How To Dress Well – Ocean Floor For Everything

I höst, september vad jag hört, släpper How To Dress Well en ny skiva på ett av dagens bättre skivbolag: Acéphale. Medan ni väntar på det så kan ni lyssna på den nya låten Ocean Floor For Everything. Det är fint, men jag blir mest lämnad oberörd. Samtidigt tror jag att jag kanske kommer att förstå detta först om något år, sådant har hänt tidigare.

Tanlines – Brothers

Brooklynduon Tanlines (Eric Emm och Jesse Cohen) kommer att släppa sin debut Mixed Emotions på True Panther Sounds 20 mars. Det första ni kan höra från den skivan är låten Brothers (ladda hem ovan), en låt som trots de hyfsat monotona trummorna lyckas övertyga i alla fall mig som lyssnare, möjligtvis är det gitarrslingorna som gör det. Och det är svängigt samtidigt som det känns att de håller tillbaka från att släppa loss helt, på något sätt. Även om det fram mot slutet blir lite annorlunda.

Har du någonsin ignorerat och skjutit undan faktumet att du är sjuk i 40 graders feber, och därav såklart borde ligga alvedonbedövad under täcket i en företrädesvis varm säng, för att få se ett av dina favoritband live? Med största sannolikhet svarar du ja på den frågan, och i sådana fall förstår du också med vilka grundförutsättningar jag tog mig an söndagens Real Estate-spelning på Debaser Slussen. Har man nyligen gett ut en så helgjuten popskiva som Days, en skiva som obestritt kommer placera sig i toppskiktet när det snart är dags att summera musikåret, så är illamående och yrsel ingen anledning att utebli när Sverige och Stockholm välsignas med ett besök. Och när jag rör mig genom ett omdebatterat Slussen intalar jag mig själv att mitt tillstånd kanske till och med kommer att förhöja upplevelsen: om Real Estates melankoliskt tidlösa och drömska popmusik i vanliga fall försätter mig i trans, hur stark kommer då inte kvällens konsert att bli då jag redan från början befinner mig i ett stadie av omtöcknad feberyra?

När förbandet Paper Hearts drar igång så är det fortfarande halvtomt i lokalen. Det ”musikaliska projektet signerat Gustav Tranback från Stockholm”, för att citera Debasers hemsida, gör sitt bästa för att blidka den blygsamma skaran med ”klädsamt” tondöv sång och TTA-doftande samplingar. Det är kanske inte dåligt, men bristen på eget uttryck och den prekära omständigheten att inte bara beatsen utan även en del utav Studio-gitarrerna är förinspelade gör mig misstänksam. Jag börjar ifrågasätta att jag ens satte min fot utanför ytterdörren och riktar all min uppmärksamhet åt den alltid lika trevliga sysselsättningen ”hitta kritikerna” istället. Jag skymtar Niklas Wahllöf och Kristin Lundell och ber i mitt inre en stilla bön att huvudattraktionen inte ska dröja för länge.

Det fylls sakta på med människor och när den för kvällen högst obligatoriska Woods-covern på Snobben-klassikern Christmas Time is Here spelas i högtalarna infinner sig en förväntansfull stämning i det allt trängre svängrummet bland alla rutiga skjortor. Det är äntligen dags: sammetsgardinerna dras åt sidan och de fem relativt unga männen från New Jersey träder fram. Jag tänker inte droppa arketypiska hipsterattribut och beskriva hur de ser ut, eller hur merparten av publiken ser ut för den delen. Ni får nöja er med att ”frontmannen” (att hävda att ett anspråkslösa band av Real Estates kaliber har frontmän är egentligen väldigt missvisande, läs: ”han som sjunger mest”) Martin Courtney ser ut som en ung, snyggare Jason Schwartzman: med en orange basker på huvudet hade han varit den perfekta Max Fischer-reinkarnationen. För utförligare och bittrare redogörelser över ängslig American Apparel-estetik hänvisar jag till ovan nämnda Wahllöf vars DN-recension (obs: gissar jag!) säkerligen kommer vara rik på sådant.

Bandet inleder med den fenomenala och uppgivet svängiga Fake Blues från första skivan och låter sedan de skimrande gitarrpoppärlorna avlösa varandra. Höjdpunkter från Days (It’s Real, All The Same, Easy) varvas med snäppet smutsigare, råare spår från den självbetitlade debuten (Suburban Dogs, Beach Comber) och allt är rätt igenom högklassigt och helt i sin ordning, med enda invändning att trummorna stundtals slukar för mycket av ljudbilden. När basisten Alex Bleeker tar ton i vemodiga Wonder Years så sluter jag ögonen, lutar huvudet bakåt och tänker att om jag svimmar på grund av höjd kroppstemperatur nu så gör jag det med ett leende på läpparna.

