[image name=betyg2]

I årets upplaga av Melodifestiavlen medverkade ett band som heter Dynazty. Det är ett gäng unga pågar i stora frisyrer som spelar fartig hårdrock. De beskrivs även som ett band som har en tuff image, men ändå gärna bjuder på sig själva. Det är därför de kan ställa upp i Melodifestivalen, som annars bär ett tungt ok av att vara en ytterst okreddig hållplats för musiker. Att de är bjussiga märks när Christer Björkman ringer och frågar om de kan vara årets hårdrockskort, så tackar de givetvis ja, även fast det är Thomas G:son som har skrivit låten. Det nummer de framför är av klassiskt snitt, det innehåller lite låtsasbomber, tvärsäker sånginsats, inplanerade leenden och gung med gitarrerna när kameran glider förbi. Det är med andra ord så ofarligt som musik någonsin kan bli. Det är rentav duktigt.

Det är ändå intressant hur hårdrock som tidigare var frigörelsens musik, blev duktig, rättade in sig i sitt eget led och förvandlades till ett positiv som bara vevas om och om i oändlighet. Självfallet finns det fortfarande band som vill bryta traditioner och dyka vidare i genren, liksom det finns de, som Dynazty, som lever vidare i traditioner. Bandet Casablanca är det däremot svårare med. Med medlemmar från så vitt skilda håll som Space Age Baby Jane, Alice Cooper, Sahara Hotnights, Melody Club och det allsvenska fotbollslaget AIK är det omöjligt att på förhand förstå vad de ska spela för musik. Med facit, skivan, i hand är det lättare. Deras brokiga bakgrund skapar musik som låter som pudelrock som vill låta som 70-talsrock. Alltså, ett band som är väldigt polerat, välspelande, duktigt, men som vill låta lite smutsigare, men som inte gör det. I replokalen har säkerligen banden Thin Lizzy och Kiss upprepats som ett mantra, men ut kom inga demoner, bara rara moln. Moln som på sin höjd kanske har sur uppsyn.

Är det något fel med det? Nej, givetvis inte. De som gillar genren suktar säkert efter nytt och kan säkerligen hitta några bitar av Casablanca att tralla med i. Frågan är bara varför rockmusiker inte vågar riva mer? Att jag skrev så mycket om Dynazty i början är för att det finns ytterligare kopplingar, Casablanca har också varit med i jippot, men då som pausunderhållning tillsammans med Malena Ernman. Det är inte som att peta i ett öppet sår precis, eller kanske om man ser såret som genren hårdrock i och för sig.