to me/and that’s what made me see” var bandets mest påfrestande textrad hittills så kan det vara för att du inte hört Chris Martin sjunga om hur han saknar att ligga och slötitta på TV med Gwyneth Paltrow i låten ”Ink”. ”Got a tatoo and the color’s alright!” lyder det som tydligen ska föreställa låtens klimax.

Jag vill skrika ”It’s not what it looks like!” till bandets desperata försvar, men det är lönlöst när Chris Martin håller i kniven och liket ligger där på hallmattan.

Men, självömkan och halvfärdiga texter har alltid funnits i Coldplays musik, så vad är egentligen problemet här? Skillnaden är att dessa element denna gång är placerade i förgrunden, och att de inte kompenseras med starka refränger, driv, eller intressant produktion. Singelsläppet Magic är skivans höjdpunkt, men kommer ändå inte i närheten av bandets bästa stunder. Låten Midnight låter exakt som en dålig Bon Iver-låt med något slags The Knife-break på slutet. På A Sky Full of Stars så har bandet samarbetat med Avicii och resultatet är därefter. Housesyntarna jag vanligtvis hör genom mellanstadieelevers iphonehögtalare pulserar nu i takt med Chris Martins piano, och det känns som att jag står på ett halvtomt dansgolv och smådansar på glassplittret från tappade ölglas, omgiven av 17-åringar med falskleg. Det är ett hemskt ögonblick. Det är precis allt jag alltid hävdat att Coldplay inte är; ett trendkänsligt, ängsligt band som desperat försöker hålla sig relevanta. Jag vill skrika ”It’s not what it looks like!” till bandets desperata försvar, men det är lönlöst när Chris Martin håller i kniven och liket ligger där på hallmattan. Jag ställer tillbaka Ghost Stories i skivhyllan för att aldrig mer ta fram den.

Det återstår att se om bandets glansdagar är räknade; kanske svingar pendeln åt andra hållet nästa gång och levererar en suverän popskiva. Till dess låtsas jag som att Ghost Stories inte finns. Jag lyssnar på Viva La Vidas svulstiga ljudvägg av varm reverb och storskaliga popkompositioner och hoppas på att bandet än en gång ska våga utmana sig själva och ovanor.

Gratis livealbum med Coldplay med titeln LeftRightLeftRightLeft. Trevligt. Vad som är ännu trevligare är att denna CD kommer att delas ut på alla kvarvarande spelningar med Coldplay i år, exklusive festivalspelningar. Men de som inte ska se dem live kan alltså ladda ner helt gratis.

Ladda ner här.

Senast när Coldplay var i Sverige fyllde de Globen två dagar irad, så när de kommer till Sverige i augusti blir det nog inga som helst problem att fylla Stockholm Stadion. Vill man se Coldplay får man nog se till att infinna sig på Stadion, Chris Martin är ju trots allt 31 år och enligt honom ska inte ett band fortsätta efter 33.

När och var?

22 augusti 2009 – Stockholm, Stadion

Biljetter?

Biljetterna släpps den 11 december klockan 9.00 och går att köpa via Ticnet. Priset för biljetterna är 495-595:-.

EP:n Prospekt’s March innehåller följandes spår;

Life in technicolor ii
Postcards from far away
Glass of water
Rainy day
Prospekt’s march/poppyfields
Lost+ (med Jay-Z)
Lovers in japan (Osaka sun mix)
Now my feet won’t touch the ground

Den nya versionen av Viva La Vida innehåller alla spåren från EP:n.

Är du en av de som planerat att se Coldplay i Globen i september behöver du i alla fall inte oroa dig över att något sunkigt band skall öppna för Coldplay. Albert Hammond, Jr. kommer nämligen att vara support båda dagarna.

Det blir som en extra konsert på köpet. Inte helt fel.

Biljetterna släpps i morgon torsdag den 19:e juni!

Hur det känns för de som köpt biljetter till den första spelningen, som är dagen efter den extrainsatta, är en bra fråga. Men missade du chansen att köpa till den får du ju i stället se dem en dag tidigare ifall du bokar biljetter.

Boka biljetter kan du göra här – Ticnet.

De behöver ingen närmare presentation, men Coldplay kommer till Sverige och Stockholm den 18:e september för att spela i Globen!

Coldplay är just nu aktuella med sin nya skiva som släpps den 13:e juni.

Biljetterna släpps den 2:a juni klockan 09.00. Sist de var här blev det utsålt, och chansen är nog rätt stor att historien upprepar sig – så se till att vara ute i god tid. Biljetterna kommer att kosta 365 kr till 495 kr + serviceavgift.

Om detta hade varit riktigt försäljning så hade singeln sålt 40 gånger mer än listettan på UK-singellistan.

Den nya skivan släpps den 13 juni.

»Coldplays« första singel Violet Hill från den nya skivan Viva La Vida or Death And All His Friends, blir gratis i en hel vecka.

Från och med i morgon och en vecka frammåt kommer man att kunna ladda ner den på deras sida www.coldplay.com

Den exakta tiden singeln finns upp skall vara 13:15 svensk tid. Efter en vecka kommer man att få betala för den, precis som vanligt, så passa på.

Skivan släpps den 13:e juni

Tracklist:

LIFE IN TECHNICOLOR
CEMETERIES OF LONDON
LOST!
42
LOVERS IN JAPAN/REIGN OF LOVE
YES
VIVA LA VIDA
VIOLET HILL
STRAWBERRY SWING
DEATH AND ALL HIS FRIENDS