De avslutande tre låtarna bevittnar jag från bardisken, girigt halsandes vatten. Lite deprimerad blir jag när majoriteten av publiken i någon sorts märklig söndagskvällsstress kastar sig mot garderoben innan extranumrets, Suburban Beverage, inledande ackord ens hunnit ljuda, men det är deras förlust att de missar Courtneys genialiska upprepande av frågan ”Budweiser Sprite, do you feel alright?”, inte min. Så går tankegångarna från min fastklamrande position vid baren och när sista tonen klingat ut mumlar jag knappt hörbart till svar: ja, jag kunde nog inte må bättre faktiskt.

Sedan skyndar jag Kocksgatan hemåt, likt en Ernst Brunner trånandes efter kylskåpskall fil, lyckligt nynnandes på de vackraste gitarrslingorna New Jersey har att erbjuda.

Skivaktuella Real Estate (läs vad Elis tycker om den skivan här) kommer till Sverige för två besök. Stockholm och Göteborg blir det som får ta del av bandet live.

När och var?

10 december – Göteborg, Henriksberg (Woody West)
11 december – Stockholm, Debaser Slussen

[image name=betyg4]

Real Estates nya skiva Days är en stilstudie i snygg och enkel luftighet. Den inledande trestegsraketen som kulminerar i singeln It’s Real (en mycket snygg singel utan någon vidare hitpotential) håller vad den lovar: bandets andra fullängdare är tio låtar och 41 minuter av melankolisk, drömsk popmusik. Utan krusiduller och, om man vill vara elak, i viss bemärkelse även utan refränger, men med en konsekvens, ja en integritet i förhållande till det egna uttrycket som är imponerande. Ett svar på den oförtjänta och i viss mån orättvisa hipsterimage som man inte tagit anspråk på utan tilldelats. En utveckling som sänder ett enkelt budskap till alla skeptiska ”jag har lämnat Brooklynpop-hajpen för längesedan”-tyckare: hur mycket sanning det än må ligga i ”vita män från Brooklyn som gör lo-fi”-stämpeln så tar det inte bort faktumet att Real Estate återigen levererar tidlös popmusik. Att nedvärderande beskriva och avfärda något som bara ”ett av alla Brooklynband” håller inte i det här fallet.

Days är en skapelse som rätt igenom utstrålar bitterljuv förvirring, jag vågar knappt lyssna för mycket av rädsla att spåren ska lösas upp, pulvriseras och försvinna spårlöst in i den luftighet från vilka de verkar sprungna. Efter att skivan tagit slut så behöver jag fem minuters logiskt resonerande inre monolog för att övertyga mig själv om att den faktiskt existerar och inte bara är något flyktigt jag drömt (och hoppats på). Jag förstår den kritik som eventuellt skulle kunna tänkas framhålla att alla låtar är stöpta i samma form, att det låter likadant, för ja: det gör ju det. Real Estate har funnit en nerv, i Ridgewood, New Jersey har bandet detekterat ett vemodets matta gyllene recept och i mina ögon så är det inte oinspirerat att upprepa detta så länge nya nyanser och beroendeframkallande gitarrslingor adderas. Det är snarare en skyldighet att reprisera den utsökta mallen som bygger på snyggt apatisk sång, några nypor sylvassa solskensgitarrer och ekande trummor. Så länge man motiverar dessa med tillsättning av nya ljuva detaljer det vill säga. Vilket man gör på den här skivan, doakören i Wonder Years och tamburinen i Three Blocks är bara två utav flera existensberättigande exempel.

Att Real Estate har lyckats föra över receptet som framstod som slipat till närmare perfektion på den råa hemmasnickrade debuten (just eftersom den var ”rå” och ”hemmasnickrad”) till denna uppföljares mindre skitiga studiomiljöer utan att ”gå miste om sin själ” är även det aktningsvärt. Den första skivan må innehålla fler riktigt starka melodier, men som helhet är Days mer fulländad. Bandet har förstått att man ska låta som The Go-Betweens i år, vilket man för övrigt ska göra varje år, men den snällare, varmare ljudbilden och den högre budgeten har inte tillkommit på bekostnad av det som skavde så fint. Slowmotion-svängiga instrumentala Kinder Blumen är ett vackert bevis på det.

Lägg till tematiken och den ljuva frustrationen i vissa texter och låttitlar (Younger Than Yesterday!) och det står klart: Days är som balsam för en ålderskrisande själ, och det borde inte spela någon roll om det är 20- eller 40-strecket som du bävar inför. Det är vacker musik som låter underskattad redan innan den blivit bedömd och analyserad. Det är på riktigt.

[image name=betyg3]

Med oblyga blinkningar till både Beach Boys och TTA slog The Drums ned som en bomb på bloggar och indiedansgolv häromåret med sin naivt raka hipsterpop. Det självbetitlade debutalbumet var späckat av Beatles-frisyrer och energiskt blåögda refränger om bortgångna bästa vänner, surfcravings och kärlek dömd att sluta i tårar: det var mycket fint, ärligt och omedelbart, men avsaknaden av tuggmotstånd samt otillräckliga doser originalitet och variation resulterade i att bandet försvann från den mest uppskrivna scenen ungefär lika snabbt som de gjort entré.

Nu kommer uppföljaren, Portamento, och det låter precis som förut. Med samma direkta enkelhet i melodierna och, misstänkt, bekanta gitarrslingor upprepar de unga männen från (ja, ni gissade rätt) Brooklyn framgångsreceptet som genererade så fina recensioner förra gången. Och jag kan inte annat än omfamna det, om än inte förbehållslöst. Frontmannen Jonathan Pierce mässar medvetet sina repetitiva one-liners om kärlek och död, apatiskt och förbannat snyggt, i små popmästerstycken som Hard To Love, I Don’t Know How To Love, och Book of Revelation. Det svänger skickligt och jag har svårt att sitta still, men samtidigt: inte ens dessa, Portamentos starkaste spår, har bäst-före-datum som ligger särskilt långt fram i tiden. De är fina dagsländor absolut, men inte extremt mycket mer, vilket är anledningen till att jag inte delar ut ett högre betyg. Det, samt faktumet att skivan redan vid första lyssningen också har några trista partier, även om det mesta är kärlek vid första lyssningen.

The Drums största styrka räcker dock som ensamt argument för att införskaffa denna skiva. Utöver refrängerna som är lika mycket tuggummi- som britpop så är det enkelheten i texterna och framförallt det geniala upprepandet av glada som deppiga sentenser som är den främsta behållningen. Existensberättigandet, om ni så vill. Ni som hörde debutskivans bedrövade pärla I Need Fun in My Life kommer förstå vad jag menar. Ni andra borde ge det en chans och inte låta er skrämmas av det löjligt American Apparel-doftande höljet.

Den skiva som jag lyssnade mest på under första halvan av det här året var en skiva som jag inte ens visste att jag ville ha: Real Estates självbetitlade drömska surfpop hade gått mig helt förbi tills Kent i skivaffären en kall dag i februari sa att ”Det här ska du ha, det här kommer du gilla.” Jag synade omslaget, smakade på bandnamnet, lät Kent sätta på skivans första låt Beach Comber i butiken och insåg att han hade helt rätt (inte för att jag hade tvivlat, det Kent rekommenderar är i regel väldigt bra). Det här skulle jag ha, det lät fantastiskt. Nöjd gick jag därifrån med min vårs soundtrack säkrad i en papperskasse. Ödsligt ekande trummor, vackra lo-fi gitarrer och nostalgiska texter direkt från… ja ni gissade rätt, Brooklyn.

Och med detta i åtanke kan jag inte undgå att se det som en smått lustig slump att skivan jag ägnat de senaste veckorna åt är exakt samma sak. Historien återupprepar sig själv. Skivan jag spelar om och om igen för tillfället är även den en självbetitlad debut av män från Brooklyn med drömska lo-fi gitarrer. Dessutom är även detta en skiva som jag inte hade en aning om att jag ville ha. Min vän Andreas gav mig ett usb-minne och sa att ”Det här ska du ha, det här kommer du gilla.” På minnet fanns Beach Fossils, och första lyssningen var som en sorts déjà vu-upplevelse. Exakt såhär kände jag när jag hörde Real Estate. Samma ekande drömska ödslighet. Om solskensgitarrerna i Green River passade perfekt i slutet på maj så var looparna i Daydream som klippta och skurna för november. Jag hade hittat min hösts soundtrack.

Dessa två band, Beach Fossils och Real Estate, har alltså förgyllt mitt 2010. Inte undra på då att jag blir lite ledsen när jag läser en recension av Beach Fossils på thegoodbyelook.se. Och arg. Skribenten beskriver hela Brooklyn-scenen med ord som ”Den innehållslösa popen flödar.” och avfärdar Real Estate i samma veva som ett band man ”behöver knark och ett mycket fritt sinne till för att uppskatta.” Denna skribent har tydligen inte fattat någonting. Det är ju musiken som är knarket. I sig självt. Dessa brutalt vackra melodier är mer effektivt än alla droger i världen, och att de som framför dem med all sannolikhet är stenade förringar inte det faktumet.

Brooklyn-scenen må ha blivit en klyscha för den alternativa, ”hippa” musiken, men så länge den är så bra som i dessa två fall så finns det ingen anledningen att håna den. Nej tvärtom, band som Real Estate och Beach Fossils förtjänar att hyllas.